Självkänsla – för mig är det ett vackert och kraftfullt ord. Jag vill ge det till mina döttrar. Inte som ett filosofiskt begrepp, utan som en levande kraft, något de bär med sig i varje rörelse, fotsteg och andetag. Att de känner sig hemma i den egna personen och kroppen (de två är oseparerbara).
I en tid då bekräftelsebehovet troligen aldrig varit större än nu p.g.a. tekniken och sociala medier, är den trygga kroppsuppfattning livsviktig: ”här går gränserna och självrespekten är min dyrbaraste tillgång. Mitt värde är långt, långt större än andras bild av mig.”
Har alltid tänkt att jag som pappa är den första manliga råmodellen i deras liv. Önskar innerligt att bilden de har av mig kan fungera som mall för hur de vill bli behandlade av en framtida partner.
Har jag varit och är jag en ”good enough” förälder?
Vill att de går sin egen väg. Den som gör att de kan le inåt och utåt. Släpper tilliten fri i att min kärlek bär dem genom alla årstider. Jag står kvar oavsett vad.
Önskar att de skall våga tro på kärleken fullt ut, även om de sett sina föräldrar gå åt skilda håll. Att de ser världen genom SINA ögon och mejslar ut egna drömmar ur marmorblocket.
Vilka inre resurser önskar du att ditt barn har med sig?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Vilken otrolig fin text och så mycket fint du ger dina barn .det jag vill ge mina tjejer att de bär med sig är en tillit och en stark självkänsla och att de är fina och fantastiska kärleksfulla och empatiska. Och att de är trygga i sig själva. Vi har kommit varandra så otroligt nära efter vi separerat och haft många långa diskutioner om livet mm..
Kämpar med mig själv och känslan om jag räcker till, ger jag det som de behöver för att klara sig när de blir stora..
Ha en bra måndag och ditt fina inlägg..
Skulle stå tack för ditt fina och tänkvärda inlägg..
Jag har inga barn, men jag hade fantastiska föräldrar som har haft stort inflytande på den person jag är idag. Inte minst Pappa var väldigt mån om att jag skulle få den grund och de verktyg jag behövde för att bli självständig och få förutsättningar att klara mig på ett bra sätt genom livet. Det självvärde mina föräldrar utrustade mig med är ovärderligt och jag kommer för alltid att vara dem tacksam för det.
Charlotta
Tack för Dagens ämne,Michael. Har önskat att du skulle belysa det och gärna utveckla det i något kommande blogginlägg. Jag tror att grunden läggs tidigt i en människas liv och en bra självkänsla är ju oerhört viktigt. Har tänkt på när jag läser kommentarer att ofta är självkänslan låg hos alltför många tyvärr än vad den borde vara. Tänk om de lades mer vikt på det när barnen är små,så skulle nog fler känna sig starka i vuxen ålder att säga ifrån när man inte blir behandlad väl av sin Partner..
Skulle gärna vilja att du särade på de olika begreppen som många verkar blanda ihop – uppfostran,självförtroende och självkänsla.
En som har bra självförtroende kan ju samtidigt ha väldigt dålig självkänsla.
Kram,Fina Michael!
Här är en intressant artikel om en färsk undersökning om hur föräldrarna påverkar barns självkänsla och självkärlek.
http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article20441109.ab
Charlotta
Michael…dina döttrar måste verkligen känna sig älskade å sedda med en pappa som du!!!! ❤️
Ja och jag vill veta mer om hur man ska göra om man behöver ge sig själv bättre självkänsla. För nog märker jag att jag inte fått tillräckligt med mig å att man sen inte kan förlita sig på att få den från nån annan. Det kan ju vara mycket man är med om i livet å relationer som gradvis förstör självkänslan. Men hur bygger man upp den utan att behöva få den utifrån? Alltså det förstår inte riktigt jag.
Alltså jag förstår att man ska träna på att bekräfta sig själv – alltså mata sig själv med bra tankar om sig själv. Men är det mer man kan göra? Själv alltså…jag vill inte bli beroende av andras tyckande å tänkande om mig. Det känns inte som rätt väg.
Just det…tycka om sina egna vanor…dessa ska jag ägna lite mer uppmärksamhet!!! 😀
Stundtals lite tufft. Speciellt om man går på nitar lite då och då.
En grundläggande tanke jag har är att man inte skall lyssna på alla förståsigpåare som kan dyka upp.
Eller de som alltid skall vända allt till något eget problem.
Små, små steg kanske fungerar för dig med.
Bara att göra det man talat om för sig själv att man skall göra, ger en viss tillfredsställelse och är inte alls dumt för självkänslan.
Jag som dessutom verkligen gått över till den emotionella och känslomässiga sidan har där stärkt min självkänsla en del.
Bara att känna att jag kan lyssna och höra vad någon säger och jag kan välja mina krig, gör att jag sover bättre om nätterna.
Skulle jag gått på som tidigare skulle jag förutom att må dåligt på personliga planet också må dåligt över att kanske ha sårat någon.
Svåra är, tycker jag, relationsdelen. Behövs inte mycket för att rasera sin självkänsla där inte.
Men som någon sa till mig. Inte du som gjort valet. Sitt lugnt tillbakalutad och relaxa. 🙂
Jamen precis. Tänker och känner också så. Vill inte heller (enbart) vara beroende av att någon annan ger mig den bekräftelse och spegling som, för mig, under den tiden, förstärkte min självkänsla och syn på mig själv mycket.Vet hur underbart det är men också väldigt sårbart… Behöver också försöka bygga upp den till viss del på egen hand…
Men vet inte heller riktigt hur?
Jag tänker att barn iakttar föräldrarnas andetag, rörelse och mening. Med det menar jag att det inte räcker med att vilja att mina barn ska bli goda, empatiska, självständiga eller nåt annat önskvärt. Jag ger mig och mitt liv som förebild åt de. Vad innehåller det? JO, självklart både sånt jag önskar att de kopierade och sånt jag inte önskar att någonsin skulle finnas i deras liv. Så är väl vi människor? Icke perfekta. Jag tror inte vi bara kan ”se” våra barn utan vi måste framförallt ”se” oss själva, allra först. Återigen värdet av oss själva! ( å då menar jag inte det egoistiska jaget utan på riktigt , hur ser jag på mig själv) Hur behandlar vi oss själva, vad gör vi av våran tid? Jag tror inte det spelar någon roll att jag är skild för deras tro på kärleken, det är min bild av det som varit och framtiden som jag ger de.
Instämmer Maja. Barnen är en spegelbild av oss själva. Vi som föräldrar är deras föreblider och rättesnören. Det vi gör är vad de tror är rätt och riktigt. Det fanns förhoppningsvis gott om kärlek innan en skilsmässa. I de flesta fall är det därför barnen kom till:).
Hur illa det ändå kan bli när vi som föräldrar går isär ska inte barnen drabbas av det. Hur svårt det än må vara. De måste få veta att de kommit ur kärlek. Och de är ett livsåtagande. De går först även om den dröm vi en gång drömde inte riktigt blev vad vi såg i drömmen.
Kram!
Instämmer med dig Bo..
Nu när vi flyttat isär och barnen börjar landa i att bo på två ställen så tycker jag att det är jätte viktigt att de får minnas och att vi pratar om minnen vi har ihop och hur älskade de är och är noga att kärleken till dem kommer aldrig ta slut även om min kärlek till deras pappa gjort det, vart noga och ärlig mott dem varför jag valt att lämna och att de har rätt att sörja.
Samtidigt som jag ser att de mår bra och som våran yngsta sagt flera gånger att det är ok mamma för nu är du mera du och du orkar mera.. ( har varit utbränd) men nu är jag tillbaka.. Och jag orkar ge de som jag tycker är så viktigt ge dem tid att umgås och vara med varandra.,
Ibland kan det på ett sätt även ge barnen en tryggare tillvaro vid en skilsmässa. Då tänker jag på de fall där det skriks och bråkas hela tiden.
Kanske får barnet också extra mycket kärlek hos båda. För det kan stundtals vara enda stället man kan lägga den på 🙂
(Och av en slump spelar jag ”Var kommer barnen in” Hanson de Wolf United )
Fint skrivet – Äkta kärlek..i ord <3 O det absolut finaste vi kan ge våra barn..kärlek o trygghet! Summan av det skapar trygga o självsäkra individer.
I tider som dessa är det du skriver klart intressant.
Har på alltför nära håll bevittnat och bevittnar resultatet av detta. En hemsk upplevelse.
Barn och även vi matas via de nya (a)sociala medierna dygnet runt. Det skall gillas, jag skall bli gillad, det skall svaras och frågas. Det skall läggas upp bilder, och allt som hör där till. Stressande och en killer för självkänsla och självförtroende
Och om man inte själv deltar får höra detta plingande snart dygnet runt. Vilket även ökar en annans stressnivå
Kan se och höra reaktionerna om man inte blir gillad i tillräckligt stor utsträckning som någon kompis blir. Detta i kombination med dålig självkänsla ger inget bra resultat.
På något sätt verkar det viktigare att bli medialt accepterad än att bli det på, om jag så kallar det, normala villkor.
Börjar också försöka förstå skillnaden mellan olika typer av bekräftelse. Finns som jag ser det en god och en ond.
Goda bygger på att du gör bra saker där du får bekräftelse i form av beröm, nya uppdrag, mm. Den dåliga kan man lätt se på exempelvis krogen. Tokraggar för att på så sätt få någon form av bekräftelse.
Tragiska är att jag ofta tycker mig märka att den senare är den som uppskattas mest. Gör man bra saker så händer det tyvärr att jantelagen plötsligt dyker upp bakom ett hörn.
Och så känner man att man inte riktigt kan ta åt sig av det man är förtjänt av.
Själv så tycker man alltid man kan bli en bättre förälder. Men det jag verkligen försöker fokusera på efter det som hänt. Är att verkligen vara kärleksfull och lyhörd och så, även här, prata.
Förhoppningen är att de skall få med sig detta i livet och själva fortsätta på samma bana.
Tack för dina fina ord Michael, och grattis till dina barn som har en pappa som tänker, utifrån sitt inre! Det kommer att gynna dem i längden. Det är bra att lära sig att skilja på självkänsla och självsäkerhet, något jag inte visste förrän för ett par år sen. Jag läste Mia Törnbloms bok ”Självkänsla nu” och det var tankeväckande verkligen! Jag kunde se mönstret, både via min xmans föräldrar till honom och sen från honom till barnen och även från mina föräldrar, även om det inte varit lika tydligt där, vet inte om det är för att jag är kvinna/dotter. Jag försökte stävja och påverka hans attityd, att inte förminska vad barnen kände och tyckte, och att erkänna deras känslor, men att ändå vara förälder. Han förstod tyvärr inte skillnaden 🙁 Förra generationens auktoritära fostran har förstört mycket ”det där är väl inget att gråta för” tex. Vem kan bestämma vad någon annan är ledsen för, bättre är väl att erkänna känslorna och försöka hjälpa barnet att överkomma det och ta sig vidare, stärkt av sina motgångar. Att få känna och tycka enligt sig själv, och vara accepterad för det, det stärker självkänslan, i stort och i smått. Det värsta exemplet är väl den så vackra och fasansfulla filmen med Robin Williams där den nedtryckte sonen tar livet av sig för hans pappa inte lyssnar och ser honom. Vi måste alla acceptera varandra för vad och vem vi är. Tänker att det är mest män kanske som uppfostrar sina söner utan att reflektera över dessa saker, men det kanske är fördomar, eller att det mer var så förr.
Jag har blivit hyfsat autoritärt uppfostrad enligt den lite äldre skolan. Därmed har jag haft svårt att visa känslor, uttrycka mig eller helt enkelt bara kramas även om jag verkligen behövt en kram. Jag har haft svårt att släppa människor riktigt nära. Jag har försökt skriva poesi i mina tonår men aldrig vågat låta någon läsa.
Vid min skilsmässa började jag prata väldigt nära mina föräldrar och det slog mig ”varför har vi aldrig pratat såhär förut?” Är det jag själv som skapat osynliga barriärer till mig väldigt nära och viktiga personer? Eller är det min barndom?
Jag har uppenbarligen inga problem att dela här, men här sitter jag säkert anonym. Är jag så rädd för att visa mina svagheter eftersom det ansågs negativt för en pojke att göra det (och gör). Bär jag det med mig, är vi så hårt präglade?
Jag kramar mina barn varje dag, uppmuntrar dem att prata om allt och hur de känner. Leker med dem och läser läxor ihop med dem. Är med dem. Visar min kärlek till dem så gott jag kan. De måste få bli sedda så att de inte törstar för mycket efter bekräftelse längre fram i livet. De ska känna trygghet i familjen även om den är splittrad. Pappa ska vara närvarande när de är här, inte sitta och surfa eller skicka sms. De ska inte behöva jaga min kärlek när jag kan ge den själv hur enkelt som helst. Accepterandet av vilka de är ligger däri. Det får inte bli som i den filmen MyranX. Aldrig någonsin.
Fick frågan från en terapeut.
”kände du att du var älskad som barn”
Aldrig någonsin själv tänkt tanken. Ingen lätt sak att svara på. Nyckelbarn utan pappa som man var.
Blev säkert inte samma typ av kärlek som andra hade. Mamma jobbade ju hela tiden. Säkerligen har man präglats av det.
Likaså av att flytta runt lite i landet.
I det fallet anser jag att det faktiskt skadar och påverkar självkänsla. I alla fall hos mig.
Kan säkert vara en orsak till att man inte gärna visade känslor.
Nu är jag som en öppen bok när det gäller känslor 🙂 och det är mycket trevligare.
”Vissa skriver dikter, andra skriker lev, vissa sjunger sånger, men jag, jag skriver brev”
Tycker du skall ge dig i kast med skrivandet igen. Finns säkert någon du kan visa dina alster för. Annars kan det vara ett bra sätt att få ut känslor på.
Själv skriver jag när det är tungt och när jag är kär. Och jag har nu tillbringat nästan 3 veckor med att skriva av mig.
”YNWA”
Tack Peter. Hur vet jag att jag varit älskad som barn? Jag fick den frågan själv. Jag svarade att jag vet det nu. Jag vet det genom det sätt mina föräldrar ställer upp på mig och mina barn, helt villkorslöst. En äkta och genuin kärlek. Jag vet att de älskade mig som barn men kanske inte visade det så tydligt. Fyra barn, heltidsjobb mm gav väl inte utrymme. Jag är dessutom mellanbarn. Dock har jag aldrig tvivlat på deras kärlek sinsemmellan. Även om de säkerligen har kämpat. De verkar så lyckliga ihop efter snart 50 års äktenskap. Så fina värderingar. Jag ville ha den familjetrygghet som jag fick växa upp i att ge mina barn. Så blev det inte, mitt x kämpade för sig själv, inte med mig. Kommunicerar man inte vad man känner så finns det inget den andre kan göra. Jag tänker som du, det var inte mitt val men jag gör det bästa jag kan utifrån det. Sorgen över det som förlorats kommer i perioder och just nu är jag inne i en. Därför känns det bra att skriva här.
Fördomarna lever allt kvar. Såväl i hemmet som ute i samhället.
Precis detta som du skriver om Maja fick jag insikt om vid besök hos en skolpsykolog tillsammans med min son och sonens pappa. Psykologen, en fantastisk man, gav oss otroligt mycket positiv feedback i vårt föräldraskap. Att vi ger vår son mycket kärlek, att vi låter honom veta att han duger precis som han är, att vi förstärker hans positiva sidor osv.. MEN, vi fick en del ”kritik” för att vi är FÖR ambitösa som föräldrar och som yrkesmänniskor. Han såg rakt igenom oss att vi är två ganska stressade personer med HÖGA krav på oss själva.. Det spelar ingen roll, sa han, hur mycket ni talar om för er son att han duger som han är när ni inte är nöjda med er själva.. Att ni försöker skapa lugn och trygghet för honom när vi gasar runt som tokar själva.. SÅ sant!
Detta skulle ligga som en kommentar till Maja högre upp..
Jag önskar att mina barn inte förminskar sig själva, sitt eget värde o att de anser sig själva värda att älskas för den de är. Jag önskar att de går genom livet, utvecklas utan att de känner att de måste förändras o vara någon annan för att bli älskade eller vara värda någon annans uppmärksamhet. De ska kunna se sig själva så som de är med allt bra o dåligt med en vilja att lyssna o utvecklas utan att skämmas eller vara rädda för att de inte duger pga deras personlighet eller yttre. Embrace and accept, be proud. Känna och Gilla sig själva.
Det är skillnad på att logiskt veta att jag är värd samma kärlek som alla andra, och att faktiskt känna att jag är lika älskad som de människor som hittat någon som älskar dem. Men jag förstår också att det inte betyder att jag är mindre älskvärd. Egentligen, för jag vet att ALLA har bra och dåliga sidor. VI ÄR JU MÄNNISKOR. OCH att jag har många fina sidor. Jag försöker ju vara på såna sätt som jag uppskattar att andra är. Som stämmer överens med mina värderingar. Sen handlar det inte om att vara bäst!!! Jag frågade mina vänner som är kära hur de kan veta att de är rätt för varandra! Å då sa de att de bara visste det! Å vid minsta tvekan behövde de bara snusa lite på varandra 😀
Känslor och logik 🙁 Fan vet hur de hänger ihop. Eller om de ens gör det. Lägg till kärlek också så är soppan total.
Och tänk igen. Kör ditt eget race istället för att titta på alla andra. Övertygad att när man försöker falla in i någon annans mönster så återspeglas det. Kanske på ett negativt sätt. Just för att vi är människor och har känslor som sätter en prägel på sättet att agera, att vara.
Dina värderingar är dina och skall inte blandas med någon annans sätt.
Garanterat finns också människor där ute som är kära och förälskade i någon, fast de själva inte vågar tala om det. Kanske brister deras självkänsla ?
Gäller väl bara att hitta dem 🙂
Eller kan det vara så att de drar sig undan lite för att de inte tycker man är sig själv?
Till sist. Glöm inte att gräset inte är grönare……..
Som skrivits tidigare. Sett och hört åtskilligt om vänner och bekanta där det bara på ytan och utåt sett var rosenrött.
”Somewhere over the rainbow
Skies are blue
And the dreams that you dare to dream
Really do come true”
Haha…kunde inte låta bli att skratta gott åt din inledning Peter 😀 TACK för dina kloka svar. De lugnar å värmer 😀 Kram
Skönt att läsa 🙂
Bra Karma skall sprida sig.
Kram själv
Klart jag önskar mina barn det bästa av livet! Jag gör allt vad jag kan för att lära dem om det finaste ord jag vet: ödmjukhet. Livet kan förändras snabbt, vad morgondagen har att erbjuda vet vi inte. Gödsla med kärlek och döm inte ngn. Vi har alla ett bagage att bära på. Men att stå här och vara en familj, för att i nästa sekund fått idyllen krossad pga en vidrig sjukdom. Hur ska jag då orka att föra skutan framåt, ge trygghet till 3 barn när jag själv har svårt att hitta stabilitet under fötterna. Hur och varifrån ska jag få min styrka, som jag sen ska vidarebefordra till mina barn?
Ge dig själv den tid du behöver för att läka, Monica. Det är inget fel med att bryta ihop av livets svårigheter, det skadar inte dina barn eller ger dem sämre förutsättnignar att se dig sörja. När det värsta är över kommer du att hitta styrkan igen, inuti dig själv. Kram!
Charlotta
Tyvärr så är det ofta barnen som kommer i kläm vid en skilsmässa, jag gjorde det själv som barn. Min mamma började ”ta igen” förlorad tid, körde singellivet fullt ut, fanns inte plats för oss ungar, vi blev som så många andra nyckelbarn och fick klara oss själva. Det gjorde att jag inte hade kontakt med min mamma på väldigt många år, inte för än hon var i slutet sitt liv träffades vi en kort period.
Nu har det gått väldigt bra för mig (och mina syskon) här i livet ändå, men jag var inte gammal när jag svor dyrt och heligt på att det som hänt mig skall ALDRIG hända mina ungar!!
Tyvärr så höll inte mitt äktenskap, som egen så jobbade jag mest och var väl ingen exemplarisk pappa, men gjorde så gott jag kunde efter vad jag trodde var rätt. Men mitt ex gjorde precis som min mamma, tog igen förlorad tid, kör singellivet fullt ut, med resultatet att mina barn snabbt fick klart för sig att dom inte tillhörde det högst prioriterade i sin mammas liv. Ett av mina barn kraschade totalt, vilket gjorde att även jag gjorde det samma, min barndom gjorde sig påmind, hela livet var i totalt kaos. Som tur var så fick jag snabbt hjälp av en psykolog som fick mig på fötter igen så att jag kunde fokusera på att mitt barn skulle må bättre.
Idag bor mitt barn hos mig på heltid (den andra är utflugen) sedan flera år och vi mår och har det väldigt bra. Men det som gör att jag ibland mår dåligt är att jag ser samma sak upprepa sig, avståndet mellan mitt barn och mamman bara ökar mer och mer för varje dag, precis som för mig och min mamma!!
Så det är inte lätt att sitta med gott självförtroende/självkänsla när man funderar över om man varit en god förebild, med tanke på att så mycket av ens liv upprepar sig.
MJ, jag är alldeles säker på att du gör rätt. Saker händer som man inte kan rå över. Du verkar stor ansvarskänsla och det tynger. Man kan känna sig väldigt själv ibland. Ibland kan jag också bli väldigt förvånad när jag får höra ”tar du som pappa så stort ansvar för barnen”… Märkligt det där med att ta igen singellivet. Min fd är inne på sitt tredje förhållande efter vår skilsmässa för knappt två år sedan. Det nu den andra mannen i ordningen på hennes arbetsplats. Jag betvivlar inte ett ögonblick på hennes kärlek till barnen eller henne som mamma. Men att barnen har börjat vilja bo mer hos mig och gör så indikerar ju ändå något. När hon är mellan förhållanden kommer hon gärna och pratar men så fort det är nytt försvinner hon. Jag fokuserar på barnen nu, jag tror jag får igen det sedan. Kärleken kommer när den kommer. Men jag vill absolut inte att barnen ska glida ifrån deras mamma. Vet bara inte hur jag ska uppmärksamma henne på det utan att det verkar som jag lägger mig i hennes liv?
Det är så jag också känner Bo, man kan inte lägga sig i hennes liv även om man ser att det är på väg åt fel håll. Jag har fått massor med stöttning av nära och kära som tycker att jag gör rätt, men precis som du skriver så känner man sig väldigt ensam, det händer mycket i en tonårings liv. Jag tror/hoppas att det kommer att gå upp för exet vad som händer, men tills dess så ger jag allt jag kan för mitt barn. Skönt att höra att det är fler män som sitter i ungefär samma situation som jag, annars läser man mest om män som drar iväg efter en separation.