Det finns inga quick fix! Jo, om det blivit en liten repa på bilen så finns det produkter som ordnar det – snabbt! Eller om julklappen blev fel och kvittot finns kvar: bytesrätten!
Flödena i de sociala medierna har ett högt tempo och det ”lyckade” verkar ligga som ett smörgåsbord framför oss.
Vad hände med jul och nyårshelgerna? Plötsligt så är de bakom oss. Många säger: ”Så snabbt tiden går!”
En otålig rastlöshet visar sina konturer. Jag läser texter, ser videoklipp och citat som lovar: ”You can do it! Now!” Du är din egen attraktionslag! Du drar till dig det som sker genom dina tankar och känslor. Filosofier och riktningar som lovar stort.
Jakten på att få känna sig lyckad. Att attrahera rätt summa pengar, karriär, framgång, partner…Det är mycket som vi vill hinna med i livet. Vi känner skuld när vi inte räcker hela vägen. Otillräckligheten flirtar med oss och vi förförs till: ”Vad är det för fel på mig?! Alla andra verkar ju ha det fantastiskt!”
Vi slår på jaget eftersom vi tycker att vi borde kunna bättre: bo större och i ett mer attraktivt område. Ett jobb med högre status. Mer tilltalande utseende. Vara en bättre partner. Älska med mer passion. Resa till ett ännu mer annorlunda och exotiskt resmål. En mer närvarande och pedagogisk förälder…Listan kan förlängas i det oändliga.
Livet innehåller fantastiska stunder då vi är fyllda av ett euforiskt lyckorus. Och perioder då det sveper in isande januariluft mot ansiktet och vi undrar vad f-n vi gör här.
Jag ser en reklamfilm där ordet jag nämns vid minst femton tillfällen: ”Jag går min egen väg…Det är bara jag som tillåter begränsningarna!” Individualism kan leda till handlingskraft, men lika ofta skapar den kyla och avstånd.
Vi är varelser fyllda av paradoxer: livet ger oss både enastående möjligheter. Vi har resurser på insidan som är större än vi kan föreställa. Kärlek existerar och den vill oss väl. Fokus, smarta val och ihärdigt arbete kan ge framgång.
Men vi såras också. Känner oss otillräckliga och emellanåt utbytbara. Ibland ser vi oss själva som fula, överviktiga, för smala, oattraktiva, gamla, trötta, otränade och ensamma.
Vi lever under lagen om emotionella årstidsväxlingar. Vi är (i alla fall de flesta av oss) känslomässiga varelser: vi längtar, drömmer och vill/önskar en massa saker. Framförallt vill vi få känna mening, vara del i ett sammanhang, känna oss älskade och ha någon att älska.
Smärta är en del i att vara människa. Den kan göra oss mer empatiska, insiktsfulla, ödmjuka och ta fram storheten inom oss. Kom ihåg att livet serverar oss både och. Det är varken bra eller dåligt. Ont eller gott. Det är! Det är vad vi gör med erfarenheterna som skulpterar våra liv. Du är inget quick fix, utan en person med många olika skikt på insidan.
Jag önskar dig en fin dag min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
För mig var ”quick fixen” att låta mina rädslor styra och stanna i en destruktiv och tidvis våldsam relation alldeles för länge. Välja det som var lättast i stunden men mest förödande i långa loppet… Det gäller att älska sig själv tillräckligt för att göra tvärtom…
Tack. Ja, det svåra för mig är att acceptera och tycka om mig själv där jag är. Även om jag vet att jag har massor jag behöver ändra på. Det blir så jobbigt att se allt det. Och inte veta var man ens ska börja. Som att jag drunknar i min egen självkritik och önskan om att vara på ett annat ställe med mig själv. För att sen kunna få uppleva en sund och välfungerande kärleksrelation. Det blir jättestressande att känna så. Det jag behöver är att andas, se att jag duger ändå, att jag har ett gott hjärta och att jag får stå för min ofullkomlighet! Och ha självmedkänsla. Jag behöver INTE känna mig ännu mer otillräcklig. Det är orättvist mot mig själv att kräva mer av mig själv än vad jag kan leva upp till just nu. Och människor säger ofta att jag har ett gott hjärta och att jag sprider kärlek, ljus å glädje och det är det viktigaste för mig. Jag behöver bara lära mig tycka själv att jag duger.
Det har tagit mig år att förstå, och då menar jag inte bildligt och mentalt utan djupt i själen, vad som är skillnaden mellan skam och skuld. Jag kan göra fel och känna skuld. Men jag är inte fel. Jag kan be om förlåtelse och lära för framtiden, men jag ska inte acceptera den inre rösten som fördömmer, bryter ner och krossar. Skammen som hänger som ett tungt ok över bröstet och förintar självkänsla och värdet som människa. Jag har verkligen varit där. Har insett hur viktigt det är att framkalla mod. Våga—utmana rädslorna…vara sårbar…visa vem man är….inse sina brister. Brene Brown skriver att hoppet inte är en känsla, utan något som kan tränas upp. Hopp som driver förändring. Det handlar om att sätta realistiska mål, formulera vägen till målet med flexibel ansats och att vi har en stark tro på oss själva. Jag har insett att det är en del av livet att jag kommer aldrig bli perfekt-och att rädsla alltid kommer att finnas hos mig Jag skiljer mig nog inte från någon annan varelse så jag kan se att livet skulle bli lättare om vi såg varandras tillkortakommanden och samtidigt sa ”Vad vacker du är”.
Tack Håkan. För att du delar med dig. Jag älskar Lars Lerin, han gör mig lugn. Det är något med honom som får mig att slappna av. Han har ju kämpat mycket med sina inre demoner, säkert upplevt de flesta känslorna. Men på nåt vis känns det som att han lärt sig acceptera sig själv och sina misstag i livet. Och nu är han liksom bara så himla ödmjuk och kärleksfull och samtidigt full av tankar, känslor och tvivel ändå. Men på ett sånt accepterande och omfamnande sätt. Det ÄR ju verkligen inte lätt för nån att vara människa. Och att skilja på behov och kärlek. Hitta balansen i livet. I kroppen å i själen. Och man kan inte klara allt på egen hand. Eller jag kan iallafall inte det. Det får ta tid och ske i små, små steg.
Sitter här på badrumsgolvet inlåst och gråter och känner att jag inte vill leva längre. Har mina tre underbara ungar på andra sidan.
Tack för din text den fick mig att inse att idag är bara en skit dag. Mitt liv är inte sluta än och jag har mycket att se fram emot även om det kommer att krävas myrket arbete från min sida. Jag måste börja prioritera mig själv och sluta ge allt till andra personer särskilt män som inte uppskattar mig och min kärlek.
Laila, det kommer alltid, alltid, alltid en annan dag!
”Jag orkar inte leva men vill inte dö”…
Du är inte ensam! En dag i taget mot andetag som känns lättare, steg som känns mindre tunga…
Tack Michael för detta inlägg så kloka visdomsfulla ord.
En äldre man, ca 69 år, som bor på samma lilla ort och visste att jag var nyskild, sade till mig då det hade gått 1,5 år efter skilsmässan ’smärtan du går igenom klär dig’ – du är vacker! Då var jag för stressad för att förstå den djupare innebörden men tillsammans med dagens inlägg så förstår man att genomlida känslomässig smärta är enormt uppvaknande och utvecklande.
Jag skulle vilja säga att man, genom egen erfarenhet, blir ödmjuk mot sig själv för att orka med smärtan. Som Håkan nämner man kan uthärda skuldkänslor och lära sig förhindra dessa i framtiden men skamkänslor måste bemästras för att överleva.
Kanske man kan säga så här, ’ingen är beredd på att kasta den första stenen på en annan’ men man ’kastar många stenar på sig själv’
Det har nu gått snart fem år sedan separationen och äntligen har själen fått ro. Det hade kanske gått fortare om inte livet även bjudit på andra stora händelser samtidigt ’ en olycka kommer sällan ensam’
Men idag kära Michael och följare så är jag lycklig. Den inre resan har varit enormt tuff men så nyttig. Jag känner mig stark, lugn, glad och lycklig, även om jag är singel, har en ansträngd ekonomi, 15 kilos övervikt och en kondition som är i botten.
Jag är så glad över att jag känner mening med livet och gläds åt alla små obetydliga händelser som att ex klippa håret på min far. Utan att känna stress över att jag i ett förhållande ex. måste ställa upp på husfridssex, känna av hans längtan av andra kvinnor, hårda ord och rastlöshet från en person som egentligen ska vara min älskade. Med acceptans tilll vad livets smörgåsbord har att erbjuda och empati till mig själv har kunskapen sakta fått mitt känsloliv i balans igen. Jag simmar inte längre i ett stormigt hav utan sitter på stranden och pustar ut, som en bättre människa för mig själv och min omgivning…men jag hade aldrig klarar det utan den stora medmänsklighet mina nära och kära runtomkring visat mig.
Ensam är inte stark!
Tillsammans flyttar vi berg❤