Jag har själv upplevt trycket över bröstet, bultande tinningarna och torrheten i munnen. Varningssystemet har slagits på och säger: ”Nu är det nog! Hit, men inte längre.”

Jag sitter på centralen i Stockholm (det är några år sedan) och tittar ned på räksmörgåsen och tänker: ”Det här går för fort. Det måste få gå långsammare.”  Inser att jag inte hunnit känna efter på ett tag. Jag har inte hunnit smaka smakerna, andas in dofterna och smälta intrycken.

Jag som arbetar med att hjälpa människor att lära känna sig själva, höja självkänslan och vara i sina centrum, har rusat ifrån mig själv. Det är dags att låta kroppen få följa med, liksom tankarna och känslorna. Jag har missat något väsentligt: Att ställa mig själv de rätta frågorna: ”Mår jag bra av det jag gör nu? Lever jag det liv jag vill leva?” Det gör ont att inse att jag är på väg att slå i väggen.

Vad är priset vi betalar om vi inte kliver in i en sund rytm i vår vardag? Jag vet att det kan vara svårt. Det är mycket som skall fungera och emellanåt kan det kännas övermäktigt. Jag är ingen som serverar enkla lösningar och säger tänk rätt så blir allt bra. Det fungerar inte så. Utan istället handlar det om att göra om vanorna så att de jobbar för dig och inte emot dig.

Vi betalar våra liv i TID, så därför blir frågan: Vad vill du fylla den med? Vad är det som egentligen är viktigt? Vem vill du vara när du släcker lampan på kvällen?