Om vi ger av våra mest omtänksamma och mjuka sidor kommer hans/hennes kyla att förvandlas till en befriande islossning? Om vi bara är tillräckligt mjuka så försvinner irritationen, kritiken och tillrättavisningarna från partnern? Om vi bara blir lite bättre på att fånga upp signalerna i tid så kommer bråken inte att uppstå? Om vi bara…
För visst övervinner kärleken allt?
Jag känner så väl igen känslan då jag själv för många år sedan ständigt kämpade med att bli lite bättre. Bättre på att se och lyssna till henne. Bättre i klättrandet på karriärstegen. Bättre på att skapa ekonomiska förutsättningar så att alla hennes drömmar kunde infrias. Bättre självförtroende och starkare i mitt sätt att hävda mig. Om jag bara hade en ännu bättre utbildning. Om jag bara hade bestigit ett par berg för att bevisa min handlingskraft. ”Var på topp så att du inte blir utbytt”, rörde sig ständigt i mina tankar.
Jag glömde jag någonting oerhört centralt: ”vad vill jag? Vad behöver jag? Känner jag mig älskad? Behandlar hon mig som en nära vän?”
Behandlade jag mig själv som en älskad vän?
Jag dribblade bort mig själv. Jag förhandlade bort konturerna kring vem Michael egentligen var i hopp om få vara tillräcklig inför henne. Jag var blind inför mitt eget medberoende! Men de stängda ögonen skulle komma att öppnas och bli till viktiga insikter.
Vi säger till andra och oss själva: ”men jag älskar ju henne/honom!” Gränsen mellan vad som är kärlek och vad som är beroende är inte alltid så lätt att se. Psyket vill gärna förföra oss till att skapa en vackrare berättelse så att vi kan fortsätta att hålla ihop förhållandet och familjen.
En familj är bara en ihålig konstruktion om det saknas kärlek, respekt, tillit och vänskap.
Du är inte ditt bästa jag eftersom du försöker vara någon som den andre vill att du ska vara. Vi anpassar oss till att bli dystra versioner av vilka vi egentligen skulle kunna vara. Var finns den leende, spontana, kreativa och verkligt levande du?
Att leva ensam är bättre än att gå runt som en bedövad skugga under ett tak där kärleken för länge sedan gjort sorti.
Om dina gränser har invaderats av en person som inte hör hemma inom ditt emotionella territorium, är det dags att lyssna inåt och se vad som händer med personen Du, och börja agera så att du en dag kan börja leva på ett sätt som representerar din livspuls.
Michael Larsen – relationscoach
Jag ramlade i fällan du beskriver ovan. Blev ordentligt sviken och så sårad man någonsin kan bli. Det hände 1,2,3…6 ggr. Otrohet.
Till slut bröt jag kontakt i 6 mån trots att det var vidrigt. Insåg att jag måste göra ngt fundamentalt annorlunda. Ställde krav och nolltolerans mot destruktiva beteenden. Det fick effekt, hon började gå i terapi, vaknade och började förstå det sjukliga. Går i terapi. Men för min del är det för sent. Vi har ingen kontakt. Tilliten är borta för alltid. Det fina rena är borta. Och det gör så ont. Tänk om jag varit tydlig från början istället. Det var kärlek, äkta men hon hade så många obearbetade trauman och fullständigt omedveten om det hemska beteenden hon hade.
Nu undrar jag om en människa som närmar sig 50 kan förändras i grunden med stark vilja att förändras. Jag vet att hon älskar mig. Och jag henne. Trots att vi inte hörts på nästan ett år. Saknaden tar aldrig slut.
Det gör mig ledsen att läsa det du skriver H, för det orden hade lika gärna kunnat kommit från mig Jag har upplevt detsamma, har blivit fruktansvärt sårad pga hans otrohet . Skillnaden är att det var han som bröt kontakten med mig, ett par månader efter separerade vi. Det har gått 6 månader och jag säger precis som du, saknaden tar aldrig slut.
När man är med fel person är det omöjligt att någonsin räcka till…men om man själv tror att man är med rätt person så börjar man kämpa för det man vill känna och uppleva just i den relationen…och det är ju dömt att misslyckas!!!
Det värsta är sen om man ser att den man trott att man skulle vara med, får till allt det där med någon annan.
Men svaret är ju att man lurat sig själv och byggt upp en bild av hur man ville och trodde att något skulle vara. Med rätt person ÄR man tillräcklig hela tiden.
Åh, vad bra skrivet Petra 35. Precis så var det för mig. Mitt ex ville forma mig till den han önskade jag skulle vara. Kändes fel när jag inte fick vara mig själv. Vi fick ett barn och när det var 1 månad hade exet hittat någon som passade honom för han lämnade oss och flyttade till henne. Blev hon formad, för de har levt ihop i 40 år? Eller kan man ändra sig och leva ett helt annat liv med någon annan? Exet brydde sig aldrig om sitt barn eller tog något ansvar för oss. Hemsk känsla att ha barn med en främling, fader okänd, och att jag aldrig fick en förklaring till otroheten och att han träffat en annan. Han bara försvann.
På pricken vad jag går och tänker på. Vad är det igentligen JAG vill?? Och varför ger jag efter så lätt? Och sitter här nu som en dyster och låg person. Som lever ett liv för att passa in. Blir mer och mer allvarlig och dyster DET är ju inte jag !?!?
Men varför har jag så svårt för att bryta upp och gå vidare. Hitta tillbaka till MIG ?!?!
Kram Lisa
På pricken vad jag går och tänker på. Vad är det igentligen JAG vill?? Och varför ger jag efter så lätt? Och sitter här nu som en dyster och låg person. Som lever ett liv för att passa in. Blir mer och mer allvarlig och dyster DET är ju inte jag !?!?
Men varför har jag så svårt för att bryta upp och gå vidare. Hitta tillbaka till MIG ?!?!
Kram Lisa
Om jag verkligen utgår från mig själv och vad jag egentligen längtar efter och skulle må bra av så är det troligen en personlighetstyp som är ganska olik den man jag försökte med senast. Han var inte RÄTT FÖR MIG. Men ändå kan jag känna mig så ledsen och arg på hela grejen att vi inte passade ihop. Mitt hopp släcktes om att det finns någon alls jag passar ihop med. Och jag vet att det lär dröja innan jag vill försöka med någon igen.
Exakt samma sak hände mig…om jag bara gör det..det…det.. och ytterligare saker så kommer han att älska mig mer… Nu så här när man tittar i backspegeln har det varit…jag vet inte hur jag ska kunna förklara det…men det har varit både chockande, sorgset och enormt stressande.
Jag kom in i en djup och vid livskris vid beskedet om en annan…jag har ställt mig frågan Varför? så många gånger. Jag som ansågs vara både smart, driftig (doer) och en stark kvinna…(?!)
Svaret är att jag förhandlat bort mig totalt i vårt förhållande. Det dödade hans attraktion till mig, det skapade psykosomatiska besvär hos mig…och det blev ansträngande att hålla igång familjeprojektet.
Jag ser nu mönster hos mig själv både innan och efter det förhållandet och vet vad jag behöver bevaka hos mig själv.
Först nu, sex år efter skillsmässan, går tankarna väldigt sällan tillbaka till hårda ord som sagts, handlingar, svek, härskarmetoder, etc etc. Istället ligger mycket fokus på hur jag kan må bra för att bli en bra människa i mötet med andra.
Det har tagit tid och mycket kraft att se sig själv i spegeln och våga blotta mindre bra sidor hos sig själv. Men det är värt allt besvär. När tilliten till sig själv och de egna tillgångar får utrymme blir lyckan så stor.
Vägen dit har för mig inneburit mycket förlåtelse, att finna tacksamhet och få utlopp för mina egna intressen och sist men inte minst att utmana varenda rädsla. Och när de känns oövervinnerliga har jag tagit hjälp av andra.
Varma adventskramar till er alla…vi är värdefulla
Usch, jag börjar så smått hamna där oxå! Att kanske saker och ting varit annorlunda om jag inte förhandlat bort mig själv. Men samtidigt, hon jag levde med var ingen lätt människa att leva med. Hon hade sin ryggsäck, lixom jag. Men känslan av att ha försvunnit… den är jättejobbig
Bland alla kommentarer här så fanns det ingen äkta kärlek här nånstans från den andre som är otrogen, för den andre vet inte vad äkta kärlek är och kan inte heller älska mig som den jag är och jag har mina erfarenheter som är djupare kring detta.
Jag blev beskylld för att leva högt upp bland fluffiga rosa moln…Så var det nog.
Tycker det var fint beskrivet i texten ” Att vilja skapa en vackrare berättelse” Att vilja hålla ihop sin familj.
Jag föll ned från de rosa molnen…Föll hårt.
Att ha en familj med min exman blev verkligen en ihålig konstruktion som saknade bärande delar.
Efteråt så står mitt och barnens hem tryggt och kärleksfullt, så som jag alltid försökte skapa det. Det känns viktigt att tänka på under ledsna och ensamma dagar <3
Hej jag står just nu i samma situation som många andra. Har en partner jag känt i 7 år och varit förlovad med i 4.5 år
Jag har alltid känt att jag inte är tillräcklig lägger skulden på mig osv men kan inte släppa förhållandet får panik och känner så stor ensamhet och hopplöshet
Jag bor i norrköping. Hur kommer jag i kontakt med andra i samma situation?
Ledsen ambivalent stressad tjej
/milla