Jag ska rikta några slag på mot några i mina ögon djupt rotade klyschor, som vi troligtvis inte ifrågasätter särskilt ofta:
”Du måste hitta och älska dig själv först!”
”Det finns en mening med allt som sker!”
”Man är ansvarig för sin egen lycka.”
Jag ska ägna mig åt den senare: den att vi är ansvariga för vår egen lycka. Det finns en stor sanning i att det är nödvändigt att se om sitt eget psykologiska hus, och städa och vädra ur sådant som inte hör hemma där.
Men vi glömmer ofta en avgörande sak, vi är inte isolerade från andra människor, och de påverkar oss och vi dem. Det kollektiva påverkar oss mycket mer än vad vi ofta är medvetna om. Vi fångar in budskap och ”sanningar” och tar dem för givet utan att ifrågasätta.
Coaching-branschen är en storindustri som tjänar stora pengar på att vi ”måste hitta oss själva först och är ensamt ansvariga för vår lycka” (säg det till alla dem som lider av psykisk ohälsa).
Jag ser det så här: vi måste självklart ta ansvar för våra handlingar och jobba med oss själva. Det är fundamentalt! Men kom ihåg att vi påverkas och formas på djupet av människorna som vi har nära. Särskilt av dem som vi är i ett parförhållande med. Vi är inte immuna mot vad hon eller han säger och gör, även om vi har jobbat och fortsätter att jobba med oss själva.
Vi behöver bli mycket mer öppna för hur våra ord, vårt sätt att uttala dem på, handlingar, kroppsspråk och beteenden, faktiskt har djupgående effekt på den vi har nära. Det är inte upp till henne eller honom att ”ta det på rätt sätt” och ”inte ta allt personligt” (allt är personligt). Det är upp till dig och mig hur vi kommunicerar och vilka värderingar som är vår GPS.
Vi påverkar neurokemin i hjärnan på en annan människa, genom sättet på vilket vi beter oss.
När vårt hjärta är öppet för någon, är vi sårbara. Ytterst sårbara! Och därför har vi ett ansvar gentemot partnern och hennes/hans känslor. Vi måste sluta gömma oss bakom ”att det är hos mottagaren det ligger” – du som ”avsändare” kan lyfta eller knäcka. Allt för ofta hör jag människor säga: ”det är upp till var och en att lära sig hantera kritik.” Se över det egna sättet att ge kritik på!
Börja ta ansvar för och se hur ditt sätt att prata, sköta ekonomin, tilltala barnen på, dina sociala mediavanor, relationen till ett ex och kvinnor/män i allmänhet ser ut, bekräftelsebehov, och skyll inte på partnern när hon/han reagerar. Gör upp med destruktiva relationsvanor, olika former av förnekelse och missbruk, så att den du säger dig älska, kan känna lycka med dig i sin närhet.
Michael Larsen – relationscoach
Hej! Jag tycker det är svårt att kommunicera med min särbo.Han är väldigt sluten och säger ALLT är bra fast hans kroppsspråk säger annat.Blir väldigt på att få fram hans tyckande och det blir inte bättre kommunikation. Vi har varit särbo 10 år.Mvh Anette
Att stå upp för en åsikt som din att vi behöver tänka på hur vi påverkar andra, är starkt i en värld där den härskande attityden är ta för dig, tänk bara på dig själv och skit i andra, – allt detta så främmande för mig. Vår medmänniskor kan faktiskt gå sönder och bli väldigt trasiga av attityden ta för dig och skit i andra, oftast de som känner mer och tänker än andra.
Jag tänker att om man är i en relation med en person som inte är så schysst och kanske har ett stängt hjärta, så hjälper det inte så mycket att veta att den andra personen är ansvarig för ens egen lycka. Man måste ju börja någonstans om man vill förändra sitt liv och det är väldigt svårt att förändra någon annan. Därför kan jag bara börja med mig själv om jag vill få en förändring. Förhoppningsvis kommer men till en punkt när man påbörjat sin egen process, där man inser hur dålig relationen är. Vill den andra inte göra något åt det, så kanske man genom sitt eget inre arbete finner styrkan att lämna en relation som tar energi och inte är bra för en.
Du säger sanna ord Anna !
Och frågan är då kan jag få min partner dit att han känner en trygghet till att öppna sig och vara ärlig och visa sig för mig och sen kan jag klara av denna sanning som kanske är att han inte älskar mig mera ….
Tack, tack, tack… ”så att den du säger dig älska kan känna lycka med dig i sin närhet”. Det var liksom ett perfekt svar på kommentaren jag skrev på texten om hur vi använder oss av frasen ”jag älskar dig”. Hela den här texten var så bra så jag får tårar i ögonen. Det ÄR inte okej att såra någon (inte ens mig…) och sedan vända på alltihop så att det är att överreagera när man (jag…) blir ledsen, trött, olycklig, stressad…. ”men det gör inget att du inte mår bra, jag älskar ju dig ändå”. Eller den här – ”bara du inte tänker så mycket är du helt perfekt” eller ”varför ska du göra så stor sak av allt??” eller ”du har ett sjukt stort kontrollbehov – lär dig släppa kontrollen!” (nej, jag kommer inte att ändra mitt beteende på något sätt, du kan inte förändra någon annan vet du, men du som måste lära dig att släppa kontrollen!).
Tack för dina texter, de hjälper mig att se att jag kanske inte tänker helt galet alla gånger ändå.
Nej jag är inte ansvarig för min partners lycka!
Jag är ansvarig för min egen lycka och jag har ett delat ansvar för ”vår lycka”.
Efter två långa relationer (20 år vardera) så har jag just kommit fram till det; att JAG kan bara göra ALLT som JAG kan, men så länge partnern inte vill vågar syna sig själv i sömmarna, så är det bara EN som jobbar för förhållandet och det håller bara så länge en själv är medberoende. Det är inte hållbart i en sund relation.
Vad säger du om en destruktiv relation med en alkolist? Har gått 2 år. Har inte insett förrän nu eller för ett tag sen men va kvar och blev tyst, tog emot alla elakheter. Gjorde slut. Men jag älskar honom. Vet jag kan inte rädda honom. Förstod inte förrän senare hur det egentligen ligger till. Han blev elak som tusan i slutet. Min förhoppning är att han ska ta hjälp, han säger att han ska fixa det själv!! Då är jag beredd att fortsätta. Men det kommer han inte klara, det har gått för långt. Men jag älskar honom och vill ha honom. Hur ska jag gå tillväga. Bara tjafs. Blockat nu för jag känner att jag måste gå vidare och känner att jag orkar inte med mer tjafs. Jävla alkohol. Hur som helst hur ska jag gå vidare? Har du skrivit något om sådant?
Jag är inte Michael men jag har varit där för några år sedan och svaret är hårt och inte vad du vill höra men den relationen är inte hållbar…han måste ta tag i ditt missbruk och han vet vart han kan få hjälp och så länge han inte tar hjälp så är han inte där att han kan bli nykter. Tyvärr så finns det inget du kan göra…ingenting…missbruket kommer alltid att vara starkare och du går sönder under tiden.
Lämna och låt honom reda ut sitt liv och missbruk och om han gör det och håller sig nykter så kan saker säkert bli bra i framtiden men det låter ju inte som att viljan finns hos honom..än. Hur du än vill hjälpa, ställa upp o rätta till och hur många ”om jag bara..” som helst så är det du som kommer att fara illa. Jag hsr också älskat och det var de starkaste känslor jag känt i mitt liv men det går inte och vägen tillbaka till ett bra mående var lång men nu är det bra för mig….Jag är som sagt ingen expert men har försökt och lyckades till slut rädda mig själv…inte honom. Sköt om dig!
Jag tror nog att de som främst tar åt sig av och applåderar det här inlägget redan är så väl medvetna om detta då man kanske haft eller har en relation som påverkat en negativt. Jag vet att jag haft det. Där den andra personen helt lever i sin egen egobubbla och inte alls är intresserad av att reflektera över hur dennes beteende påverkar andra. Han skulle behöva läsa det här och ta till sig men det tror jag aldrig kommer hända och det var också den insikten som fick mig att lämna…. Nu lever jag i en relation där vi båda två har den här insikten på djupet, att vi tar hand om varandra, stöttar, lyfter och turas om. Och så har det varit sen dag ett. Jag vet inte om man kan få någon att inse sånt här om den själv inte vill. Och att välja i vilken relation man stannar det kan man göra för sig själv. Finns väl få saker som påverkar ens liv så fundamentalt som vem man väljer att dela det med.