Vi har alla någon gång varit med om bli rejält sårade i relationer och förälskelse. Personen vi stått nära/närmast är en dag främlingen nr 1. Ibland har vi invaggats till att tro, eller skapat en så pass stark föreställning inom oss själva kring: ”detta är drömkvinnan/mannen som alltid kommer finnas vid min sida.”
Hör ofta personer som vänts ryggen på de mest avspisande och brutala sätt säga: ”men jag älskar honom/henne!” Tro mig när säger att jag vet vad jag pratar om. Chocksmärta gör att vi inte ser vad kärlek verkligen är:
TVÅ personer som GER och TAR EMOT. Som vill varandra väl i alla lägen. Visst låter det självklart?! Och ändå kämpar vi för att vinna tillbaka i den bitande ensamhetskylan.
Ju större idealisering vi skapat kring den andra personen och relationen, desto hårdare slår vi i kanten.
Ibland önskar jag att det fanns en depå i hjärnan (vilket det kanske finns) som utsöndrade ämnen och gjorde att vi kunde se skillnaden på kärlek vs låsning, fixering och sanslös idealisering. Och samtidigt är sårbarheten så oerhört mänsklig – att se en annan person och känslorna vi bär på i ett glittrande romantiskt hav.
Frågan är: vad/vem är det du älskar? Personen som vänt dig ryggen? Vi börjar analysera honom eller henne för att få svar och göra det tunga lite lättare att bära. Sätter oss in i psykologiska teorier och profiler för att få svar. Trycket på insidan lättar när vi känner igen exet i anknytningsteorin etc. Men snart upptäcker vi att vi fortfarande står där. Ensamma.
Det är mer fruktsamt att avslöja sina egna mönster än din före dettas. Handlar inte om att skuldbelägga sig själv (det har många av oss nog av). Jag vet att det kan göra hemskt ont min bloggvän. Men resan börjar här – i dig. Det gör friheten oändligt mycket större.
Förväxla inte jaktinstinkt och revanschlust med kärlek.
Ge till rätt person – den som med ögonen och gesterna kommunicerar: ”jag finns här.” Det ligger inte på dig att ”fixa” någon med det du bär på i hjärtat.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Hej
Dina inlägg väcker många tankar. Går det skriva längre brev till dig? Har en fundering jag skulle önska att du tog upp i kommande blogginlägg
Du får gärna skriva till mig Jenny. Förslag till blogginlägg är alltid varmt välkomna:-)
Då gör jag så. Vart skriver jag?
jag tror man många gånger älskar drömmen av vad man tror/trodde det skulle vara. och att man alltför många gånger är mer i det förflutna och i framtiden än i nuet. jag kan känna så för mannen jag delade 25 år med att jag trodde det var kärlek bara för att, utan att ifråga sätta hur jag ville må i ett förhållande, just nu och inte hur det skulle kunna bli om jag ansträngde mig lite till. jag har sen ett år tillbaka börjat jobba mer på att älska mig själv, först. och det ledde mig till att ta steget att flytta ifrån honom.
Dina rader är ljus i mitt mörker, Michael! Tack!
Tack snälla Erika!
Dina ord går rakt in. Magkänslan vet – och har vetat länge. Jag gör det igen, intalar mig själv att jag kan ”bota”, att min energi, glädje och kärlek kommer vinna…. Intalar mig t om att jag tränar mitt tålamod. Lurar mig själv fatalt och vet inte vad som gör mest ont. Insikten att det är fruktlöst och att jag gör mig själv illa eller vetskapen att jag måste gå – blir otroligt ledsen av att jag inte gett mig själv ett bättre alternativ.
Det är inte för sent att göra det som får dig känna lycka. Ge dig själv den gåvan. Självklart inte något vi gör i en handvändning.
Är ytterst fascinerad av hur jag ”vet” vad som är rätt men får meditera och yoga för att komma in i mig och agera efter det också. Slarvar jag ett tag tappar jag mitt jag och är tillbaka i mitt gamla beteende. Måste påminnas hela tiden. Dina ord hjälper mig mycket:-) tack!
Påminnas behöver vi alla Marie. Tack själv:-)
Dagens inlägg får mig att till en viss del förstå mitt ex beteende det gör det lite lättare att stå i stormen utan att blåsa iväg tillsammans med den utan att tappa fotfästet. Det är inte lätt när min egna sorg och saknad blir förstor..
Men att reflektera över sig själv och vem och vad jag saknar vad känner jag sorg över. Så kommer jag en bit på väg åt rätt håll
Känslan av att vara på väg åt rätt håll ger integritet.
Hej Michael!
Dina ord träffar mitt hjärta och mina sinnen…men jag var/är övertygad att det var kärlek. Men ändå ser jag honom som en främling, känns så konstigt att prata med honom varje gång. Skulle vilja att du skrev om de som fort går vidare efter ett långt förhållande. Skulle också vilja skriva pm till dig.
Ha en skön helg!
Så rätt..känner igen mig i det du skriver.
Sådär felaktigt har jag agerat stor del av mitt liv mestadels i en och samma relation. Men inte NU och det är så befriande. Sen är det i alla fall en process att gå igenom. För mig tror jag det har det handlat om hur mycket värde jag har satt på mig själv. Det härliga är att det går att ändra på sig. För min egen och mina barns skull. Och inte bättre för nån annan än mig själv och de jag älskar mest.
Jättefin bild i dagens inlägg!.
Du är verkligen på väg maja. Du tycker nog om bilden för att den speglar dig. Varma hälsningar.
”Förväxla inte jaktinstinkt och revanschlust med kärlek.”
… önskan att återställa sitt värde genom att jaga föredettans bekräftelse på det.
Michael,tack för att du alltid delar med dig så kloka texter
Varma ord som värmer Alisa:-)
Idag gick blogginlägget rakt in i mig, och jag känner hur tårarna är nära när du skriver precis mitt i prick!
Varje dag är en kamp för att komma vidare och att få ta del av dina blogginlägg och andras historier gör mig stark när man känner förtvivlan…
Nu går vi mot ljusare tider och jag hoppas innerligt att livet gör detsamma.
Tack Michael och alla ni andra.
Ha en underbar dag!
Det berör mig att höra Nina. Att mina ord kan göra skillnad. Stort tack för att du delar. Önskar dig detsamma.
Det du skriver är precis en del av den process jag är mitt i nu. Försöker hitta svar i tex anknytningsteorier och annat om beteende och reaktioner, både för att förstå honom men också mig själv. Men det hjälper, som du skriver, bara en stund. Relationen är över men känns ändå så oavslutad…
Hur gör man då? För att förstå sina egna mönster och reaktioner på det som händer? Har läst och funderat så mycket på det här men har svårt att komma någonstans…
Har ett enormt behov av att förstå och att bli förstådd…
Förstår att det kanske inte går, men vet inte hur jag ska hantera det i det här…
Jag tänker själv ofta på det här med acceptans: att allt inte går förstå. Intellektet som inte greppar allt som sker. Att oförståeliga saker sker och att vi ibland inte kan göra någonting åt det. Inte alls lätt, men när vi ger upp inom vissa områden kan ett lugn ta plats. I det hittar vi möjligen svar. Existensiella frågor du ställer Anna:-)
Och tack för en väldigt fin blogg.
Tack för dina inlägg! Du skriver så mycket intressant och tänkvärt och träffande!
Jag har på sistone träffat en man som det känns bra med. Vi är dock båda såna som har lättare för att ge istället för att ta emot… Det känns så enkelt allting med honom men jag saknar den där himlastormande wow-känslan..
Ja jag har fortfarande en annan man i tankarna ibland som jag blev tokkär i.. Som jag vet att det inte finns nån framtid med, beroende på många anledningar och det har jag insett, men fortfarande lite svårt att släppa tanken på honom helt..Och han finns bara i tankarna, inget annat. Han faller in i kategorien av mina tidigare män där jag alltid har fixat och trixat och slagit knut på mig själv, han gör inte mycket ansträngningar för kontakt och jag har ofta haft lång resväg för att kunna ses men där är en jättestor wow-känsla.
Vad är den där känslan egentligen?
Första gången jag träffade denna nye namnen så blev jag nästan lite rädd för han beter sig inte som de tidigare.. Han är lyssnande, förstående, pysslar om mig och ger så mycket. Jag tvingade mig att stå kvar i det och försöka ta emot, vilket jag haft svårt för tidigare. Det går lättare och lättare och det känns så enkelt att vara med denne mannen.
Jag är inne i en period av förändring och har jobbat mycket med mig själv på sistone och har fått många insikter om mig själv. Så på sikt hoppas jag på ett annat wow som är större än de tidigare. Känner att här finns bra förutsättningar för äkta kärlek.
Samtidigt finns oro… Orkar jag stå kvar, lurar jag honom eller mig, eller båda? Men det är när jag tänker för mycket. Just i här och nuet är det bra.
Jag har lite svårt för när det blir för bra så jag har lite till att jobba med..
Oj! Det där tror jag att en del känner igen sig i Jess. När det blir för bra…Konsten att stå kvar och bryta gamla automatiska beteenden. Vilka känslor väcks i dig om du inte gör någonting annat än att vara i det som är?
Ja det är ju det… Jag törs inte helt och fullt känna efter ännu.. Men jag är medveten om det. Och jag står nu kvar och låter det vara enkelt och lätt utan att gå för mycket djupare i det.
Tack för en väldigt levande blogg!! Både jag och min man läser den! Vi har haft ett kaos här hemma, då jag kom på en otrohet min man haft för ett tag sen. Han har blivit rejält omskakad av detta och har nu insett att han kunnat förlora sin familj pga detta. Han har växt enormt och blivit en helt annan person efter detta och går nu även i terapi. Han har öppnat sig själv dom han aldrig gjort tidigare och jag älskar honom mer nu än jag någonsin gjort!! Han förstår nu det jag har sagt till honom i många år, att det är så viktigt att vara närvarande i sinnet och inte bara med kroppen. En liten solskenshistoria jag ville bjuda på och en påminnelse om att det även kan komma något gott ur eländet! ❤️
Tack för att du delar med dig Therése:-) Där det finns kärlek är allt möjligt ser jag.
Att hitta mönstren hos sig själv är inte lätt alla gånger men det är nödvändigt om man ska kunna gå vidare och försöka förändra sitt beteende och sina tankar.
Verkligen inte lätt cj.
hm, fick mig att tänka på nytt och på nytt och det är väl så att man(jag) kommer frammåt sakta men säkert vid varje ny omgång av ’tänk’ och jag vill inte alltid vara dit jag ibland kommer då……hur gör man då? jag slutar oftast min tankesmedja då…..inte så fruktsamt, men det gör ont att fortsätta (och smärta ska ju undvikas….;) ) ibland får livet också tankarna att ta en ny riktning som att jag ska vara tacksam för det jag har för det är bättre än ingenting?? Tomheten känns så hotfull just då`? och jag som slåss på flera fronter känner att det lilla stödet jag får är kanske det som i slutet håller mig från galenskapens kant……? hm…. tack för att du sätter igång tankarna så bra!
Vad är mest sant för dig mia?
Har lämnat fru och splittrat en familj efter mer än 20 år. Fick en uppenbarelse i en nyförälskelse att där är hon, min stjärna.
Älskat min fd högt och hon har varit min största hjälp och vän i livet. Jag tog mitt tuffaste beslut någonsin men sörjer nu, tankarna på att vara själv fanns innan förälskelsen men det känslorna tog över mer i beslutet. Bränner i mig om vad som är rätt och fel och hur jag sårat fru och barn. Hur går jag vidare utan att gå under. Fantastisk blogg
Kan verkligen föreställa mig att det gör ont Vilsen men stolt. Tänker så här: hade det vari bättre stanna vid hennes sida när de rätta känslorna inte finns? Hade inte varit rätt mot din f.d. fru. Hon hade berövats möjligheten att leva med någon där det finns kärlek. Men som sagt – enorm press med skulden.
Michael! TACK! Min tillvaro klarnar och ljusnar och ÄNTLIGEN börjar en nästan glömd känsla infinna sig – jag tror jag är GLAD igen! 😀 Jädrar vilken tid det tagit. Men uppvaknandet blev när jag via din blogg vände blicken inåt, accepterade det som hänt, såg mig själv och slutade försöka hitta förklaringar till varför HAN gjort som han gjort. Oj oj oj vad jag under nästan två decennier skapat mig hårt sittande föreställningar, där jag också varit en självklar medberoende. Men idag är det med en känsla av att ”förtrollningen” har släppt, som jag tar mig an min dag!Och, som sagt, även lite GLAD!! Trevlig helg! 🙂
Hej,
Det känns som att du är en klok och erfaren person. Jag vill liksom inte betvivla det du skriver. Men. Jag förstår inte. Ska jag sluta älska min hustru, per automatik, för att hon väljer att lämna mig och vill skiljas? Hon har haft en serie motgångar i jobb, sjukdomar mm. Efter att hon blivit frisk, fått en betydligt bättre jibbsituation – nu vänder livet, tänkte/trodde jag – vill hon alltså lämna mig. Men jag älskar henne lila mycket nu so, när vi gifte oss för tio år sedan. Jag älskar vår familj, vårt liv och jag älskar henne, visst vore det enkelt och bekvämt att glömma henne och komma till ro med att vårt äktenskap är avslutat. Och jag såklart försökt, i snart nio månader. Jag har läst böcker, gått i terapi och pratat med diverse kloka människor. Men det funkar inte för mig. Jag älskar henne. Nu och alltid.
Vi kan inte sluta älska någon per automatik. Det är omänskligt. Det tuffa, ja oerhört smärtsamma är att leva vidare och hitta sin nya identitet utanför förhållandet. Att sakta vänja sig vid tanken att det inte går vara med någon som inte vill. All styrka och värme till dig Per. Vet precis vad du går igenom.
Tack! Jag uppskattar all sorts stöd jag får. Är även lyckligt lottad med några goda vänner. Men jag får leva mitt liv med mina frågor obesvarade.
Sorgen är kärlekens pris.
Ja, jag har också insett att det förhållande jag hade under det senaste året var en idealiserad bild av två personer som verkade vara perfekta för varandra. Har egentligen aldrig haft bråttom med att binda mig igen efter att min man dog för 23 år sedan, men nu stod den här snälla, snygga, sexiga och smarta man där framför mig.
Han bekräftade mig på det sätt jag törstade efter och på sitt sätt älskade han mig nog också. Men var han intresserad av mig som person? Det jag i efterhand reflekterat över var att han till skillnad från mig aldrig frågade mig om nånting. Vem jag var, vad jag kände, vad jag tyckte om dittan och dattan etc.
Så här i efterhand analyserar jag alldeles för mycket. På ett sätt känns det bra, för det rättfärdigar på något sätt också mina beslut. Samtidigt pushar det mig också att ta itu med ensamheten. Och det är i den som jag kan börja arbeta med mig själv. Precis som du säger. Tack!
Det kanske handlar om att den som i mina ögon vände mig ryggen har gjort just det och inse det. Hon kanske inte ville vända sig själv ryggen är en fråga att ställa sig även om skyddet är uppe?
Det är lätt att klamra sig fast vid en idealiserad bild av en tidigare partner men den personen finns inte kvar. Det är kanske nu en främling som inte längre vill dela mer än det nödvändigaste och vill leva efter sina egna värderingar. Förhållandet kan inte varit bra eftersom en inte vill stanna kvar. Att tänka så istället för att idealisera. Är det verkligen kärlek jag känner? Hade vi det verkligen bra?
Det kanske gäller att söka sina egna värderingar och stå för dem själv istället för att få dem desperat bekräftade hos medföräldern? En samsyn i stort gällande barn är bra och det ska man fixa. Däremot gäller det att bygga sitt eget, sin egen vardag.
Släppa taget kring den som tidigare fanns där varje dag är hur svårt som helst och gör ont, jag vet, men det går och det är bara jag som kan göra det. Frågor som jag ställde mig var: varför hänga kvar efter någon som valt att inte längre dela livet med dig? Varför välja att leva olycklig på grund av en människa när det finns så många andra som vill se mig lycklig och så mycket att glädjas åt? Djupa hålor lurar alltid längs vägen och ibland ramlar man ner. Det går alltid att ta sig upp igen, av egen kraft eller genom en hand som sträcks ner mot dig.
Sorg och besvikelse är negativa känslor men liksom rädsla kan de vändas och användas positivt tror jag. Se sanningen och acceptera den hur ont det än gör. Förneka och idealisera är inte vägen. Tid tar det, så är det bara.
Alla människor vill vara en del av ett sammanhang, lite generaliserat uttryckt. När det sammanhanget splittras, som t ex en familj, är det mycket som tar stryk för båda parter. Bl a kärleken till just familjen. Vilken, för mig iallafall, kanske var den största kärleken och är fortfarande för den familj jag har idag. Och kanske däri låg/ligger mitt problem, en sammanflätning av många komplexa känslor?
Kärlek
Några ord från mitt hjärta till ditt hjärta.
Du kan inte följa en väg, du är vägen.
Du kan inte jaga sanningen, du är sanningen.
Kärlek gör inte ont, kärlek gör dig hel från allt som gör ont och smärta!
Dina tankar kan skapa sårade känslor, dina känslor kan skapa sårade tankar, men du kan välja hur riktiga de är genom att konfrontera sanningen.
Känslor så som att bli avvisad från yttre kärlek, så som känslan av att vara ensam, så som känslan av att förlora någon, så som känslan av att vara missförstådd av dem och den du älskar, så som känslan av att bli förådd.
Blanda inte ihop det med kärlek! Sluta inte älska och ge kärlek på grund av dina tankars vilda skapande av känslor! Den tanken och känslan är inte ditt sanna jag, du är helande och hel, kärlek, ljus, skaparen, du är så magnifikt, så vacker, att beskriva är bortom ord.
Du är värd all kärlek, att låta dig älskas, att låta dig ge kärlek och mest av allt, känna din egen kärlek. Vördnaden i livet av och i kärlek kan ta dig överallt, men du vill inte gå någonstans när du känner och uppleva vad du är.
Kärlek är din rena kärnan, källan som skapar din andning! Kärlek binder ihop och smälter samman dig till en helhet, till en glödande konstverk och du kommer att vara din frihet och inre fred.
Vi gör alla dessa ting i våra liv bara för att finna oss själva, vad vi kommer att finna är kärlek.
Kram Diana.
Fantastiskt…
Vackert Diana:-) Kram
Tankeväckande och intressanta ord! Har nyligen blivit dumpad av en man med anledning av att han, efter snart två år, fortfarande älskar sin fd fru som lämnade honom för en annan man. ”Jag älskar fortfarande x…”, ibland känns det nästan som ett mantra för honom. Han säger att han levde sin dröm med fru och barn och förlorade den, mitt svar har varit att han kan få den drömmen uppfylld igen, med nån annan. Nån som är mer rätt. Men jag dömer honom inte, han behöver sin tid för att sörja och för att läka. Men jag saknar honom.
Ja detta är ju ett viktigt ämne i sig, skillnaden mellan ”äkta” kärlek till en ny kvinna/man eller om man enbart är ett ”medel” att antingen fly sorgen efter ett svek eller ett medel till att våga ta steget att lämna ett icke fungerade förhållande (som ibland går att lappa ihop igen) Att vara den som tror att man är den nya stora kärleken till en nyseparerad person men sen visade sig vara något helt annat när personen senare gör slut på förhållandet och går tillbaka till sin fru/make är heller ingen avundsvärd situation. Kärlek, förälskelse, plåster på såren, substitut , självbekräftelse mm, skillnaden är inte lätt att upptäcka tidigt alla gånger.
Och ont gör det M.
20års fint äktenskap är slut. Inte lätt, men rätt att lämna. Sjukdom/olycka förändrade vår tillvaro. Inget drama alls som ställt till det. Har kämpat för länge däremot. Inser nu att det är en styrka att lämnat när allt blev en kamp till slut, inte ett misslyckande. Försöker fylla mitt batteri igen. Det kändes länge så fel, att det kändes rätt att skiljas. Måste alltid vara i fas mellan hjärna o hjärta, mycket tufft… Läser din Blogg o nu är jag inne i en ny fas: Vad vill DU? . Ja vad vill man när man äntligen prioriterar sig själv efter många år.
Vilken ärlig fråga du ställer i slutet Lillian – vad vill man nu….? Allt det bästa till dig i det som är.
Michael, varför söker jag bekräftelse från han som lämnat mig? Varför vill jag ha honom tillbaka fastän vi inte hade det bra, fastän han varit otrogen?
Är det rädsla för ensamhet, känslan av förnedring över att bli lämnad? Jag hittar inget svar som känns rätt.
Ingen vill bli lämnad Emma. Det är inget konstigt att du känner som du gör och jag förstår verkligen att det gör ont. En bra fråga: varför vill du ha tillbaka någon som var otrogen? Hur hade framtiden blivit? Det kommer en dag då du vänder ryggen och lämnar på insidan – beslutet att gå vidare, även om du just inte är där. Värme till dig.
Vet inte vart jag ska börja eller sluta. Jag hittade din blogg för två dagar sedan och det av en anledning och perfekt i tid. Jag sitter i tårar av alla ord. Jag står nog lite utanför ditt vanliga läsarfölje (22årig student) men det du skriver och det alla andra delar går rakt in i mig. Min erfarenhet sträcker sig långt kortare än de flesta som du hjälper och inspirerar, men jag vill ändå skriva ett par rader. Efter fem års förhållande tog det slut för fyra månader sen mellan mig och min flickvän. Det sista året byggde vi upp tron och bandet till varandra om att det var vi på riktigt. Sen stod jag där ensam med tron och facklan helhjärtat hos henne, det kändes som hon slet det ur mig när hon på egen hand ville laga vad som gått sönder och finna sin egen lycka. Mycket av det du skriver i din blogg. Jag har blivit en fantastiskt mycket bättre person genom oss, fått ett självförtroende som bit för bit kommer fram som det tidigare gjorde med henne och därigenom skapat drömmar, mål, riktningar jag inte tidigare trodde var möjliga. Jag har sagt och formulerat känslor, som nu, som jag inte ens visste existerade. Det är en häftig känsla. Jag vill ha henne lika mycket nu som någonsin. Men det måste vara ömsesidigt att behöva, älska, och vilja ha varandra. Jag är i de bästa av stunderna väldigt motiverad till att göra min egen resa nu och visa för mig själv vad jag går för och förbättra mig själv. ”Jag måste vara den bästa versionen av mig själv” så hon sist vi pratade, och jag håller med. Tack för din blogg och allt du skriver, det hjälper när det stormar som mest.
Tack för dina fantastiskt fina, men också smärtsamma ord Johan. Pendlandet mellan hopp och förtvivlan kan vara enormt starkt. Jag önskar dig innerligt att du skall bli en ännu större person genom det som hänt. Kanske en klen tröst just nu, men… Värme.
Hej
Tack för dina ord. Förstår precis o känner att efter ha blivit tillsagd av min fd att du kan ta ditt pick o pack o sticka. En fruktansvärd upplevelse, men ett uppvaknande ifrån ett dåligt förhållande. En person jag inte pratat med på fem år nu och är som en total främling för mig. En person jag aldrig känt. Är helt overkligt. Men när jag tänker tillbaka o samtidigt ser framåt så hade jag nog inte överlevt det förhållandet. Nu är det jag o min egen självkänsla och mina två barn som gäller.
All styrka till dig Lisbeth. Varma hälsningar.
Jag och min man skildes efter 15 års förhållande och två barn (13 år som gifta) efter många motgångar efter varandra, trots en uppslitande svår skilsmässa så hittade vi sen tillbaka till varandra efter ca 10 månader och har nu varit tillsammans i ytterligare 10 år och ska nu ta steget att gifta om oss (lagom ”prövotid” 🙂 ) så visst kan det vara en äkta kärlek som fanns kvar men som tappades bort i det svåra som vardagen gav förhållandet. Vi är väldigt medvetna om vad som är nu och hur det var förr just för inte ta varandra förgivet igen. Vi pratar mycket mer känslor nu och värderar varandra så mycket mer.
Jag kan tillägga att det definitivt inte var lätt i början då det inte var jag som då ville skiljas men det ledde till en lång utvecklande resa dit vi är idag.
Ser mina mönster när jag väljer partner. Har träffat en man för 1,5 åt sen med många känslomässiga sår och med många inbitna levnadsmönster. Vi är som yin och yang, han och jag…
Ser mina anknytningsmönster gå igång, och hans också.
Men vi kan prata. Prata om våra tillkortakommanden, vår ångest inför att inte duga eller lyckas, vår rädsla för att bli sårade.
Vi är inte hela någon av oss. Och kanske blir vi det aldrig heller. Men jag vill hoppas på att där det finns en vilja till förändring, till utveckling och en vilja till att känna riktig kärlek, där finns det också ett hopp.
Även om det är tungt ibland, även om tvivlen och rädslan finns där.
Eller har jag fel? Måste jag gå för att jag inte bara vill se mina egna mönster och ändra dem utan också hans. Att jag vill va med och hjälpa honom, liksom jag ser att han vill hjälpa mig? Lurar jag mig själv?
Det finns inget rätt och fel här Anna. Ni vill båda och kommunicerar med varandra. Där det finns kärlek och vilja är allt möjligt.
Hej Mikael
Det du skriver stämmer så bra men är tunga ord och ger många tankar. Min man har lämnat mig efter 26 års äktenskap, han säger att han inte längre vill leva med mig vill ha ett eget liv utan mig han älskar mig inte längre. Jag som då är så sårad och helt krossad över allt han säger till mig känner endå att jag älskar han över allt han är ju min livskamrat som jag inte vill leva utan. Hur ska man kunna sluta älska den mannen man inte kan/vill leva utan?
Mvh Pernilla
Hemskt tråkigt att höra Pernilla. Det går inte bara att sluta älska någon så där. Det tar tid. Vill väcka en tanke i dig: det går att leva utan den vi älskar. Det gör ont i början – hemskt ont, men när vi inte får näring i kärleken från någon, slocknar känslorna till slut. Känner djupt med dig. Varma hälsningar.
Känner mig så glad att jag hittat denna sida, hur det än är så känner man sig så ensam i allt. Jag har varit tillsammans med min sambo snart tre år och mycket har hänt. Jag gör allt för honom, har aldrig varit så kär men en lång historia kort. Han är väldigt ego och blir lätt arg, sen kan det vända på en sekund och han blir öm och go. Jag är kliver upp på mornarna och gör kaffe och mackor till honom utan ens ett tack, i början tyckte jag det va roligt men nu är det bara för att han förväntar sig det. Han tar allt för givet. Jag städar, tvättar och handlar då han dagpendlar, jag har inget emot det men när man inte får någon som helst bekräftelse eller ett tack älskling blir det liksom inget roligt längre.
Jag är nyinflyttad i denna stad och har inga vänner förutom kollegerna på jobbet. Han är spelberoende på dataspel och sitter timtal, han sköter sitt jobb och ekonomin så det går bra. Han säger att han älskar mig men det känns som jag är hans husa bara. Vi pratar mer när vi är på jobbet än hemma. Jag känner mig så ensam, har tagit upp detta men då är jag bara sur och bitter och han blir arg. Tilliten är väl inte den bästa då han gjort ett antal felsteg. Varför är jag då kvar? Jo känslorna finns ju där, men jag har börjat tvivla men det är så svårt att komma vidare….
Det är så fascinerande hur hjärnan och psyket fungerar!
Jag satt en dag och funderade riktigt länge och noga på mitt ex och varför jag inte kommer över honom. Även efter flera år, kan jag fortfarande sörja.. Trots att jag har en annan man jag älskar.
Jag frågade då mig själv om han nu skulle komma krypandes och böna och be för att få mig tillbaka. Skulle jag då vilja ha honom? Så insåg jag att, nej. Det skulle jag inte. För den personen jag en gång delade mitt liv med finns inte längre där. Och så började jag inse att sorgen jag känner är för den underbara personen som ”dog” i honom en dag.. Personen som kanske inte ens funnits hos honom, men som min hjärna har fabricerat och fantiserat ihop…
Båda vi, har gått igenom så sjukt mycket ihop och vi är fortfarande vänner trots att vi troligtvis är de enda personerna som verkligen sårat den andra… Vi har utvecklats från det vi var, till det vi är idag och idag har ingen av oss något kärleks intresse kvar.. Ändå kan jag sörja dendär killen jag trodde jag hade. Är rädd att jag aldrig kommer glömma honom och jag kommer på mig själv med att hoppas att han finns djupt där inne, hos honom, än idag… Om jag bara kunde tränga igenom alla lager och murar som han byggt upp från år av gräl, misstag och skuldbeläggande, från vårat förhållande, skulle jag kunna hitta honom där under då? Eller är han blott en fantasi..