Idag, när jag som vanligt gjorde mig i ordning inför morgonens skrivande, kom tanken upp: ”Vad skall det här vara bra för? Varför lägger jag energi på något som kanske ingen eller endast några få bryr sig om att läsa?” Tvivlet visar sitt ansikte.

Det händer även innan jag skall ge mig ut och löpträna, gå till gymmet, en social tillställning, eller strax innan jag skall hålla ett föredrag: ”Vad är poängen? Orkar och vill jag verkligen det här?” Jag vill helst bara gå och sätta mig och fika någonstans, titta ut genom ett fönster och se på människor. Vara ensam med mina tankar.

Varför träna och kliva in i sammanhang där jag hamnar i centrum. Den psykologiskt skolade delen inom mig viskar: ”Bekräftelsebehov?”

”Oh yes!” Ja, jag har ett bekräftelsebehov. Det är en skön känsla när någon skriver och berättar att de fått energi och känt sig förstådda genom mina ord. Det är fantastiskt att se en människa beröras under ett föredrag eller konsultation. Det är en magisk känsla att känna hjärtat, andetagen och fotnedsättningarna mot underlaget när jag springer längs med havet. Det sträcker sig långt bortom den psykologiska etiketten: Bekräftelsebehov.

Framförallt handlar det om TACKSAMHET. Tacksamhet över att ha något att GE, en frisk kropp som bär mig framåt och där varje andetag, här och nu är en gåva. Jag tar det inte för självklart.

Tvivlets röst kan vara en fantastisk tillgång. Den testar oss för att se om vi är på rätt spår, behöver göra justeringar och förbättringar. MEN framförallt prövar den vår beslutsamhet och passion. Hur gärna vill du det här?

Det finns en avgörande skillnad mellan att äga sitt bekräftelsebehov, och att låta det äga dig. Det du erkänner och har integrerat inom dig, kan ingen använda emot dig, eftersom du inte har något att dölja eller skämmas för.