Emellanåt är romantik en berg och dalbana. Ett par karaktärer i dramat är obearbetade besvikelser, ilska, frustration, revansch, hämndlystnad etc. som vi tar med från tidigare förhållanden och projicerar på den nya partnern. Detta sker naturligtvis sällan medvetet.

Många av oss blir både sophämtare/tömmare – där vi både dumpar och blir föremål för tidigare partners synder. Gamla relationsmönster spelas upp i realtid och det nya förhållandet blir papperskorgen.

Tänk detta i kombination med filosofen Alain de Bottons ord:

”Vi vet inte vem vi är, vad vi vill och vad vi behöver. Vi förstår inte oss själva – följaktligen förstår vi inte andra heller, och eftersom den andre sannolikt inte heller förstår sig själv kan hen inte heller upplysa oss om vem hen är.”

Är det konstigt att egot går loss på romantikens lekplats? Det har ju ”vunnit något” och nu är paniken där – rädslan för att ”segern” skall gå om intet (har tagit tid för mig själv att förstå).

Vi försöker bli kompletta i mötet med känslokickarna. En partner som skall överbrygga gapet på insidan.

En nära relation sätter alltid strålkastarljuset på emotionella sår och vi blir förutsägbara i våra reaktioner. Här är anknytningsteorin ett bra verktyg för att förstå sig själv och en partner.

Vi lägger självvärdet en annans händer: ”you complete me!” En ny relation som skall fixa det som inte fungerade i den gamla. Är det konstigt att besvikelserna blir våra resekamrater? Cynikern som hejarklacksledare.

Om vi tror/vill att en annan människa skall leverera och uppfylla vårt jagvärde, har vi gett oss själva rött kort redan under första matchminuterna. Men så mänskligt!

Michael Larsen – relationscoach

Skiljas utan att fastna – webinar onsdagen den 5 juli kl 20.00. Du är varmt välkommen!

Förändra dina begränsande anknytningsmönster – webinar torsdagen den 6 juli kl 20.00. Du är varmt välkommen! Bara följ länken här.