Kvinnan säger till sin man: ”jag önskar att du kunde uppleva dig själv genom mina ögon. När du säger till mig att jag är tjatig, gnällig och aldrig nöjd, så undrar jag – varför tror du att jag känner det som du anklagar mig för?”
Det är något av det mest ödmjuka som vi kan göra; att för en dag gå i den andres ”skor” och inte blint hålla fast vid vår egen sida av verkligheten.
Hur är det att vara kvinnan eller mannen som du säger dig älska, när du står med armarna i kors, gapig röst och förakt i blicken? Hur är det att vara hon eller han när du är tyst och vägrar lyssna? När du alltid ska ha sista ordet? När du tycker att hon/han ”alltid ska krångla till det”?
Hur hade du upplevt att möta dig själv?
Som jag skrev häromdagen: ”jag älskar dig!” är en av de mest missbrukade meningarna vi använder. Nästan vem som hels kan säga det, men det är den emotionellt mogna eliten som visar det i handling. De som inte tar med vinnarskallen in i kommunikationen med partnern, utan lyssnar (framför allt till det som sägs mellan raderna) och förstår att ensamhet i tvåsamheten är toxisk.
Älska och mena det! Var en av dem som inte slingrar sig med bortförklaringar och beskyllningar, utan visa att du vill väl även då du inte tycker som den du är tillsammans med. Ödmjukhet och lyhördhet är några av de kraftfullaste redskapen i en relation.
En av de största kärlekshandlingarna är att göra upp med våra kommunikationsdemoner (egot), emotionell apati, missbruk i alla dess former, lägga mobilen åt sidan och lyssna. Förhållandebödeln säger alltid: ”sån är jag! Om det inte var för att du…hon/han ska överdriva allting! Måste du alltid…Du gör aldrig…”
Till dig som trycker ner dig själv: tänk om du såg hur enastående du kan vara! Tänk om du såg det fantastiska i dig själv, som partnern (eller någon annan) ser…
Michael Larsen – relationscoach
Lämna en kommentar