separation.se

De senaste dagarnas respons här på bloggen har varit enastående och jag känner mig enormt tacksam över det ni skriver till mig och varandra i kommentarsfältet. Det är precis så jag önskade att det skulle se ut dagen då skrivandet började.

Det är gripande hur många av er som befinner sig i liknande situationer, som brottas med sveket från en partner eller f.d. sådan, som fortfarande är förlamade av: ”hur kunde hon/han?” Som funnit styrka i sorgen och ensamheten, även om små ärr bildats.

ÄRREN KAN FUNGERA SOM PÅMINNELSER OM VAD SOM EGENTLIGEN ÄR BETYDELSEFULLT I VÅRA LIV.

Kraften i att stötta varandra även om avståndet är fysiskt går inte att mäta. Men jag vet att det bokstavligen är livsavgörande för en del. Att känna igen sig själv i en annans berättelse gör någonting gott inom oss. Det lättar på trycket i bröstet. Det brukar sägas att delad glädje är dubbel glädje. Vi skulle kunna vända på det och känna uttrycket: delad sorg är halv sorg.

Detta lär jag av Er:

Mina orosmoln hänger även över en annan. I stunder då ensamhet knackar lätt på dörren, vet jag att tillståndet är tillfälligt. Vi är ständigt på väg att knyta nya vänskapsband – nya möten tar plats. Suckarna vi andas ut görs samtidigt av en granne. Strävan efter att vara den goda kärleksfulla föräldern delas av en annan som passerar dig på skolgården, eller vid entrén på dagis. Det finns många ensamstående över trettiofem med barn som svikits djupt och tvivlar: ”finns det verkligen någon som vill ha mig?”

Vi behöver olika tid för att läka, men hela blir vi – igen och igen. Kanske måste vi släppa taget om någon, flera gånger om. Och det är ok. Det bor mer styrka i oss än vi kan föreställa.

Veckans uppdrag: behandla dig själv med samma respekt och kärlek som du hade velat se in en framtida partner till din dotter eller son. Även om du inte har barn så föreställ dig för ditt inre hur du skulle vilja att det såg ut.

Värme till dig en måndag som denna.

Michael Larsen – livscoach och mental tränare