Du kan vara känslomässigt mogen, närvarande, kärleksfull, fantastiskt kommunikativ, insiktsfull, ha allt det bästa för ögonen gällande partnern och förhållandet. Men om han eller hon inte är i närheten av dina intentioner och egenskaper, kommer förhållandet att halta, eller t.om. vara rent destruktivt.
En relation är aldrig starkare än den svagaste länken. Ett exempel är empaten som är tillsammans med den känslomässigt otillgänglige: ”Hur kan han/hon göra så här mot mig!?” frågar de, och mitt svar brukar vara: ”Därför att det är så hon/han ÄR!”
Det finns personer som lever på en helt annan planet än du och jag. De är helt enkelt inte intresserade av relationer och betydelsen av samhörighet. De reflekterar inte utan tycker enbart att du: ”krånglar till det” och ”gräver” alldeles för mycket.
När vi går runt med idén om att andra människor delar vårt värdesystem och att vår kärlek kan förändra dem, har vi ingått avtal med den djupa besvikelsen.
Ett sund relation är till största delen av tiden, en skön och en smidig växelverkan mellan två någorlunda hela individer. Två som i praktiken vet hur man ger och tar emot kärlek. Det handlar inte om perfektion, utan vanlig närvaro.
Föreställ dig två personer som ska laga en god måltid tillsammans. Det fungerar inte, även om den ena lägger i helt rätt råvaror och balanserat med kryddor, om den andre samtidigt överdoserar med t.ex. salt (ja, det räcker med en ingrediens för att förstöra hela rätten).
Jag menar inte att vi ska behöva vara världsmästare i kommunikation, men vi behöver känna till grundregeln: Gör aldrig så att din partner känner sig ensam i ditt sällskap. Att ignorera detta är alltid dödsstöten mot tvåsamheten:
Några killers:
- Vänd aldrig kvinnan eller mannen som du lever med; ryggen, himla med ögonen och/eller bestraffa genom ”betongmuren” (tystnad).
- Hånskratt: ”Då var vi här igen!”
- Ett Facebook och Instagramkonto som är viktigare än att se och lyssna till kvinnan eller mannen vid din sida.
- ”Expertkommentarer: Du är alltid så…Du är som du är därför att din uppväxt så ut som den gjorde. Du är alldeles för känslig av dig!” Att ständigt analysera en partner bryter effektivt ned attraktionen.
- Förtäckta hot: ”Och hur tror du att du ska klara ekonomin om inte vi är tillsammans? Du är inte den enda kvinnan/mannen i världen!”
- Att återkommande somna som ovänner där lager av distans byggs upp.
- När vi ignorerar vår egen fysiska, mentala, känslomässiga och spirituella hälsa.
- Tron att sex är någonting isolerat från alla andra beståndsdelar i förhållandet, och att vi inte ser beteenden i oss själva som är direkt avtändande. När höll du hennes/hand senast och frågade om hur hon/han mår?
När vi börjar vara rätt partner till oss själva, blir vi oändligt mycket säkrare i våra känslor, tankar och beslut. Vi söker inte ständigt efter svaren från andra. Vi lär oss konsten att sortera vilka som ska få ta del av vår tid. Vi slösar inte energi på frågor och meningslösa försök till att övertyga den distanserade personen, om att han/hon behöver förändras för att de ska fungera.
Ge av dig själv till mannen eller kvinnan som från hjärtat gör det som behövs för att vara en del av ditt liv. Lämna de andra åt sig själva!
Michael Larsen – relationscoach
Ett varmt Tack för dina ord, Michael.
Jag väljer efter mitt hjärtas önskan.
Att stanna kvar för att inte göra sin man ledsen är inte rätt vare sig för min eller hans skull. Jag har letat fram all min kärlek till honom och gett så mycket kärlek. Vore det den ”rätta’ kärleken skulle den troligtvis inte ta slut eller äktenskapet se ut som det gör. Obalans i givande och tagande samt egoism och brist på empati.
Man vet det så väl …. men det är ett kämpande att hitta ett lugn, en acceptans, en känsla i kroppen som bara andas lättnad av att vara bättre utan honom….
Tur att man kan läsa här, fundera, låta det sjunka in, sörja, vara arg och besviken och sen bestämma sig igen och igen och igen för att det är inte rätt att längta efter en person som beter sig så. Det är fantasin som spökar, potentialen man tror sig se, luftslottet man byggde….
Att se relationen som den verkligen var och inte som man önskade att den var..
Det är ord jag läst på denna blogg, ord som jag påminner mig om.
Undrar över hur det är att leva i ömsesidig kärlek och ro.
Min livsfilosofi är att underlätta för varandra och visa respekt och omtanke.
Jag skulle vilja uppleva det någon gång.