Jag får ofta frågor som: Går det att leva tillsammans med en narcissist? Kan de förändras till att bli bättre människor? Hur ska jag bemöta min partner som har empatisbrist och ”älskar” sig själv mer än någonting annat?
Problemet är att vi utgår från vår egen logik. Det egna emotionella mätinstrumentet. Vi tror eller övertygade om att andra människor fungerar ungefär som vi själva: omtänksamma, vill andra väl, håller oss för det mesta till sanningen, har förmåga att reflektera över egna brister, lyssnar på råd från andra etc.
En narcissist delar inte ditt värdesystem och världsbild! Inte i närheten! Allting handlar om dem själva! Personer som ifrågasätter dem, smutskastas, marginaliseras, hånas och hotas. N-personligheten ser till att ha ja sägare omkring sig. De är grandiosa och är ”experter” på allt! Att ta ett nej från en annan person alternativ. Gränsöverskridande beteenden vardagsmat. Andra människor är för en N-person, redskap: ”Jag använder dig för att få allt ljus på mig!”
I sällskap med en narcissist känner du dig konstant på din vakt, otillräcklig, känslan av att du gjort någonting fel och/eller är skyldiga dem något. Han, ibland en hon, använder sig av s.k. ”gaslighting” – där olika former av psykologisk manipulation och förvirrande trollkonster används, så att du börjar tvivla på din egen verklighetsuppfattning: ”Det är nog någonting som är fel på mig…”
En N kan vara oerhört charmerande, karismatisk, verbalt och socialt begåvad, handlingskraftig, ”snäll” och ”omtänksam” (rekvisita som gagnar dem). Du vill så gärna tro på honom/henne, eftersom stunderna av skönt rus är så befriande.
De lyfter dig till skyarna med alla möjliga komplimanger för att en stund senare degradera dig till en looser. Det är så de fungerar!
En person med narcissistisk personlighetsstörning söker sig med största sannolikhet inte till terapi, därför att de inte ser problemet. I alla fall inte i den egna personen.
Kan en narcissist älska en annan människa? Svaret är enkelt: nej! I alla fall inte den sortens kärlek som du och jag tänker på. Och det är inte din uppgift att hoppas på han/hon en dag kommer att bli kapabel till kärlek.
Tänk på följande: Om du vill känna äkta närhet, uppleva dig som sedd och bekräftad, kunna känna tillit, slippa drama, finns det inga andra alternativ än att hålla sig väldigt långt borta från N. Om det inte är praktiskt möjligt, så blotta aldrig dina känslor eller öppna upp i förtroende, eftersom det kommer att användas emot dig. Iaktta en lugn och saklig hållning (även om du känner motsatsen på insidan).
Ditt starkaste vapen mot en N, är kunskapen om dessa personligheter och uppbyggandet av ditt självförtroende/självkänsla. Det tar tid men det går att bli fri!
Michael Larsen – relationscoach
Jag märker att när jag läser så kan jag inte få ihop mina tankar o känslor.
Vill inte sätta etikett på någon, speciellt inte en som säger ngt sådant.
Har tänkt det dock.
Vissa saker känner jag ju igen väldigt väl så som att inte någonsin ha fel, att de som ifrågasätter smutskastas, hur man kan vara det mest fantastiska som finns och sedan förlöjligas i nästa ögonblick och att andra säger att de jämt känt sig iakttagna o dömda av honom och hur han kan använda information och känslor man blottat emot en.
Jag tänkte inte på det när vi var tillsammans. Jag såg det inte mer än små ögonblick eller en gång när han pratade om att gå steg 2 i terapi utbildningen men det krävde egen terapi o det gjorde att han backa för ”jag har inget att prata om”. Och han kunde inte ta till sig vad Eva sa heller utan sa bara att han vägrade låta henne säga att han haft en dålig barndom… det hade hon aldrig påstått.
Jag tänker ibland att jag älskat någon som aldrig älskat mig och det känns hemskt. Tio år som var fantastiska på många sätt men sen när han träffa en ny så var det ett år av lögner och svek och elaka ord och empatibrist och det har fortsatt nu i ett år efter han lämnat mig blandat med att han de gånger han ser mig ser ut som om hela världen rasat och att han är djupt olycklig… men jag inser att det är en fasad som passar att bära inför mig.
Det här är det svåraste jag gått igenom och jag får läsa om och om igen men tårarna rinner…. önskan finns kvar…. jag får bara kämpa med att bestämma mig för att den önskan aldrig kommer funka för jag skulle alltid älska för två.
Tack! Jag behövde detta just denna morgon!
Det går i skov, minnena och smärtan…
Att skriva ner de negativa saker ens kärlekspartner säger till dig, gör mot dig, visar dig eller får dig att känna dig nedstämd samt olycklig är viktigt. När han/hon får dig att må bra och tror att nu äntligen ska det bli bättre (du är hoppfull) ska du läsa igenom det du skrivit för att se att snart kommer den där kommentaren/förlöjligandet/hånskrattet som får dig nedstämd igen.
Det är så det kommer att vara hela tiden i den relationen med en person som måste hävda sig själv för att hålla borta sin låga självkänsla, genom att höja sitt eget värde. De måste vara underbara ibland för att få dig att stanna kvar o tänka att det är bara jag som överdriver/är för känslig.
Det är svårt att lämna en narcissist för man är rädd för reaktionen och konsekvensen den gången man ska säga att nu vill jag separera/skiljas. Jag samlar kraft. För att få hjälp av kommunen till egen bostad (är arbetslös) måste jag visa upp en anmälan om skilsmässa. Jag trodde att jag kunde ta det stegvis för att göra separationen lindrigare, få mannen att tro att det skulle bli en separation på prov. Han vill inte bli särbo. Nu måste jag säga att jag vill skiljas. Fast det blir sex mån betänketid eftersom vi har minderårigt barn. Hoppas det kan få honom att inte bli arg o kylig samt omöjlig att prata med.
Hej Nellie
det låter som att du har en mycket svår situation och jag kan förstå att du väger dina ord och handlingar som på en glasvåg, rädd för konsekvenserna som kan följa.
Jag föreställer mig att oron kräver mycket av din energi.
Kan känna igen mig i analyserandet av hur man ska kunna bäst skapa en vänskaplig och respektfull relation och fasan för att det inte ska kunna inträffa oavsett hur man än gör och man vill inte att det ska gå ut över ens barn.
Jag önskar dig all lycka och det enda lilla av mina egna erfarenheter jag kan dela med mig utav är att för vissa människor så kan man aldrig göra rätt sak för de tycker alltid att de är offret och de tänker sig att allt man gör som inte i deras värld stöttar dem det gör man för att skada dem.
Jag är inte den som ska ge dig råd för det tror jag Michael eller någon annan med expertis ska göra men jag kan bara säga att jag har efter separationen försökt att vi skulle skapa en bra grund för att kunna vara samarbetande föräldrar som visar varandra respekt men det går inte med någon som inte har respekt för en. Det kan vara så att din man fortfarande respekterar dig och har en vilja om att ni ska samarbeta så mitt exempel behöver inte alls passa in på din situation men om du skulle upptäcka att den gör det så kom ihåg att inte slå knut på dig själv. Vissa är aldrig nöjda vad man än gör inte för att det du gör är dåligt eller fel men bara för att det blottlägger deras egna brister.
Låter kanske som att jag har svar på allt och gör allt rätt så är det inte. Mina misstag finns också och jag kämpar för att få ihop saker själv. Jag tänker att det gör du också. Kämpar.
Hoppas du ska finna tröst, omtanke och styrka att fortsätta kämpa.
Kram
Tack detsamma, Anneli. En kram tillbaka till dig från mig. Vi får kämpa båda två. Och alla andra som är i samma sits, antingen i en relation eller som avslutat en relation men som har barn med en N-person och behöver ha kontakten för barnets/barnens skull.
Det är så tragiskt o ledsamt för barn som har en narcissistisk (eller annan egoistisk, dominant icke-empatisk) förälder som utövar våld i någon form.
Hade det funnits fysiskt våld hade jag lämnat efter första slaget. Lätt att säga när man inte upplevt det. Har förståelse för de som brutits ner psykiskt o har svårt för det.
För min del så har min man lindriga narcissistiska drag men jag är högkänslig och känsligheten har blivit starkare de senaste två åren efter vissa negativa upplevelser. Så har jag läst på nätet nånstans att narcissisk personlighetsstlrning kan bli värre med åldern. När ens man återkommande gånger gör en nedstämd och man får kämpa med självkänslan så får man till slut nog.
Anneli 9/9. Du skriver en sak som jag också upplever som hemsk. Det värsta jag någonsin känt. Att under många år älskat någon som aldrig älskat mig. Dessutom har fått ett barn tillsammans med och sedan bli utbytt. Önskar dig all lycka i framtiden.
Hej P, (vet inte varför jag får olika symboler men jag är samma Anneli som skrev till Nellie, tänker att man kanske tror det är olika personer när inläggen har olika färg på symbolerna)
ja det e en hemsk tanke och jag önskar också dig all lycka och kraft att orka hantera livets utmaningar som kommer när man har barn med någon som varit den som både behandlat en fantastiskt och fruktansvärt.
Har all förståelse för att du tycker det är svårt. Gör jag med.
Anneli. Ja, jag trodde det var 2 Anneli om du tyckte jag svarade konstigt med datum. Kram till dig.
Det är helvetet på jorden att upptäcka att man lever med en narcissist, person med psykopatiska drag. En livsfarlig blandning av total brist på empati, duperingsförmåga, gaslightning och som på något sätt njuter av att se sitt offer lida…
Undrade länge över när jag skulle sluta falla, när marken skulle bära igen.
Det har varit det absolut tuffaste jag har varit med om.
Skulle aldrig förstå vad detta är om jag inte själv hade upplevt det.
Har läst mycket i ämnet. Börjar förstå, acceptera att jag aldrig helt fullt kommer att kunna ta in att det finns personer som är så bedrägliga och som har förmågan att ta för sig av andra människor på ett fullkomligt hänsynslöst sätt, utan skrupler.
Måste vara så oerhört stark och kämpa på alla sätt för att överleva, det är hårt.
Men med hjälp av alla fantastiska medmänniskor, familj och vänner, går det att skapa sig ett nytt liv!
Styrka till alla er som kämpar!
Zenit. Så skönt att läsa det du skriver. Ingen som inte levt med en narcissist vet att det är helvetet på jorden. Precis som du skriver: skulle aldrig förstå om jag inte varit med om det själv. Ja, egentligen stämmer allt det du skriver in på hur jag känner. Har läst så mycket jag kan om narcissism och det har hjälpt lite. Visste ingenting om narcissism innan jag mötte mitt barns far. Varningssignalerna kom tidigt men en normalt tänkande människa kan ju inte fatta att såna människor existerar. Det blir inte ett normalt avslut på ett sånt förhållande. Man får ingen förklaring/avslut utan sitter där med frågan om vad som hände. Tack för ditt inlägg.
Tack P.
Vet hur viktigt det är att få möjlighet att känna igen sig i andras beskrivningar när allt rasar och man tillslut inte ver vad som är verkligt eller inte.
Vart efter mitt liv helt rämnade och jag började falla, pratade jag hela tiden med en terapeut, vänner och familj som känner mig väl.
De höll i mig, drog mig tillbaka till den verkliga världen när jag började falla och undra över precis allt.
Kände att allt var övermäktigt. Kämpade för att få luft, höll på att drunkna.
Tänker ibland att jag ska skriva min historia för att aldrig glömma de många smärtsamma detaljerna.
För mig kommer det alltid att finnas ett före och ett efter.
Personen som orsakat all denna ödeläggelse är tillsynes oberörd…
Styrka och respekt till alla som kämpar!
Stark igenkänning Zenit!
Tack för att du och andra delar.