När förhållandet tillsammans med den narcissistiska personligheten gått från smekmånadsfasen till nedvärderings/härskarfasen, finns det ingenting annat för dig att göra än att mobilisera all kunskap och emotionell färdighet (att inte bjuda in henne eller honom till den känslomässiga dansen), liksom att ha enastående vänner nära dig, och gå åt ett annat håll.
N-personen får kickar av att dirigera dina reaktioner och vill tvinga dig att ta ställning till en stor mängd information på kort tid: ”jag vill att du läser detta och svarar mig omedelbart!”
Du kan även utsättas för martyren: ”efter allt som jag har gjort för dig? Hur kan du svika mig så grovt? Du vill bara ta så mycket du kan ifrån mig!”
Hon eller han försöker även köpa barnens lojalitet vid en separation eller skilsmässa. Detta sker genom presenter, upplevelser (resor), berätta tydligt eller subtilt att ”mamma/pappa har gjort mig väldigt illa och splittrat familjen…”
Känner du igen dig?
När vi blir ledsna, förvirrade, tveksamma, fyllda av skuld, rädda etc. ser n-personen sin chans att manipulera och härska. När vi är emotionellt utsatta och tvivlar på vår egen verklighetsuppfattning (du är med största sannolikhet utsatt för s.k. gaslighting) är vi oerhört lättmanövrerade.
Vi hämtar styrka genom att kunna se tillbaka och reflektera med vår nya kunskap om narcissism. Det går inte att se klart när vi är mitt uppe i det värsta ovädret; när du är exponerad för den narcissistiska cocktailen av vänlighet, elakhet, skuld, hot (bl.a. ”alla ska få veta vad du gjort mot mig”), barnen, ekonomin, isolering…ingredienserna är många!
Ställ ifrån dig ”glaset” och håll dig enbart till det praktiska i kontakten med denna personlighet. Så lite känslor som möjligt från din sida!
Din sårbarhet är endast reserverad för det omtänksamma, empatiska och kärleksfulla hjärtat.
Det är långt ifrån lätt, men det går och du kommer att bli starkare med hjälp av familj/vänner och andra kloka personer, tiden och distans. Du kommer att läka!
Michael Larsen – relationscoach
Jag är en lugn person och har hållit mig lugn under mitt ex stormar av ilska och gapande på mig.
Jag har besvarat hans angrepp med en lugn saklig ton och när han ibland stod mitt framför mig och kallade mig för allt oanständigt han kunde komma på stod jag kvar med min inre styrka och upprepade lugnt till honom; ”Javisst, nn, sådan är jag”. ”Javisst, om du säger det så är det säkert så.”
I de lägena har jag känt att han insett att han ”förlorat” den maktkamp han ansett att ett förhållande är. Det har då slutat med ”Dra åt helvete,nn!!” från honom och han slämde igen dörren och drog iväg med bilen så gruset sprutade. Ibland sa han att han skulle köra ihjäl sig. Några gånger skulle han köra av vägen med oss när han blev arg för något i bilen.
Sedan följde en låååång tid av tystnad och mörka blickar. En hemsk tillvaro för våra barn.
Inombords har det varit ett hav av höga vågor, stora grå moln, orkaner och många ösregn av tårar.
När jag flyttade ut ur huset gick jag runt och tänkte; ”Här har jag gråtit, och här… och här… och här…. och här…. Här satt jag en timme en kall höstkväll på gräset med tonårssonen liggande i mitt knä gråtande förtvivlat och ilsket efter pappans ord och agerande mot honom. Här satt jag och höll om min förtvivlade son efter pappans gapande, hårda ord och nedlåtande kommentarer till honom. Här satt jag med lilla dottern och lovade mig själv att ALDRIG separera och lämna dem veckovis hos honom. Jag ska stå ut tills de kan försvara sig.”
Det finns mängder av liknande situationer som varit vårt liv. Utåt var han en rolig, trevlig man som var väldigt kul för sonens kompisar. Mittpunkten hos vännerna och den som tog plats och avbröt andra.
Hos oss var det press, gapande och när det var något han ville så gapade han ”- Nuuuuuuuu!!!!!”
Utåt var jag lugn men inombords hoppade hjärtat.
Jag drabbades av inre stress och min kropp tog stryk av alla dessa upplevelser, räddande av mina barn och all oro.
Trots det stannade jag kvar. Det låter säkert märkligt i andras öron. Hos mig fanns hoppet att han skulle vara med mig/oss som han var med andra utanför familjen – det var ju den mannen jag älskade och han fanns ju där!
Nu har vi varit separerade i två år och han hade redan kontakt med en kvinna som han funnit på nätet. Där hade han letat tidigare under åren när det varit stormigt mellan oss men han ville att det var jag som ”splittrade familjen” vid en separation så han tog inte steget utan stannade kvar. Och jag hoppades…..
Det tar tid att få honom ur mitt system och jag hoppar till när hans namn dyker upp eller han någon gång skickar ett sms (alltid då om pengar för barnen). Då kommer stressen direkt och jag hamnar i obalans. Det är starka krafter hos dessa personer och som du skriver, Michael, kan man inte se klart när man är i värsta ovädret.
Nu har jag blivit lugnare, gladare och börjar hitta tillbaka till mig själv och min livsglädje. Steg för steg. Livet är underbart med människor man trivs med och framförallt med sig själv när den inre balansen infinner sig. Jag älskar att leva med mig <3
Essie…..så du berör. Så du berör! Önskar dig allt gott!
Tack, JCH, för dina ord och din omtanke! ✨
Du pratar alltid om att man blir starkare och ska använda sin familj eller vänner som stöd osv.
Men vad händer om man varken har familj eller ens någon vän?
Om man har noll personer i sin närhet, inte en levande själ i sitt liv.
Den ända man hade var just n-personen.
Men nu är han borta och det finns verkligen inga gamla vänner man ens kan ta kontakt med igen.
Vad gör man då?
Hur ska man göra när personen man älskar använder sin makt för att få mig att känna mig som en skit och som inte kan göra rätt? En dagen så kastas man i vattnet och andra dagen så fångas man in igen i nätet!
Till dig, Sara, skickar jag en styrkekram!
Jag har haft stor hjälp av vänner och familj men kände att jag belastade dem mycket när det var som värst. Ville dessutom prata av mig med någon som hade kunskap om det som skedde i mitt liv. Jag ringde Nationella Hjälplinjen och fick prata en stund. Det var guld värt! Det finns fler chattlinjer – googla!
Börja där. Att skriva och läsa på denna blogg har hjälpt mig oerhört – från tiden i mitt n-förhållande och fram till nu. Det finns många vänner och mycket stöd här – och framförallt insikter och erfarenheter att dela så vi kommer vidare – igenom den toxiska perioden och ut till det goda livet. Önskar dig allt gott! Kram om dig
Tack Essie. Kram
Sara, precis så är det här med. Har inga vänner. Så det är väldigt tomt när barnen inte är här.
Vilken igenkänning! Blev lite ledsen att jag, återigen har fastnat för en narcissist. Sedan en vecka tillbaka är det iaf slut och över, har försökt att göra slut i flera månader men han har vägrat, ”Jag finns för dig” blandat med ”Ingen kan få mig så bra och så dåligt som du kan” ”Jag vill släppa dig men jag kan inte”
Jag har väldigt mycket annat i livet och kände en dag att jag försökt allt, gapat, skrikit, varit lugn och förklarande, gråtit: han förstår inte och han kommer aldrig sluta. Så jag blockade honom från att ta kontakt med mig -tyvärr så blev jag varse att han gjorde det ändå. Han kom förbi hemma med ett elakt brev som avslutades med att han skulle åka och ligga med någon annan. Men han fortsatte ändå och kontakta mig. Jag tog bort blockeringen och messade, försökte vädja -”svnälla låt mig vara, hoppas du hittar nån som gör dig lycklig, jag ville dig aldrig illa”
Han skickade då en bild på en halvnaken kvinna och skrev att igår blev han minsann inte besviken, fortsatte kasta skit på mig och sedan tyckte han nog att vi kunde fortsätta vår relation, som enbart KK -för sex har ju alltid funkat för oss. .
Jag svarade att de inte var intressant alls så lycka till, Hej då och blockade igen.
Nu har han låtit mig här-här ju hittat andra kvinnor att roa sig med
Mina känslor går upp och ner, saknar och hatar – mig själv och honom men jag är väldigt tacksam över förståndet och modet jag får från mina vänner som gör att jag står kvar.
Frågan som återstår -varför fastnade jag för en till narcissist? Hur kan jag upptäcka dom tidigare och inte gå in i en relation till med en?