Jag ska rikta några slag på mot några i mina ögon djupt rotade klyschor, som vi troligtvis inte ifrågasätter särskilt ofta:
”Du måste hitta och älska dig själv först!”
”Det finns en mening med allt som sker!”
”Man är ansvarig för sin egen lycka.”
Jag ska ägna mig åt den senare: den att vi är ansvariga för vår egen lycka. Det finns en stor sanning i att det är nödvändigt att se om sitt eget psykologiska hus, och städa och vädra ur sådant som inte hör hemma där.
Men vi glömmer ofta en avgörande sak, vi är inte isolerade från andra människor, och de påverkar oss och vi dem. Det kollektiva påverkar oss mycket mer än vad vi ofta är medvetna om. Vi fångar in budskap och ”sanningar” och tar dem för givet utan att ifrågasätta.
Coaching-branschen är en storindustri som tjänar stora pengar på att vi ”måste hitta oss själva först och är ensamt ansvariga för vår lycka” (säg det till alla dem som lider av psykisk ohälsa).
Jag ser det så här: vi måste självklart ta ansvar för våra handlingar och jobba med oss själva. Det är fundamentalt! Men kom ihåg att vi påverkas och formas på djupet av människorna som vi har nära. Särskilt av dem som vi är i ett parförhållande med. Vi är inte immuna mot vad hon eller han säger och gör, även om vi har jobbat och fortsätter att jobba med oss själva.
Vi behöver bli mycket mer öppna för hur våra ord, vårt sätt att uttala dem på, handlingar, kroppsspråk och beteenden, faktiskt har djupgående effekt på den vi har nära. Det är inte upp till henne eller honom att ”ta det på rätt sätt” och ”inte ta allt personligt” (allt är personligt). Det är upp till dig och mig hur vi kommunicerar och vilka värderingar som är vår GPS.
Vi påverkar neurokemin i hjärnan på en annan människa, genom sättet på vilket vi beter oss.
När vårt hjärta är öppet för någon, är vi sårbara. Ytterst sårbara! Och därför har vi ett ansvar gentemot partnern och hennes/hans känslor. Vi måste sluta gömma oss bakom ”att det är hos mottagaren det ligger” – du som ”avsändare” kan lyfta eller knäcka. Allt för ofta hör jag människor säga: ”det är upp till var och en att lära sig hantera kritik.” Se över det egna sättet att ge kritik på!
Börja ta ansvar för och se hur ditt sätt att prata, sköta ekonomin, tilltala barnen på, dina sociala mediavanor, relationen till ett ex och kvinnor/män i allmänhet ser ut, bekräftelsebehov, och skyll inte på partnern när hon/han reagerar. Gör upp med destruktiva relationsvanor, olika former av förnekelse och missbruk, så att den du säger dig älska, kan känna lycka med dig i sin närhet.
Michael Larsen – relationscoach
Mycket bra skrivit! Jag missade denna viktiga detaljen och har därför ej längre kvar den jag älskar i min famn.
Så träffande!
Passar på pricken in i mitt liv…..
Du är såååå bra! Så viktiga ord.
När jag precis separerat från en destruktiv relation (psykisk misshandel och mannen hade/har alkoholmissbruk) och mådde jättedåligt, dels pga av hur jag under så lång tid blivit behandlad och fortfarande blev behandlad av mitt ex (trots att vi separerat), så sa en nära vän till mig ”ta av dig offerkoftan”. Jag blev så sårad. För det hon menade att det var upp till mig att ta ansvar över mitt liv och inte låta honom nå mig. Och visst i längden är det så, man kan aldrig förändra en annan människa men när man är mitt uppe i all skit så är det svårt att inte bli påverkad. Ska även tillägga att jag aldrig sagt att det är synd om mig eller suttit och klagat på det sättet, och brukar alltid vara positiv och se allt från den ljusa sidan. Men ibland är det inte så enkelt, allt är inte svart eller vitt.
Förstår dig Maggan! Det är svårt att inte bli påverkad och även jag trodde att jag kunde förändra min partners beteende och hjälpa henne, men till slut insåg jag att det inte går att förändra personen om personen i fråga inte vill förändras! Även att din kompis har rätt så krävs det också styrka från dig att ta dig loss och har du levt i en destruktiv relation så länge så är det inte lätt att ha den styrkan! Kämpa på och försök hålla ut!