Den här gör säkert ont för många! Kan du vara fullt närvarande för någon annan om du inte finns där för dig själv? Det där var en retorisk fråga, men tänk på det en liten stund: vid hur många tillfällen har du inte åsidosatt dig själv för att passa in? Eller dränkt dig själv i olika former av missbruk därför att trycket varit alltför stort? De olika sätten att svika ditt sanna jag på är många. Jag har testat! Vår värld presenterar en mängd olika tillvägagångssätt:
Sexmissbruk, droger, alkohol, romantiseringsflykt, bekräftelsehysteri on line, överdosering av fysisk träning…. Jag hade kunnat fortsätta länge till.
Vem är du om du inte står upp för dig själv? Så ironiskt att jag som skriver dessa rader, tidigare förstått det mentalt, men där det känslomässiga varit i osynk. Men så är det ju ofta – insikter kommer i etapper. Det är så vår emotionella matsmältning fungerar.
Uppvaknandet sker alltid förr eller senare: men är vi på plats och lyssnar? Villiga att ta in budskapen som kan komma i fördolda klädnader?
Vad är ett sant jag?
Det är när du känner den mentala ryggraden och vet vart du är på väg. Inga bortförklaringar. Utan där ”nervtrådarna” mellan syfte och personlighet flätas samman. Det betyder att kunna stå kvar inombords, utan att rusa in i kidnappad impulskontroll. Att känna en stadig plattform under fötterna oavsett vad omgivningen tycker och tänker. Vara känslomässigt öppen i bröstkorgen även då de värsta hammarslagen slår.
Ett sant jag backar aldrig, även om du riskerar att förlora en partner som du älskar över allt. Eller vänner som vänder dig ryggen. Det sanna jaget står upprätt i sin egen självklarhet och är starkare än alla känslostormar i världen. Vi kan tappa balansen för ett par ögonblick, men vi vänder alltid tillbaka till Vännen i hjärtat.
Det är detta din partner vill se i dig – din okuvliga vilja (handlar inte om cementerad stelbenthet), utan en genuin självkärlek som är på oändligt avstånd från narcissism som har sina rötter i rädsla.
I vårt sanna jag tillåter vi oss att känna vilka känslor som helst utan att springa ut på distraktionens slagfält.
Stå kvar så att din partner kan se och känna det som hon/han såg under era första möten. Vara med dig själv i nattmörkret utan att rädas tårarna eller ångesten. Då kommer svaren på de mest oväntade sätt. Ditt sanna jag vill dig alltid väl! Frågan är om du dyker upp till mötet? I grunden handlar all terapi, coachning, workshops, yoga, auratransformation, föreläsningar i personlig utveckling, ledarskapsträning….om en enda sak:
Att få dig att komma i kontakt med grunden här inne så att ditt sanna, mest genuina jag kan ta plats. Där bortförklaringarna fått sin gravsättning, så att du kan lämna någonting verkligt betydelsefullt efter dig i den här världen.
Önskar dig en fin fredag min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Förstår så väl vad du menar. Har övat mig i detta under hela mitt liv, men mer intensivt sedan min skilsmässa. Har upplevt en enorm styrka följa när jag har lyckats att stå kvar mitt i ångesten, andas mig igenom dem och komma ut på andra sidan utan att ta till någon som helst hjälpmedel för att fly. Har också upplevt att mitt i den värsta svärta har det dykt upp sådana enormt klara tankar, då jag plötsligt förstått min plats i universum, förstått hur mitt liv hänger samman med allt annat och hur jag samtidigt har en alldeles egen unik uppgift.
Är så innerligt tacksam för att jag äntligen kunnat börja hitta mitt sanna jag. Är så mycket lyckligare överlag och har så mycket bättre relationer. Börjar också få en inre kompass som talar om för mig när relationer inte är bra för mig. Och är fullständigt övertygad om att min nästa relation med en man kommer att bli annorlunda än vad mina tidigare varit tack vare detta.
Men jo, det är tufft att inte fly. Det gäller att bestämma sig och benhårt hålla fast vid det.
Inte fly.
Centrera kring sig själv.
Ja vad ska man säga….Du har helt rätt! Vet ju om det men trots det så är det såå svårt att göra det rätta. Frustrerad över att ännu en gång ha sprungit in i skogen utan orienteringssinne karta eller kompass. Tänkt att det är bara att kämpa ..kavla upp ärmarna ett varv till. Nu var det bara så att det inte gick att kavla upp något mer. Det tog liksom stopp! Inget mer material att ta av. Jag valde att ta av mig skjortan och kliva ut i nakenheten. Nakenheen skriker ut min smärta för att inte blivigt lyssnad på, ångest för vad den tvingats utstå och panik för att nakenheten inte vet vad som väntar. Naken vilsen trött fylld av smärta ångest och panik sjuker jag utmattad ihop.
Sakta men säkert kommer insikterna i form av trådar till mig. Trådar fyllda av insikt och ljis knyts ihop och skapar i sinomtid en ny skjorta som är insikt full varm luftig
Här kommer slutet på förra inlägget då den hoppade iväg❤…full av kärlek till mig själv och min omvärld. Den skjortan är så bekväm att jag aldrig behöver kämpa för att bära den…den är i harmoni med mig och jag med den…vi är ett
Detta kanske blev lite snurrigt☺Men det rann bara ur mig.
Tack för denna sida och för att du/ni finns!
Ha en fortsatt fin fredag och helg☺☺☺
Så fint skrivet<3 den texten ska jag spara. Den där skjortan är gjord av kärlek, det är därför den är bekväm.
Kram
Hej fina bloggvänner 😀
Ja, tänk hur man kan fastna i att se på sig själv och andra ur ett perspektiv. Mitt perspektiv har alltid varit att jag tittat upp på andra å samtidigt ner på mig själv. Och tusan va obekväm min själ varit under lång tid. Jag läser gamla dagböcker och ser hur orden jag skrivit varit så kloka och känslorna så sanna. De har varit upproriska för att min själ pratat till mig och velat leda mig ur situationer och relationer som inte varit bra för mig. Sån TUR att jag lyssnat och efter mycket kämpande mot mig själv och andra lyckats bryta mig loss. Men där och då, har jag trott att det var JAG som inte räckte till, jag som gör saker komplicerade, som skapar problem osv. Kaggar tagit på mig all skuld. Å i själva verket inser jag nu att jag bara varit klok och känslig. Jag har vetat att det varit något fel…men inte kunnat se att det inte var fel på mig!!! Tvärtom!!!
Just nu har jag börjat kunna se att jag har mycket att tycka om och vara stolt över hos mig själv. Att jag har saker att utveckla, men att det inte betyder att jag är dålig. Att jag inte har någon skuld att bära…
Trevlig fredag på er alla ❤️
Vad härligt att höra Petra!
Skuld tär och sätter spår. Så skönt att Du släpper taget.
Trevlig helg på Dig också!
Vad fint 🙂 Känner igen mig mycket i det ❤️
Känner igen mig i det där med att titta upp på andra och se ned på mig själv… I ”min” värld har det alltid varit mig det är fel på, att jag är den som är orsaken till att relationer inte fungerar. För ”alla andra” vet ju hur man gör och hur man ska vara, de har inga negativa pålagringar från tidigare upplevelser och relationer som följer med och skaver. Bristen ligger hos mig! Men inte nu längre, nu kan jag med klarare blick se att jag inte ensam är orsak till problematiska relationer, jag är varken bättre eller sämre än nån annan!
Precis så, det känner jag igen 😀 Bra att vi börjat kunna se annorlunda på oss själva ❤️
”Emotionella matsmältning”, så bra! Den är så mitt i prick! ☺
Tusen tack för att fantastiskt bra inlägg, Michael!
Ja, visst kommer insikterna etappvis, alltid. Och trots kunskap utifrån kommande, är det ändå insikten om att den enda, bästa och sanna versionen av mig själv, kommer inifrån.
Ha en riktigt skön dag och trevlig helg!
Att våga vara sann mot sig själv… vågar inte. Har en dörr inom mig som jag inte vågar öppna…tror jag. Vilsen, mitt i livet. Nyss fyllt femtio. Gift sedan 25 år, barnen utflugna.
Vi har ett bra liv – bra jobb, vänner, gör saker. Vi har egentligen aldrig bråkat (kanske det är felet också?) Men nu har livet ställts på sin spets, jag vet inte vad jag vill. Är vi ”bara” vänner? Är det så här vi ska ha det nu framöver?
Jag har aldrig bott själv, vem skulle jag vara då??
Känner att det kan vara värdefullt att få input och tankar från någon som inte känner mig alls….
Vad längtar du efter? 😀 Tänker på den där dörren som står på glänt…vad är du rädd för finns bakom den? Kram
Jag är rädd att jag egentligen vill något annat och att jag vetat om det innerst inne…. kanske. Min man och jag har ju levt ihop så himla länge, är vi mer som ”syskon” ? Vilket utbyte av varandra kan man begära efter så manga år…
Det känns så läskigt
Du säger att Du vet det innerst inne.
Jag förstår precis vad Du menar och förmodligen också hur det känns.
Kanske dags att öppna dörren på vid gavel och traska ut, igenom den, lyssna på den där inre rösten.
Men vi ska väl kämpa först ? Eller är det redan för sent? Har vårt liv bara pågått och sakta runnit iväg utan att vi sett det hända? Är jag vid vägs ände?
Vi bor under samma tak men har olika sovrum just nu, känns ohållbart, konstigt.
Att öppna upp och kliva ut, behöver inte nödvändigtvis vara slutet på relationen.
Men kanske nödvändigt för att hitta, var ni står idag.
Men vad är mitt sanna jag? Trodde att jag hade kommit en bra bit på väg, så idag så tar jag en kontakt som jag tror är utifrån mitt sanna jag. Utifrån en riktig, sann och inre omtanke om och med värme för en person som varit en viktig del av mitt liv under en period, men får ett svar tillbaks som gör att jag hamnar i ett hav av skam och helt plötsligt har det där sanna jaget liksom försvunnit och tankar som ”var det en riktig omtanke eller bara en önskan om vilja visa mig som en omtänksam person?”. Men ska jag verkligen låta nån med en åsikt få mig att ifrågasätta mig och det som jag kämpat så hårt för?! Kanske är det när man möter motstånd och ändå inte för ett ögonblick tvivlar på att det man gjort är rätt som man hittat sitt sanna jag? Men rädslan för att göra och vara fel är så stor och tar så lätt över…
Hera, då har du helt enkelt mött någon som inte är beredd och mogen nog att möta ditt sanna jag, när du handlat i omtanke! Det är hens problem, inte ditt!
Och jag tror man kan tvivla ändå, även om man hittat sitt högre jag. Ens inre barn kan känna sig avvisat, ledset, argt, besviket när man får oönskade reaktioner från andra. Då är det bara att ta ett steg tillbaka, lugna den där delen av sig själv, och vila i att man gör det rätta på en högre nivå. Men det kan vara svårt nog att släppa taget om andras åsikter och lugnt stå upp för sina egna!
Själv har jag insett att jag försökt övertala (=manipulera) min partner, när jag inte hittat min egen mentala ryggrad och haft kraft att stå upp för vad jag innerst inne vill. Det är en av anledningarna till att han lämnade mig. Om jag hade funnit mitt genuina jag tidigare, så hade det kanske varit jag som lämnade honom!
Lycka till, alla jag-finnare!
Tack för ditt svar! Och för orden ” om jag hade funnit mitt genuina jag tidigare, så hade det kanske varit jag som lämnade honom!”, för jag har ikväll insett att det är i nåt åt det hållet som dagens djupdykning i skammen har sitt ursprung!
Åh jag förstår dig så väl, mittilivet!
Svårt val.. Men jag kan bara referera till mig själv. Tror iofs min relation till Ex-mannen var mer problemfylld än din men hade samma tankar. Efter mycket vånda valde jag att lämna och jag har aldrig ångrat. Känner mig så mycket mer levande och fri idag!
Även om jag just nu sörjer en annan relation som tog slut.
Men jag ångrar aldrig aldrig skilsmässan! Hoppas du lyckas klura ut vad som är bäst för dig! Kram
Jag tänker så här; att bli sann och veta vad det innebär är inte 1 eller 0, inte svart eller vitt. Det är en enda gigantiskt lång väg utan ändar som leder åt två håll. Mot det svarta mörka kalla eller mot det ljusa varma kärleksfulla, en gråskala som representerar vår koppling till vårat inre och förmåga att sända ut det. Riktningen är det som är viktigt, åt vilket håll vi vill och att det sker medvetet. Jag har hela livet fram tills två år sen omedvetet drivit mig själv mot det svarta hålet. Omedvetna, förvridna uppfattningar om mig själv och andra. Ljusår från mina känslors koppling till tanke och handling. Full av rädslor som till varje pris ska döljas.
Det är möjligt att det måste till en ”jordbävning” för att bryta autopiloten och låta insikterna ta plats. För mig var det så, och nu i efterhand så innerligt tacksam för vad som skedde trots smärtan. Nu rör jag mig medvetet mot allt ljusare del av gråskalan. Visst, jag snubblar till och far ned i diket ibland. Men jag ser det nu, känner att det är fel håll och tar tillbaka ratten och styr upp på vägen igen. Åt rätt håll, åt det håll som är viktigt för mig; närvarande, kommunicerande, kärleksfull.
Något som jag funderat på är varför vi män är så dåliga på detta? Att kunna våga se oss själva helt avklädda i spegeln? Att inse, dra slutsatser och jobba med oss själva. När jag tar upp ämnet bland mina manliga vänner så tittar dem på mig som jag kom från en annan planet. Måste vara vår uppfostran där vi tidigt blir drillade i att inte visa oss sårbara, känslosamma eller kommunicera vårat innersta. Tänk er en annan uppfostran av våra söner som bygger på att våga prata rädslor, utmana sig själv i att sätta ord på känslor och kramas? Jag kanske hade kunnat hantera mina tidigare relationer på ett bättre sätt om jag fått bli drillad i detta. En sak är klar; ska använda min erfarenhet till att prägla mina barn.
Jag har tänkt mycket som du Håkan. Försökt prata med andra män om att kunna känna, vara öppen om ens osäkerhet och rädsla. Flera lyssnar intresserat men det är nästan ingen som vill dela med sig. Jag antar att är just rädsla som hindrar många män att öppna upp. Jag kommer inte bli accepterad eller älskad om jag visar upp min osäkerhet. För mig har det i alla fall varit så. Istället är jag tyst, försöker vara duktig och snäll men stänger inne mitt riktiga jag. Har nästan inga vänner och skyller det på jag inte behöver det. I min rädsla att jag skulle stöta bort min älskade, har jag lyckats med precis det.
Och om partnern inte tycker om när man är stolt, glad och nöjd med sig själv? Ju gladare jag är, desto surare blir han. Tack och lov är jag på väg ur detta förhållandet nu och kan bli mig själv igen. 6 år fick räcka. Nu ska jag bli glad och rak i ryggen igen precis så som jag alltid varit. Aldrig låta någon annan ta bort min livsglädje igen. Ni som går i tankarna på att separera, bara gör det!!!! Längtar till mitt nya fria glada liv som kommer snart!
Härligt Carolina…nej, en partner/vän som inte lyfter en, ser det bästa hos en, och glädjs med ens framgångar är ingen riktig kärlekspartner/vän…
Va skönt att du är stark nog att välja ditt bästa! Kram
Precis så… Tack Carolina.
Jag beundrar alla som kan och vågar vara sanna mot sig själv.