De senaste dagarnas respons här på bloggen har varit enastående och jag känner mig enormt tacksam över det ni skriver till mig och varandra i kommentarsfältet. Det är precis så jag önskade att det skulle se ut dagen då skrivandet började.
Det är gripande hur många av er som befinner sig i liknande situationer, som brottas med sveket från en partner eller f.d. sådan, som fortfarande är förlamade av: ”hur kunde hon/han?” Som funnit styrka i sorgen och ensamheten, även om små ärr bildats.
ÄRREN KAN FUNGERA SOM PÅMINNELSER OM VAD SOM EGENTLIGEN ÄR BETYDELSEFULLT I VÅRA LIV.
Kraften i att stötta varandra även om avståndet är fysiskt går inte att mäta. Men jag vet att det bokstavligen är livsavgörande för en del. Att känna igen sig själv i en annans berättelse gör någonting gott inom oss. Det lättar på trycket i bröstet. Det brukar sägas att delad glädje är dubbel glädje. Vi skulle kunna vända på det och känna uttrycket: delad sorg är halv sorg.
Detta lär jag av Er:
Mina orosmoln hänger även över en annan. I stunder då ensamhet knackar lätt på dörren, vet jag att tillståndet är tillfälligt. Vi är ständigt på väg att knyta nya vänskapsband – nya möten tar plats. Suckarna vi andas ut görs samtidigt av en granne. Strävan efter att vara den goda kärleksfulla föräldern delas av en annan som passerar dig på skolgården, eller vid entrén på dagis. Det finns många ensamstående över trettiofem med barn som svikits djupt och tvivlar: ”finns det verkligen någon som vill ha mig?”
Vi behöver olika tid för att läka, men hela blir vi – igen och igen. Kanske måste vi släppa taget om någon, flera gånger om. Och det är ok. Det bor mer styrka i oss än vi kan föreställa.
Veckans uppdrag: behandla dig själv med samma respekt och kärlek som du hade velat se in en framtida partner till din dotter eller son. Även om du inte har barn så föreställ dig för ditt inre hur du skulle vilja att det såg ut.
Värme till dig en måndag som denna.
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Otroligt vackert och stärkande
Tack fina Tina.
Det du skriver är inspirerande för mig och andra. Tack!
Det är skönt att veta att jag inte är ensam om att vara ledsen, sorgsen och må dåligt över ett svek. Ofta känner man sig nog ensam i denna situation, för enligt min erfarenhet är det svårt att få förståelse från omgivningen. Dessutom har jag inte heller direkt några nära vänner som jag litar på och kan prata med om detta, ytliga bekanta vill jag inte berätta om sina känslostormar för.
Det finns de som förstår dig cj – alla de som är med om eller har gått igenom liknande.
Instämmer med ovanstående. Du ger oss hopp o kraft att orka och även att dela med oss o stärka varandra.
Ha en fin dag ♡
Önskar dig också en fin dag GJ. Allt det bästa till dig.
Det här var precis vad jag behövde läsa idag, tack för dina inlägg, alltid lika värdefulla och inspirerande.
Tack själv TE – det värmer alltid att höra.
Jag tror det viktigaste av allt är att kunna släppa sig själv om och om igen För att kunne ge plats åt vårt ny JAG och se UTVECKLINGEN vi gör hela tiden. Jag tror när vi gär detta så släpper vi även den andra från vådr dåtid. Fokus ligger så mycket på att släppa andra som har påverkat oss När det handlar om att säppa handingen inom oss som har påverkat att de har kommit åt oss i vårt inre . <3 kram
Tack Sunshine för väldigt sanna ord.
Detta med mina ärr efter seperation har jag funderat mycket över. Känner att jag lär mig nya saker om mig själv genom mina ärr. Hittar mig själv igen. Jag tänkte nog mer på hur mitt ex skulle,ville ha det för att må bra då vi var tillsammans. Men sår
har jag genom att tvingas vara borta från min dotter. Försöker infinna mig i att det kommer vara såhär, det är svårt för saknaden är stor. Att respektera sig själv är också svårt. Vet nog inte riktigt hur man gör? Tyvärr är det så att man ser mer vad andra familjer har och inte jag. Det kan vara tufft med dagislämningar, -hämtningar, man blir påmind om att jag är ensam. Det är så mycket som har hänt i livet de senaste åren och omgivningen säger att jag är stark som klarar allt. Kan inte förstå vad man är stark i, man känner sig liten. Men kämpar och har hela tiden min dotter i mina tankar, jag gör detta för att hon ska känna sig trygg, det är viktigt. Min vecka utan henne starta idag, en tomhet finns.
Till dig Jenny: Du är beundransvärd som kämpar – en dag i taget. Ett steg åt gången. En ny soluppgång väntar dig.
Stor STOR kram och massa styrka skickar jag till dig Jenny ❤️ Jag delar en historia som liknar din och jag vet hur ont allt gör, hur alla säger att man är stark men man orkar knappt gå upprätt, endån gör man det, varje dag tar man sig igenom , tårarna blir skratt, tomheten fylls av hopp och skratten blir åter tårar och hoppet ger vika men det kommer tillbaka, det återvänder och de ljusa stunderna blir längre och längre. Sorgen av sina förlorade drömmar, smärtan efter lögner o svek tar lång tid att läka ut men de kommer med tiden o med bearbetning att flyttas till en plats inom dig där de inte längre sätter färg och ton till allt omkring, jag tror personligen inte att man glömmer utan erfarenheten och smärtan blir en del av ens inre som gör dig klokare, starkare och även ödmjukare inför dig själv och andra. Jag förstår det smärta och känsla av utanförskap du upplever då du lämnar o hämtar på dagis, ensamheten inom dig är så stor att det nästan känns som andra kan se den. Jag har brottas med samma känslor och fastnat i tankar som förminskat och förnedrat mig, känt skam över att bli lämnad och i detta gjort mig själv väldigt illa. Till slut insåg jag att jag höll på att förinta mig själv och tänkte att efter all smärta och skit jag tagit emot av andra ska jag inte behandla mig själv lika dant och började välja kärleksfulla och stärkande tankar om mig själv. Började fokusera på att ställa frågor till mig själv om hur vill jag leva mitt liv? Varför har jag gjort si o så i min relation? Varför har jag tillåtit andra att trampa på mig? Har jag verkligen varit lycklig? Eller har jag hållit fast i en dröm? Vem är jag o vad behöve jag för att må bra?
Att släppa hoppet om att den andre ska förändras och arbeta på att nå fram till en acceptans över hur allt har blivit har hjälpt mig mycket, det gör dig fri att fokusera på dig själv och ditt liv. Sorg och separation är en process, det går upp o ner och ibland känns det som man inte kommit någonstans, jag skrev mycket när jag var i min bearbetning och för mig var det enormt läkande, jag gick tillbaka och läste det jag några veckor tidigare skrivit och såg då att mycket faktiskt hade hänt inom mig.
Du är stark Jenny , våra barn väcker det där jäklarenamma inom oss, du kommer klara detta, glöm inte bort att vara kärleksfull mot dig själv , stor kram ❤️
Tack Ewa♥. Stärkande att få läsa dina ord. Tack för att just du finns. Kramar.
Detta har du lärt mig:
Att ha bra vanor som formar mig till den människa jag vill vara. Att förstå att med förändring kommer det även, nya spännande erfarenheter, möten och upplevelser. Att vara mitt bästa jag så rakryggad och ödmjuk som möjligt. Att hänga kvar vid det som varit och ständigt älta vad man kunde gjort eller inte gjort sällan är konstruktivt. Att man inte kan förändra någon annan människa än sig själv (något vi alla vet men som man lätt glömmer). En tacksam kram till dig Michael
Du är en generös själ Mia. Tack:-)
Jenny. ..Ewa….och alla ni andra som kämpar en dag i taget. Försöker hitta ljus i mörkret,…den ofrivilliga ensamheten och självkänslan som försvunnit. ..
Styrkekramar från en som har det precis som ni. …
Tack alla ni som uppmuntrar varandra här på bloggen – det är ovärderligt:-)