Självkänsla – för mig är det ett vackert och kraftfullt ord. Jag vill ge det till mina döttrar. Inte som ett filosofiskt begrepp, utan som en levande kraft, något de bär med sig i varje rörelse, fotsteg och andetag. Att de känner sig hemma i den egna personen och kroppen (de två är oskiljaktiga).
I en tid då bekräftelsebehovet troligen aldrig varit större än nu p.g.a. tekniken och sociala medier, är den trygga kroppsuppfattning livsviktig: ”här går gränserna och självrespekten är min dyrbaraste tillgång. Mitt värde är långt, långt större än andras bild av mig.”
Har alltid tänkt att jag som pappa är den första manliga råmodellen i deras liv. Önskar innerligt att bilden de har av mig kan fungera som mall för hur de vill bli behandlade av en framtida partner.
Har jag varit och är jag en ”good enough” förälder?
Vill att de går sin egen väg. Den som gör att de kan le inåt och utåt. Släpper tilliten fri i att min kärlek bär dem genom alla årstider. Jag står kvar oavsett vad.
Önskar att de skall våga tro på kärleken fullt ut, även om de sett sina föräldrar gå åt skilda håll. Att de ser världen genom SINA ögon och mejslar ut egna drömmar ur marmorblocket.
Vilka inre resurser önskar du att ditt barn har med sig?
Michael Larsen – relationscoach
Den största och mest outhärdliga smärtan att känna är den att man inte förmådde välja en pappa som kan stå för just den fina trygga och villkorslösa kärleken till barnen… att man valt och fortfarande väljer att vara kvar fast rädslan är så stor så stor över att barnen blir skadade för livet själsligen…
Rädslan över att barnen inte kommer att se hela bilden, och se mig som den som förstörde, och rädslan över att tvingas halvera tiden med barnen är om möjligt ännu större…så jag stannar kvar…lite till…och lite till…”bara de blir flygfärdiga och kan se mer vuxet på situationen så….” Men vetskapen om att min dotter tror att det är så här det är att leva med en man, och att mina söner får en väldigt skev bild av hur en man ska vara (tack och lov tar de avstånd från beteendet, vilket ändå ger mig hopp), ..river mig sönder och samman….äter upp mig inifrån…och under tiden går dagar, veckor, ja till och med år….man blundar och knyter näven….lite till..lite till…och så blir man påmind bl a genom denna ögonöppnare till blogg…och mullret inombords blir starkare och mer kraftfullt igen…och man driver sig själv till att ta de där samtalen med barnen..om vad som är viktigt i livet…att föräldrar inte alltid gör rätt, och att det gäller både mammor och pappor…och att de måste lyssna till sin egen inre röst om vad som är rätt och fel…och öva sig på att agera utifrån den rösten..
Och så tröstar man sig lite lite med att praten blir en kompromisslösning inför sig själv…och så rättfärdigade man att man flydde det svåra ännu en gång..
För barn gör ju som man gör och inte som man säger…eller hur var det nu?!…då innebär mitt klokhetsprat med dem inte jättemycket…och så är man där igen….samvetet gnager sönder hela ens innanmäte…
Bara lite till…lite lite till…
Kram till er alla!
/Em
Kära Em, känner igen mig så otroligt mkt i dig, kunde varit jag som skrivit det där! Du har en medsyster (och garanterat många fler) som delar dina tankar och farhågor och befinner sig i precis samma situation som du. Är väl en klen tröst, men du är inte ensam om att lida dessa helvetets kval, som det faktiskt är när det gäller ens älskade barn. Jag vet djupt in i själen att mina barn inte får möjlighet att bygga upp en bra självkänsla och det smärtar något oerhört. Vad tror du behövs för att vi ska få mod och kraft att göra något åt situationen? Och – hur vet man vad som är det rätta och hur livet kommer bli om man bryter upp? Många kramar till dig!
Jadu A…vi är många…både systrar och bröder i samma sits…och det är en tröst trots allt…att veta att det finns fler som vet hur det är…sen är det väl kanske så att vi måste hitta våra egna vägar att vandra …men för oss empater som har en förmåga att i varje läge se till alla andras bästa, och i detta även barnens såklart, så är det outhärdligt att känna deras smärta i båda scenarierna..
Jag tror (och det är mycket tack vare Michaels blogg) att för att lyckas att ta steget så småningom så krävs det att man jobbar med sin tillit till sig själv, bygger upp självkänslan på ett eller annat sätt och övar sig på att förstå att man är värd att må bra för sin egen skull, och att detta tar tid…och man får bakslag ibland..men man behöver klura på sätt att ta sig tillbaka till ursprungsstigen…och ibland behöver man också tillåta sig att få låta saker vara en stund..för att få andrum i samvetskvalen…det viktiga är nog att man aldrig glömmer bort vart man är på väg..med sig själv…och med sin kärlek till barnen…
Vet inte om det går att förstå hur jag menar..hoppas det i allafall;-)
Tack för ditt svar A!
Det värmde gott..❤️