Den här gör säkert ont för många! Kan du vara fullt närvarande för någon annan om du inte finns där för dig själv? Det där var en retorisk fråga, men tänk på det en liten stund: vid hur många tillfällen har du inte åsidosatt dig själv för att passa in? Eller dränkt dig själv i olika former av missbruk därför att trycket varit alltför stort? De olika sätten att svika ditt sanna jag på är många. Jag har testat! Vår värld presenterar en mängd olika tillvägagångssätt:
Sexmissbruk, droger, alkohol, romantiseringsflykt, bekräftelsehysteri on line, överdosering av fysisk träning…. Jag hade kunnat fortsätta länge till.
Vem är du om du inte står upp för dig själv? Så ironiskt att jag som skriver dessa rader, tidigare förstått det mentalt, men där det känslomässiga varit i osynk. Men så är det ju ofta – insikter kommer i etapper. Det är så vår emotionella matsmältning fungerar.
Uppvaknandet sker alltid förr eller senare: men är vi på plats och lyssnar? Villiga att ta in budskapen som kan komma i fördolda klädnader?
Vad är ett sant jag?
Det är när du känner den mentala ryggraden och vet vart du är på väg. Inga bortförklaringar. Utan där ”nervtrådarna” mellan syfte och personlighet flätas samman. Det betyder att kunna stå kvar inombords, utan att rusa in i kidnappad impulskontroll. Att känna en stadig plattform under fötterna oavsett vad omgivningen tycker och tänker. Vara känslomässigt öppen i bröstkorgen även då de värsta hammarslagen slår.
Ett sant jag backar aldrig, även om du riskerar att förlora en partner som du älskar över allt. Eller vänner som vänder dig ryggen. Det sanna jaget står upprätt i sin egen självklarhet och är starkare än alla känslostormar i världen. Vi kan tappa balansen för ett par ögonblick, men vi vänder alltid tillbaka till Vännen i hjärtat.
Det är detta din partner vill se i dig – din okuvliga vilja (handlar inte om cementerad stelbenthet), utan en genuin självkärlek som är på oändligt avstånd från narcissism som har sina rötter i rädsla.
I vårt sanna jag tillåter vi oss att känna vilka känslor som helst utan att springa ut på distraktionens slagfält.
Stå kvar så att din partner kan se och känna det som hon/han såg under era första möten. Vara med dig själv i nattmörkret utan att rädas tårarna eller ångesten. Då kommer svaren på de mest oväntade sätt. Ditt sanna jag vill dig alltid väl! Frågan är om du dyker upp till mötet? I grunden handlar all terapi, träning, coachning, workshops, yoga, auratransformation, föreläsningar i personlig utveckling, ledarskapsträning, utbildningar eller vad det nu än är….om en enda sak:
Att få dig att komma i kontakt med grunden här inne så att ditt sanna, mest genuina jag kan ta plats. Där bortförklaringarna fått sin gravsättning, så att du kan lämna någonting verkligt betydelsefullt efter dig i den här världen.
Michael Larsen – relationscoach
Fantastiskt inlägg! Överge aldrig dig själv!
Tack ☀️
Tack! Wow
Trodde inte du kunde överträffa dig själv, men med detta inlägg har du gjort det! Så intressant, shit vilka kunskaper du har och vad bra du kan skriva.
Jag tror jag är där nu, att jag funnit mitt sanna jag. Oavsett vad som händer runt omkring mig och även om det gör emotioinellt ont emellanåt så känns det som om jag fullt ut kan lita på mig själv nu, full tillit till att allt ordnar sig alltid på något vis.
Det är så skönt med inre harmoni.
Du är en levande ängel Michael
1år har snart gått sedan jag blev lämnad av min partner efter 18år tillsammans.
Jag trodde jag kommit längre med mig själv, men jag stångar mig ännu blodig i att jag fortfarande älskar honom. Trotts att jag vet att vi kanske inte hade det så himla bra som jag trodde. Men jag gavs inte chansen att kämpa för oss. Jag fick ingen förvarning. Jag klara nästan inte av att lämna och hämta vårt gemensamma barn hos honom, det är för jobbigt. Jag trodde jag kommit en bit påväg. Jag såg fram emot ett nytt år. Kände mig lätt och redo att gå på date. Men så var det som om en knapp slogs på… Känner att jag är fast i vad jag inte längre har och kan inte se vad som finns runt omkring
Ska jag fastna här…
Jag känner igen mig i din berättelse. Jag tänker på mitt ex typ HELA TIDEN just nu. Drömmer om henne på natten osv. Jag önskar att jag bara kunde radera henne ur min hjärna. Hon gjorde plötsligt slut efter 2 år tillsammans. Och jag har inte hört ett ord från henne sen dess. Det känns så frustrerande att hon fortfarande är så närvarande i mina tankar. Det var iofs bara ca 3 månader sen uppbrottet men ändå. Hur går man vidare? Hur kan jag få bort känslan att allt jag vill är att hon skall höra av sig och säga att hon insett att hon gjort ett misstag, att hon vill ha mig tillbaka…. Jag är ganska säker på att jag inte kommer höra nåt mer ifrån henne någonsin och jag vill egentligen inte ha henne tillbaka efter hur hon behandlat mig. Men hjärnan är lömsk och trots att mitt förnuft säger att ”I´m better off without her” så säger en annan del att allt jag vill är att ha henne tillbaka…. AHhh detta är mycket frustrerande. Jag tycker Michael skrev så bra i sin bok; ”Vill du verkligen ha tillbaka någon som inte anstränger sig för att du ska va en del av hennes liv?”. Och nä det vill jag ju inte. Men varför ska det ändå kännas så jobbigt då?? Nån som har nåt tips på hur man går vidare?
Heureka !
Med hela mitt hjärta;
TACK.
❤
Om kvinnan i ditt liv blir upprörd bör du börja med att reflektera över den viktiga frågan, har hon en poäng? Om du kommer fram till att hennes ilska är rättmätig så får du förstås anpassa dig. Män behöver ta mer ansvar i relationer.
Jag tänker så här. När män och kvinnor får beskriva sina förväntningar på varandra och relationen, vad deras mål är, så har kvinnan alltid önskemål. Kvinnor har starka och specifika åsikter om allt möjligt som rör relationen, hemmet, barnen och den gemensamma framtiden. Deras män har en inre konflikt mellan skuld över att de inte tillgodoser sin partners önskemål, och irritationen över att förlora makten över sina egna liv. Vanligtvis summerar männen det för sig själva som att de bara vill ha lite lugn och ro.
Kvinnan säger ” jag vill bo i det där funkishuset nära sjön” och mannen svarar något undvikande för att det har aldrig slagit honom att han kan ha en åsikt. Istället får han en obehaglig känsla av att han borde gå med på hennes förslag men inte riktigt vill. Jag överdriver, men bara en gnutta.
Jag föreslår att män istället väljer att ta kontrollen över sitt eget liv och bestämma hur de vill ha det. Män behöver uttrycka specifika åsikter inom alla områden i sitt liv och inse att deras behov och önskningar är viktigare för dem än vad deras partners
önskningar är, och att bådas önskningar är lika viktiga för relationen skull. Först då kan de förhandla och komma fram till något gemensamt.
Män har en alldeles för stor tendens att censurera sig innan de ens formulerat vad de vill i relationen. Därför är det viktigt att lära sig bryta mönstret och formulera vad de själva vill oavsett vad deras partner kan tänkas om det. Sen kan de förhandla, men återigen är min erfarenhet att kvinnor uppskattar att männen skaffar sig starkare åsikter. Visst kan det bli konflikter, men det blir färre och mer godartade konflikter när män vill saker i relationen än när de är undvikande.
Jag är full av empati för kärleksbehovet. Alla människor behöver bli älskade, män blir sällan det för att de är undergivna.
Sätt upp dina målbilder. Om du har barn föreslår jag att du utforskar vad du vill bygga upp för kommande generationer. Vet du vem du vill vara för din familj och för dina barn så har du ett hyfsat klart mål.
En man som är familjefar och har tydliga mål för sin familj, ”jag vill bo i ,,,”, av mina barn förväntar jag mig,,,” har en god grund att stå på.
Om dina mål andas saker som ”min flickvän vill,,,” eller ”hon skulle aldrig acceptera,,,” så är det bara till att börja om.
Det är inte acceptabelt.
Jag tycker att problematiken uppstår i jakten på lycka! Att man själv inte stannar upp och tänker/känner efter sin egen lycka. Utan ständigt jagar efter saker som gör en lycklig! En individ kan inte leva på att andra ska ge den lycka, att dennes lycka ska bero på andra människor eller på saker och ting. Precis som det här inlägget berör att man inte ska överge sig själv, utan stå upp för sina känslor, stå upp för det som stärker en, så är det samma sak med lycka. Man måste ha en trygg grund att stå på, ett självvärde! När man har det så kan man placera sin partner på en piedestal, men utan en stabil grund så rasar både grunden och piedestalen.
Bra!
T och SR, jag tror ni sätter fingret på något bägge två.
Om jag får tillåtas mansplaina en smula med egna betraktelser.
Jag tycker mig se att många män idag är vilsna och därmed passiva i sin mansroll. Samtidigt tar kvinnor för mycket helhetsansvar för hela familjens ledarskap och välstånd när bägge behövs i en kompletterande helhet.
Kanske är det en konsekvens av att det moderna västerländska samhället på många sätt exkluderar eller nedvärderar (ex med nya ord med negativ klang som ”mansplaina”) traditionella mansdomäner och att tvåsamheten idag är lite luddigare pga en jämställdhetsivran som missat poängen (dock i all välmening).
Poängen är att individer skall vara fria att komma till sin rätt oavsett kön men i denna strävan får man inte glömma av att vi också är biologiska varelser som av naturliga och historiska skäl ofta har olika intressen och färdigheter.
Jag tycker kvinnor idag generellt sett är bättre än män att hålla igång relationer med andra kvinnor.
Män tycks i högre utsträckning nöja sig med att bara umgås med sin partner och tappar då en del av sin naturliga manliga identitet. Jag tror män behöver umgås mer med män på manligt vis och kanske samma gäller kvinnor fast vice versa.
När man hittar självkänsla och självförtroende i sin identitet så blir det naturligare att även i familjen att stå upp för sig, veta vad man vill och ta en naturlig del av ledarskapet.
Sandra….det kommer att gå över. För mig var de första tre åren helt utan inre kontroll. Och det värsta var känslan av att man inte kunde få kommunicera och ge förhållandet en chans iom att han efter 26 år träffat en ny kvinna och att hållit på i ett år utan min vetskap. 26 år gick ur mitt liv på två veckor. Det tar tid att återhåmta sig…som jag sagt tidigare,
Det är som om partnern dött för dig, fast värre, iom att du måste lära dig att förhålla dig till hen!
Men idag, sex år senare, var skilsmässan det bästa om kunde ha hänt mig! Den vaniga klyschan stämmer. Men det ser du inte nu när du ännu är i den värsta sorgperioden. Tillåt dig alla dina känslor, tag hjälp av professionellt folk. Så kommer du snabbar igenom livskrisen.
Det är så intressant det du skirver SR och jag fångar vid din mening…av mina barn förväntar jag mig. Jag har alltid sagt så här angående mina barn….jag har dem bara till låns och vill de komma tillbaka till mig som vuxna individer gäller det att vårda relationen jag har till dem med kärlek, respekt och glädje. Kanske du istället menar att barnen ska veta vad de har att förvänta sig från dig. Det vill säga vilka gränser du sätter om dig själv.
Jag kom i en oerhört svår situation med mitt unga vuxna barn för två år sedan då det visade sig att hen tagit droger. Fick tillslut med fadern till ett möte med barnet. Allt gick bra. Men pappan och jag hade två helt skilda ingångar hur vi såg på denna svåra problematik vi hade att lösa, han sade i sin frustration/sorg/ilska (känslor) att -hen ska aldrig få ärva något från mig (det är vad hen hade att förvänta sig av honom). Hen ska fanimej få veta att hen lever. också gapade han och skrek i telefonen till mig. Och pappan sade även -det kommer att gå åt helvete för hen, hen har aldrig kunnat klara av att ta ansvar över sig själv, hen är för känslig (förväntningar).
Det jag tänkte vid besked om droger var, okej….hur gör vi nu? Vilka känner jag som jag kan rådfråga om en sådan här sak? Hur gör vi för att få hen ur umgänget? Samtidgt såg jag klart och tydligt bilder i huvudet hur mitt barn lyckades att snabbt och enkelt ta rätt beslut och sedan lyckas att ta sig in på högskolan, som hen tänkt. Mina känslor handlade om att Jag kommer aldrig ta en fajt mot droger. Så när vi satt på mötet gjorde Jag fullkomligt klart för hen, att jag aldrig kommer att hämta dig på sjukhus, polisstation, i en sunkig villa eller lgh i dina spyor…för Jag har ingen chans att slåss mot kriminalitet och droger men väljer du familjen före kriminalitet kommer Vi jag och din far att följa med dig till vårdcentral möte med psykolog och allt vad som krävs. Jag tror att förväntningarna här handlade om att jag satt gränser till vårt unga vuxna barn om vad jag kunde klara av i denna situation inte vad hen borde göra…sedan fick hen själv fatta ett beslut. För att få ned hans känslostormar fick jag säga – vart tror du vårt barn tar vägen ifall du vräker ur dig allt som du sagt om hen till mig i telefon till hen på mötet, för det var vad han sa, hen ska fanimej få veta var skåpet ska stå!!! Han svarade, ja…då sticker väl hen till den där personen i xxx igen! Då valde jag att vara tyst ett tag i luren….tills han förstod själv att den tillflykten för vårt barn var rakt in i kriminaliteten.
Fick höra en klok sak för ett tag sedan….säg aldrig Du gör alltid så! Du kan inte din sak! Du är kass på ditt jobb! Du torkar inte bordet bra! Du hänger upp tvätten fel! Du vill aldrig ha sex..Du…Du…Du…Du!!!
Säg istället älskling…jag hade bilvit så glad om jag fick lära dig hur man kan torka bordet så att det blir ritktigt rent och fint.
Jag tycker du är helt ljuvlig och vill ha dig! Och vill inte kvinnan har mer sex hur du än gör så säg. Jag upplever detta här som ett problem. Jag älskar dig och vill ha dig. För mig är sex en del av kärleken mellan dig och mig.
När man skickar Du signaler sänker man mottagaren och har noll självransakan. Alla Du signaler handlar om ens egna känslor och behov. När man kommit till insikt, till sitt sanna jag, förstår attraktionslagen så säger man aldrig Du igen.
Hur arg någon än är emot en och kanske säger till dig, Du är en Idiot! Så svara inte på samma sätt utan (vänd andra kinden till) och säg…..detta här blir för mycket för mig Jag måste lämna rummet. Jag vill inte bli behandlad illa av något. Jag ber dig återkomma till mig när vi kan prata om detta som vuxna människor.
Ju mer man kan använda Jag istället för Du så kommer man att nå till sina mål i livet. Det är min erfarenhet
Tack för att du delar med dig Anna K. Kloka tankar.
Anna, jag uppskattar dina inlägg på bloggen, de ger mig hopp: om att komma igenom ett svek efter 28 år; på mindre än två veckor… Det är fortfarande mkt tungt – det har gått 14 månader och jag är fortfarande lika sorgsen och ensamheten plågar mig.
Hq….det är så fruktansvärt att gå igenom en skillsmässa. De som inte gått igenom det själva har svårt för att sätta sig in i det.
En professor i pykologi som skrivit boken (som hjälpte mig) Förluster-om sorg och livsomställnin av Barbro Axelsson, säger att den värsta sorgen och livsomställningen är att förlora sitt unga barn och allra helst snabbt i en olycka. Lika svårt är det omvänt att som ung individ förlora en förälder i en olycka. Det är också tungt att få besked om att en annan närstående har dött ex. en partner. Boken är en litteraturstudie i vilken professorn studerat nationella och internationella studier vars syften var att studera hur människor klarat av att ta sig igenom olika slags sorger. Vilka strategier de hade. Barbro drog slutsatsen att man i samhället inte riktigt har förstått hur stor och omfattande sorgen av att bi lämnad (främst längre relationer) kan upplevas. Samt att ingen annan av de sorger/förluster orsakade så mycket ringar på vattnet som en separationen. Genom att man mister vänner, svärföräldrar/släkt, man tvingas bryta upp sitt boende som man kanske lagt ner sin själ i. Kommer i en mängders konflikter och oftast i svåra ekonomiska bekymmer…och sist att det är sorgen utan blommor.
Men hur ska man ta dig igenom krisen/förlusten/livsomställningen? som psykolog och forskare säger Barbro att gammal hederligt arbete där man får arbeta med händerna att kanske fixa med bil, hus, båt, snickra renovera om hemma mm, har en god effekt för att kunna ta sig igenom livsomställningen. Man blir trött, sover bättre och ser också att man lyckas med något även om det så bara är att tvätta bilen…städa boendet.
En sak är sann, tiden läker alla sår.
Fyll den tiden tills du är läkt med dina intressen, härliga aktiviteter som håller din kropp frisk och gärna i sällskap med människor nya som gamla vänner…..gå kanske en cykelreparationskurs eller en dykarkurs…gör det du drömde om som liten…..även om du gråter till och från aktiviteten. Du läker sakta men säkert, en liten bit varje dag.
Tack för att ni alla delar❤️
Hg, jag skrev nog lite klumpigt i texten men det tog inte två veckor att komma över separationen. Menade att bara två veckor efter besked om ny kvinna var bodelning, bank, nytt boende för exet och formella papper jurist allt fixat! Vips så kändes det som om 26 år raderades bort. Sorgen över förlusten tog låååläng tid, det vände och blev bättre efter tre år.
Tack Anna – för att du svarar och berättar. Förstod vad du menade med två veckor: att ett helt liv/tillvaro kan raderas så fort, jag fattar inte än idag, saknar man inte personer som funnits så länge i ens närhet? Det gick lika snabbt för oss, aktier, bostad, bil möbler mm, jag hade känslan av att avsluta ett liv, maken sa han fortsatte sitt liv…han gick på en dag och kom inte tillbaka. Sorgen är ofantlig och jag är bara i början på år 2..
Tack för återgivningen av boken och praktiska tips, ska läsa den boken oxå.. för det hjälper att läsa, lyssna på poddar, läsa bloggar som denna. Tack Michael och alla på detta forum. Med vänlig hälsning, Hillevi
Hg…den som lämnar kan ha funderat i flera år. Och är därför väldigt mogen för att våga ta klivet ut ur relationen. Det finns också en styrka i att våga lämna.
Oftast har den som lämnar signalerat att hen inte tycker relationen är fullt ut okej för hen.
Den som blir lämnad upplever nästan alltid att allt sker bara över en dag och tycker den som lämnar är väldigt känslokall.
Obesvarad kärlek gör ont för alla.
För min del så tyckte jag att min kris var obefogat stark och omfattande.
När sorgen började lägga sig och vardagen i mitt nya liv började kännas mindre känslomässigt stressande så började jag kunna reflektera mera. Då började man, så där i efterhand, kunna se hur illa det egentligen var i relationen. Hur sned belastning av allt familjebestyr varit till fördel för min man. Han kunde göra karriär och komma upp i en lön på 70 000./m.
Jag slet med ett högkänsligt barn och ytterligare ett som hade lite olika bekymmer.
Men nu, sex år senare kan jag nästan tacka för den tiden vi fick tillsammans. Mina barn är snart färdiga med universitets utb. De har alltid haft toppbetyg i alla skolformer, de är socialt kompetenta, jag ska snart starta ett B&B, en dröm!! Jag har tid för mina intressen. Har också gjort en bra karriär genom att höja lönen med 12000/m på sex år!
Jag har nu bara vänner som jag trivs med…inte barbecues för mannens företag…med ytliga affärsvänner.
Allt har blivit så mycket bättre och det bästa, när jag tänker efter är att slippa hårda ord och pressen av att jag ständigt aldrig dög för den person jag är.
Det fina är att exet verkar ha fått ert harmoniskt liv och det är han värd.
All styrka till dig Hg….du kommer såsmåningom att säga att detta var det bästa som kunde ha hänt dig.