Emellanåt är romantik en berg och dalbana. Ett par karaktärer i dramat är obearbetade besvikelser, ilska, frustration, revansch, hämndlystnad etc. som vi tar med från tidigare förhållanden och projicerar på den nya partnern. Detta sker naturligtvis sällan medvetet.
Många av oss blir både sophämtare/tömmare – där vi både dumpar och blir föremål för tidigare partners synder. Gamla relationsmönster spelas upp i realtid och det nya förhållandet blir papperskorgen.
Tänk detta i kombination med filosofen Alain de Bottons ord:
”Vi vet inte vem vi är, vad vi vill och vad vi behöver. Vi förstår inte oss själva – följaktligen förstår vi inte andra heller, och eftersom den andre sannolikt inte heller förstår sig själv kan hen inte heller upplysa oss om vem hen är.”
Är det konstigt att egot går loss på romantikens lekplats? Det har ju ”vunnit något” och nu är paniken där – rädslan för att ”segern” skall gå om intet (har tagit tid för mig själv att förstå).
Vi försöker bli kompletta i mötet med känslokickarna. En partner som skall överbrygga gapet på insidan.
En nära relation sätter alltid strålkastarljuset på emotionella sår och vi blir förutsägbara i våra reaktioner. Anknytningsteorin är på många sätt klockren.
Vi lägger självvärdet en annans händer: ”you complete me!” En ny relation som skall fixa det som inte fungerade i den gamla. Är det konstigt att besvikelserna blir våra resekamrater? Cynikern som hejarklacksledare.
Om vi tror/vill att en annan människa skall leverera och uppfylla vårt jagvärde, har vi gett oss själva rött kort redan under första matchminuterna. Men så mänskligt!
Imorgon blir det fortsättning… och hur kan vi bryta det inprogrammerade.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
När jag träffade min förra man var jag endast 25 år. Nu är jag 38. Efter vår separation har jag försökt hitta mig själv och insett att när jag träffade honom vid 25 års ålder hade jag ingen aning om vem jag var. Det var lättare att lägga min energi och kraft på honom istället för att reda ut mig själv. Jag hade några jobbiga år bakom mig som jag stängde dörren till och han hade tungt bagage från en jobbig barndom.
Nu har jag börjat hitta mig själv, vilket är både underbart och jobbigt på samma gång. Jag försöker reda ut mina tidigare mönster, försöker fråga mig själv vad JAG verkligen vill och känner. Och jag har lovat mig själv att om jag hittar kärleken igen ska jag inte kompromissa bort mig själv nu när jag lagt ner min själ och hjärta i att hitta mig.
För övrigt frasen ”you complete me” ger mig rysningar, ”I complete myself”, tycker jag låter mycket bättre 🙂
När jag först började läsa ditt inlägg tänkte jag att det här stämmer inte alls på mig. Javisst, lite arrogant tänkt kanske. Men när sen meningen med ”you complete me!” kom var det ju precis så jag kände i mitt tidigare förhållande. Men på vilket sätt? Fick gå tillbaka och läsa Alain de Bottons ord och fundera ytterligare ett varv.
Jag vet vem jag är och vad jag behöver, men vet inte vad jag vill. Förstår dock mycket väl mig själv i det mesta, men kanske det spricker just i förhållandet med en man. Tack Michael, bra att få lite självinsikt ibland.
Ja allt detta bagage som vi alla bär på mer eller mindre!!
Jag ställer mej ibland frågan ..”Hur ska man lyckas möta någon i rätt ögonblick…där både Han och Jag är i rätt fas och vi båda hunnit bearbeta våra ryggsäckar?”
Mer och mer känns d som en omöjlighet…Obs…jag är inte en negativ tänkare 🙂
Men det är ju tillsammans med någon som dessa spöken ger sig till känna…..när jag är ensam känns det bra ….MEN jag vill ju ha någon vid min sida!!!
Komplicerat!! 🙂
Tack Michael för dina ord….dom får mej att tänka och ställa frågor till mej själv.. väldigt intressant och nyttigt !! 🙂
Känner så väl igen mig Mariah, allt känns bra tills jag träffar någon som intresserar mig…då springer jag åt motsatt riktning…blir man någonsin redo att återigen göra sig sårbar?
Linda jag tror och hoppas att jag ska våga göra mej sårbar igen !!
Att dra fram sina ”spöken” i ljuset tror jag på. Att sätta ord på hur och vad man känner. ..
Gör att man automatiskt bearbetar sina orosmoln.
Tillslut skingras dom mer å mer å man börjar se klart…. och solen skiner igen 🙂
Kram !
Vet du, Mariah, jag tror att båda parter inte behöver ha bearbetat färdigt sitt bagage.
Kan man mötas någonstans när båda kommit till insikt om bagaget så öppnar det för en väldigt ärlig relation. ”Det här har jag med mig – vad har du, och kan vi hjälpa varandra att bära när det blir för tungt?”
Jag kom ut från ett dåligt och kränkande äktenskap för två år sedan och har nu inlett en ny relation. Vi har båda ganska tungt bagage men tack vare att vi vet vad den andre bär på har vi fått en öppen ärlig och trygg relation där bagaget plötsligt blivit lättare.
Insikten är viktigast och viljan att lära sig av sitt bagage. Då hamnar man inte i samma mönster igen. Så tror jag i alla fall. 🙂
(Fortsätt vara positiv – allt blir bra till slut!)
Så klokt! Jag tror och hoppas att du har rätt… Att insikten och viljan att förändra och förändras är det viktigaste. Kanske behöver vi ibland göra det tillsammans med någon annan?
En förutsättning i det du skriver, Sara, är ju att det finns en fullständigt öppen kommunikation. Och tyvärr är det inte alltid det enklaste. Jag har alltid varit tydlig med mina partners att kommunikation är A och O. Och de har hållt med… Ända tills det blir ett faktum. Det går inte att stånga sig blodig för att få kommunikationen levande. Båda måste vilja och kunna. Så summan av detta är att nej…jag har inte träffat rätt. Ännu… ❤️
Det du skriver låter ju som en fantastisk fin relation. Alla har ju sitt bagage med sig och är ju troligtvis både ris och ros. Tillsammans kan man titta på det som ligger i bagaget och då kanske det visar sig att det inte är så farligt eller läskigt som man först trodde. Ett par skavda skor, en sliten bh eller ett par lappade jeans. En del saker kan man slänga på tippen direkt men en del saker har man svårare att göra sig av med…
Å va skönt det där var att läsa Martina. Fick mig att känna att jag nog skulle kunna räcka till ändå…för jag VILL verkligen förstå mig och andra, lyssna, vara öppen och kommunicera!!! Det i kombination med att jag är mig själv får faktiskt räcka! 😀
Tack Sara !!! Låter hoppfullt !!! 🙂
Glad att höra att d funkat för dej /er !
Kram 🙂
Intressant, ser fram emot morgondagen. Det har blivit väldigt tydligt för mig som precis börjat dejta igen att även det bearbetade ställer till det….man vet ju varför man reagerar som man gör och jag kan förlåta mig själv och acceptera att jag känner som jag gör. Men jag måste ju samtidigt våga släppa någon nära…får han inte ens chansen kan han inte bevisa hur väl han vill mig…blir trött på mig själv.
är det meningen att bli ni så väntar han på dig!
Tack Mia, önskar så att det du skriver är sant men har aldrig träffat någon sådan man som orkar vänta, visa omtanke och kärlek. Finns det verkligen?
Om man har med sig ett dåligt självförtroende och självkänsla från barndomen är det nog väldigt lätt att söka och kanske också finna den partner som gör en själ komplett. Tyvärr blir man inte komplett för relationen blir snarare åt de mer destruktiva hållet, iaf var det så för mig. I 20 år levde jag där, ag la all min energi på familjen; barnen, hushållet och min partner. Men antagligen inte på rätt sät då han valde bort mig när jag började ställa krav på mer plats, jag började må bättre och hitta mig själv.
Idag har jag ett bakslag som heter duga, sörjer som bara den fast det gått två år. Varför ville ha inte ha mig. Tyvärr är det ju just detta jag upplevt så ofta i mitt liv i alla sorters relationer. Men sorgen måste få ta tid, imorgon mår jag antagligen bättre och kommer se saker tydligare igen. Självförtroendet finns där men självkänslan tog idag överhanden.
Jag vet inte om du är medveten om det, men du har redan själv svarat på frågan som du ställde. Du skrev att du valde den man du gjorde för att han gjorde dig hel. Från hans synvinkel så innebar det att du behövde honom och att han därför hade makt över dig, att du förmodligen var ganska foglig i er relation och att han kände sig som herre på täppan utan någon större ansträngning. Kanske utan att vara förtjänt av det.
När du sen börjar må bättre och inse ditt eget värde så är det naturligt att du också börjar ifrågasätta obalansen i er relation, och ställa krav som du inte tidigare gjort. För din del är det positivt att värdera dig själv högre och börja våga ta plats, men för honom innebar det att du blev någon annan än den han en gång valde att leva med. Kanske någon som han inte hade resurser att hantera utan att hans eget självförtroende tog skada.
Det krävs en väldigt trygg och harmonisk människa för att orka se hur en partner växer ikapp och om en själv och ändå fortfarande stå säker i sig själv. Många känner sig istället hotade och har svårt att finna sin egen plats i förhållande till det nya och väljer därför att avsluta relationen för att leta efter någon som stämmer inte på hur den andra var från början.
När vi växer och utvecklas så sker det tyvärr ofta på bekostnad av relationer. Gamla vänner som vi inte längre har något gemensamt med, släktingar som det inte längre känns relevanta att umgås med eller till och med en tidigare älskad livspartner som man inte längre vet varför man lever med. Det kan vara tufft att lämna människor bakom sig, men för de flesta är det ännu tuffare att stagnera i sin utveckling.
Charlotta
Du har väldigt rätt i det du skriver. Sedan tog även familjelivet upp en stor del av all tid, parrelationen blev lidande mitt ibland blöjkaos, kolikbarn och husrenovering. Han valde då att åka hemifrån istället för att vara där och ta del av vardagen. Varken han eller jag lever i någon relation nu, han sa redan vid separationen att han helst ville leva ensam. Numer vet jag att han tänker annorlunda, nu är det jag som absolut inte vill ha en karl medan jag efter separationen kände att jag ville leva i en relation. Visst vill jag väl leva i en relation där man växer med varandra men det känns som en utopi, det kommer inte ske även o drömmen finns där. Kanske drömmen om att leva sitt liv med sitt livs stora kärlek spökar, den drömmen sprack ju.
Men jag repar mig, idag rinner tårarna och imorgon stålsätter jag mig igen.
Styrkekram!!
Känner igen mig i att växa ifrån vänner och släkt. Det är en sorg när man finner att det inte finns något gemensamt. har erfarenhet av att ha haft ett uppehåll från vänner och där vi kommit ifatt varandra igen. Man har funnit det som svetsade samman och då känns det fantastiskt. Att båda har utvecklats och kan ge och ta på samma villkor.
Sitter på Arlanda å tittar på människor å funderar på hur tusan jag på riktigt ska kunna känna att jag räcker till för en sån man som jag söker. Alltså det låter snurrigt. Jag menar jag borde ju söka en man jag räcker till för. Men jag längtar efter de jag ändå inte tror att jag nånsin kan räcka till för. Det spelar ingen roll hur klok, söt, vältränad (säger inte att jag är det), ambitiös, snäll, omtänksam, ärlig, öppen jag är. Jag kan ändå inte känna mig tillräckligt bra för en sån man å en sån relation jag drömmer om. Det är ju dumheter!!!! Men hur känner man sig bra nog???
Du räcker nog hur bra som helst för den du vill ha.
Du måste bara tro på det själv oxå o känna att du är bra nog. ❤️
Då kommer du att stråla som en sol och sen är det bara att håva in fisken. 😉
Kram
Tack vännen ❤️
Jag vattnar dig lite extra min ros innan jag släcker sänglampan.
Sov gott alla blogg vänner.
Å tack igen ❤️
han kommer att hjälpa dig med det… 😀
Du kanske har rätt…att man får hjälpas åt, TACK för en otroligt skön å fin tanke ❤️
Åh….precis så känner jag oxå! !!
Har aldrig vågat dejta män jag egentligen attraheras av….rädd att inte få behålla honom. ….det finns ju så mycket vackra kvinnor. …så varför skulle han vilja stanna hos mej??!!..
Försöker ändra på den inställningen nu…..måste våga……men fruktansvärt rädd att bli kär och sen förlora ”honom”.
Men VILL verkligen känna äkta känslor denna gång 🙂
Kämpa på du oxå Petra! Kram 🙂
kan du inte lita på här och nu när han är med dig, han väljer dig!
Åh, vilken bra fråga! Känner igen mig. Jag har träffat en man som är min drömman och jag tvivlar ofta på mig själv och undrar är jag tillräcklig för honom, är han kanske för bra, han kan få vem han vill etc. Blir nästan knäpp och är väldigt rädd för att förlora honom :-/ Svårt att hantera, jag vet inte hur man gör :-S
Jag skulle kunna hamna där jag med…men det kanske handlar om att träna på att tänka på sig själv utifrån. Typ fråga sig själv: Varför är jag en fin människa? Varför är jag en bra kompis/partner? Så man SER sina egna kvaliteter och kan beundra sig själv lite. (Att beundra andra är alltid enklare tycker jag…)
Jag tänker så här att du har haft turen att träffa någon som ser dig så som du egentligen är och inte så som du tror att du är. Du är inte objektiv när det gäller dig själv, men det är han, och han valde dig när han kunde fått vem som helst. Jädrar vilken kvinna du måste vara! Och vad lycklig han måste vara som inte bara hittade dig utan dessutom fick dig. Tro på att det han ser i dig är det sanna du och att din bild av dig själv är färgad av en massa gammalt skräp och skit på linsen. 😉 Ifrågasätt inte hans val utan hylla det, och hylla dig själv för att du är precis så fantastisk. Kram!
Charlotta
så bra svar ni har! vill tillägga att visst kan man bli blåst och relationen havererar senare livet, men det är ju inte något man behöver ta ut i förskott, nu när han är med dig!!han har valt dig och du honom! Lita på det! och jobba på att det ska fortsätta så……
jag har funderat mycket på de här orden, visste inte att de kom från Alain de Botton….. men jag har alltid tänkt att det är lättare att veta vad man inte vill, oftast litet för sent när det man inte vill ska hända redan har hänt…….såklart….men jag lär mig…..jag följen en tv serie med drama som huvudämne……där folk kommer och går och gruppen hela tiden ändras, faktiskt riktigt intressant…den som styr och ställer är den som är elakast, hur kan det komma sig? feghet? njae…det finns de som försökt sig på att säga till och åt menmen….inget verkar bita på personen…..så hur kan det komma sig att den som är kär inte kan se hur den här människan beter sig mot alla andra? litet spännande är det! kram på er
Michael!! Huvudet på spiken, som vanligt!
Jäklar i min lilla låda, vad jag längtar till imorgon! 🙂
Jag är i just en sån situation..
Man ska väl känna sig fantastisk och trygg i en relation?
Det gör inte jag, jag känner mig osynlig och skittråkig och jag tror att det inte beror enbart på honom.
hur ska du göra för att bli synlig igen? vad ger dig styrka och glädje? gör mer av det! just do it!
Precis det svaret har jag kommit fram till just nu. 🙂
Träna, umgås med vänner och hitta ett eget liv. Bara göra sånt som jag tycker är roligt! Då blir jag mer intressant både för mig själv och alla andra…
Åh, vad fint av dig!! 😀
Ska jag spara o läsa när jag tvivlar, tack!
Funderar på om jag ska ta upp mina tankar med honom eller om det är bättre att jobba med mig själv ”i det tysta”.
Oj, detta skulle va som svar till dig Charlotta 🙂
Tack Johanna! Jag är på alla sätt för en öppen kommunikation, men vissa saker mår faktiskt bättre av att bearbetas i det tysta och jag anser att det här är en av dem. Om du pratar med honom om dina tvivel nu så riskerar du att så tvivel även hos honom. Dra istället nytta av hans syn på dig för att stärka din egen självkänsla, och sedan när ni är gamla och grå så kan du berätta om den där gången för längesedan när du trodde att du inte förtjänade honom. Chansen är stor att han då säger att han kände likadant, att han tyckte att han inte förtjänade dig. 😉
Charlotta
Ja, det låter ju vettigt! Ska följa ditt råd 🙂
Och se framför mig hur vi blir gamla och grå ihop, för han är heeelt fantastisk 😀
Kram kram