Bonusbarn, ett ex som ställer till det, personligheter som inte känner sig själva, bekräftelsedraman, tillitssvårigheter p.g.a. tidigare svek, cynism, orealistiska förväntningar på en partner och/eller oss själva. Jag kan fortsätta länge till!
Det är inte konstigt att det smyger sig in en del grus i våra parförhållanden. Sådant som nöter ned i det fördolda eller öppna. Vi lever dessutom i en tid av extrem rastlöshet. Narcissistskapande förutsättningar.
Detta i kombination med att många saknar tidiga relationsförebilder; föräldrar eller andra vuxna som i handling visade vad kärlek är för någonting. Hur två hela människor relaterar till varandra.
Många barn och ungdomar lever med intrycken av utbytbarhet. Bonussyskon som försvinner ur synfältet, eller den egna förälderns partner som plötsligt inte längre är där. Den unga hjärnan exponeras för allt det som presenteras på relationsscenen.
Emotionell relationsintelligens borde vara ett ämne i skolorna. Liksom självkännedom – detta är jag! Tänk så mycket bättre de nykläckta skulle må. Tänk så mycket mer hemma i sig själva de skulle vara!
Vilka är vi utan mentala/emotionella kompass? Slitna plastpåsar i vinden…
Vi behöver bli bättre på att våga blotta våra ”svagheter” – galenskaperna vi bär runt på, inför partnern. Inte ständigt försöka kapsla in dem med en massa hypnotiserande fasader. Många skulle må bra av att inleda sina förhållanden med gemensamma: ”detta är jag” samtal! Tillsammans med en professionell utomstående.
Vi är inte heller helt bra (ironi) på att bibehålla attraktionen till den vi har nära. Vi har fått lära en hel del ytliga tips om hur man segrar på kortdistans. Men hur är det i långa loppet? Uthålligheten i det romantiska hjärtat?
Själv har jag börjat fördjupa mig hur hjärnan fungerar gällande attraktion och trygghet. Minst sagt intressant, insiktsfullt och häpnadsväckande!
Låt mig avsluta med:
“Every fall into love involves the triumph of hope over self-knowledge. We fall in love hoping we won’t find in another what we know is in ourselves, all the cowardice, weakness, laziness, dishonesty, compromise, and stupidity. We throw a cordon of love around the chosen one and decide that everything within it will somehow be free of our faults. We locate inside another a perfection that eludes us within ourselves, and through our union with the beloved hope to maintain (against the evidence of all self-knowledge) a precarious faith in our species.”― Alain de Botton, On Love
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Detta var riktigt bra uttryckt och skrivit! Klockrent på många plan! Du ”lyfter” ämnet vad händer med barnen……..så viktigt och än en gång mycket tänkvärt.
Jag tror inte att kärnfamilj behöver betyda trygghet, lycka och kärlek men jag tror heller inte att alla dessa familjekonstellationer som vi lever med idag, alltid är bra. Barn ”tvingas” att helt plötsligt dela bostad med nya styvsyskon och ofta får barnen nya halvsyskon som kanske ofta får lite extra kärlek och uppmärksamhet.
Personligen undrar jag hur mina bägge tonåringar har tagit skada av de familjesituationer som de har levt i. Dels en pappa som inte har funnits alls i deras liv sedan de var små och även en styvpappa som inte finns med i bilden sedan en tid tillbaka. Styvsyskonen försvann tidigare p g a olika omständigheter.
Jag tror att de känner skuld då de har svårt att prata om allt som har varit och jag undrar hur de skall våga älska någon person när de har varit med om 2 relationer som har tagit slut, 2 manliga förebilder som är borta. Det spelar ingen roll att jag är en bra mamma, det räcker liksom inte. Jag är oerhört tveksam till om jag vågar satsa på kärleken igen, av rädsla för fler uppbrott.
Uppbrott är så smärtsamma och involverar så måmga personer, inte bara mig själv och barnen utan även vänner m fl.
Trevlig helg till er alla <3
Christina
Å Christina! Jag har samma erfarenhet som du; två barn vars riktiga pappa ej har varit närvarande och en styvpappa som bara lämnade en dag efter 7 år och sen dess inte försökt ha någon kontakt…Jag funderar också ofta på vad mina barn kommer att våga sig in i som vuxna. Eller så har vi lärt dem att man kan klara mer än vad man tror och att man måste vara stark i sig själv. Vi får helt enkelt prata öppet med dem om våra erfarenheter och visa att de har egna val att göra i framtiden.
Kram
När jag läser dina inlägg tänker jag så många gånger på hur jag aldrig fick chansen att räcka till. Att jag inte dög, att jag var utbytbar. Det är ett fruktansvärt slag mot självbilden – att vara utbytbar. Och när man väl kommit ut på andra sidan, när sorgen äntligen klingat av och mossa täcker de vassa stenarna inombords så det inte skaver lika ont längre, när man då finner en själsfrände och kanske äntligen vågar satsa på nytt – ja, då vågar inte den personen utan drar sig undan. Livet är så krångligt! Och det värsta är att vi under tiden trasar sönder våra barn genom att visa att alla går att bytas ut, först mamma/pappa, sedan mammas/pappas nya. Man känner sig så hjälplös, för barnen förtjänar allra minst att deras föräldrar degraderar till tänkandet ”jag, mig och mitt”.
Åhh AnnA, kanske du skulle börja titta på ditt egna jag som faktisk räckte till, att du faktisk dög och var älskat. Sen när du äntligen finnar din själsfrände, kanske det finns orsakar i dit beteende / sjölvbild som gjorde at den ”nya” partner inte vågade!
Och ja det är så fruktansvärt tråkigt för barnen, men DU kanske är den viktigaste bricka i pusslen.
Lycka till
Även jag har haft tanken att man borde ha ämnet relations kunskap och självkännedom i skolan. Varför bara fysisk träning på gympan, varför inte öva själsligt och emotionellt?? Övertygad om att det skulle ha stor effekt på skilsmässostatistiken.
Jag fasar för en ev ny relation. Ännu en rädsla. Rädd för hur barnen ska hantera det. Rädd för att allt jag nu lärt mig om mig själv ”passar in” på en ny partner. Vad har hon i bagaget? Kan vi få bli varandras speglar? Samtidigt så vet jag innerst inne att jag kommer att utmana även denna rädsla. Jag vill träffa min tvillingsjäl och vet att när hon står där framför mig så kommer mitt inre att lotsa mig rätt.
Jag tycker att det är ett förenklat resonemang. Dessutom underminerar det barnens kompetens att tänka att de inte skulle klara av uppbrott. Självklart gör de det. Jag levde i en kärnfamilj hela min uppväxt men trots (eller kanske därför) detta är jag ingen trygg person idag. Jag tycker förändring och uppbrott är jättejobbigt. Min mamma var olycklig i äktenskapet och min pappa reste jämt och var aldrig särskilt närvarande. Jag har DEFINITIVT inte blivit en lyckligare och tryggare person för att jag har ”skyddats” i min uppväxt från verkligheten, att mina föräldrar höll ihop för min skull. Livet är fullt av besvikelser. Att man bryter upp från sina icke-fungerande kärleksrelationer ger inga trasiga barn, så länge vi ser till deras behov. Jag är arg på normen som tvingar in alla dessa olyckliga människor i någon form av skuld-fålla för att man inte orkar med sin partner som man råkat få barn med. Till syvende och sist är det trots allt kyrkan som hittat på att kärnfamiljen är det enda eftersträvansvärda. Det stora problemet som jag sr är att så många är obekväma i sitt eget sällskap, man trivs inte i ensamheten. Detta gör att man efter en skilsmässa kastar sig in i något nytt. Att känna sig själv innebär för mig att kunna vila i mig själv utan att behöva en arm att sova på. Men jag vet också att jag aldrig kommer flytta ihop med en man igen förrän mina barn är stora.
Eva, håller helt med. Det handlar inte om formatet (kärn- eller bonus eller ensamstående) utan hur man förhåller sig till de förändringar man väljer, gör och därmed ställer sin barn inför.
Jag håller med dig Eva!.
Jag växte dock upp i ett kärleksfullt hem där mina föräldrar gav mig den fina värdegrund och gjordeatt jag alltid haft nära till mina känslor/ empati redan som mycket liten.
Det jobbiga är att märka att inte ens denna fina gåva räckte till för att inte separera. Denna fina gåva mina föräldrar gav mig gjorde även att jag till varje pris ville ” fixa” allt. Snurrade mig själv oändliga varv i tron om att bara jag gör, ordnar, säger….
Nu har jag lärt mig att det är en gåva jag fått som ska vårdas och visas/ användas där det leder till ömsesidighet.
Varm kram
Liv, även jag ser mig som en empatisk person med förmåga att leva mig in och förstå. Träffade tyvärr en man som absolut var/är min motsats. Att jag stannade så länge ser jag nu som ett kvitto på min egen normalitet och hans dysfunktion. Som den empatiska och inkännande person jag är ville jag förstå honom, fixa, vara till lags, få honom glad… För det är vad kärlek är om den är ömsesidig. Nu får man ta denna livets läxa och inte bli feg och misstro, utan stärka sig själv i att man var på rätt väg med sina avsikter hela tiden. Det var mottagaren som inte fungerade. Och barnen får följa med på denna resa. För livet består av att befinna sig i rörelse, både till och ifrån den mörka och jobbiga. Det gäller att ha styrkan att omge sig med rätt människor under tiden.
Tack Eva för dina fina ord: ”…man var på rätt väg med sina avsikter hela tiden. Det var mottagaren som inte fungerade.”
Detta fick mig att släppa lite av skuldkänslorna nu när jag är på väg mot en separation, för jag har faktiskt gjort mitt bästa.
Det är så självklart egentligen att det är i det svaga och lilla, som den verkliga styrkan finns. Jag tar det med mig. Michael, jag ser fram emot att lära hur våra hjärnor fungerar gällande attraktion och trygghet. Låter spännande.
Det som jag ser som det stora problemet idag är att många är på ständig jakt efter den perfekta partner/förhållandet/livet .. och jakten på detta vägrar man att göra ett val, eftersom det kan ju finnas någon bättre på nätet imorgon och gör man ett val står man inte för det. Livet består av att göra val och stå för dem och ta konsekenserna av dem, är mitt förhållande kärlekslöst ja då avslutar jag det eller går in för göra det bättre, vilket är tydliga val. Man vågar inte ta några konflikter överhuvudtaget så istället för tydlighet som underlättar för alla så är tillvaron full av lögner och missförstånd, inte konstigt det svårt att försöka leva i denna skruvade tid.
Tack till alla ni som skriver! Det är så lärande.Till Michael:
Jag har följt din blogg sedan i somras och den finns där som en trygg, spännande och utmanande vän. Ser verkligen framemot det nya du kan dela med dig av.
TACK