År 1551 rapporterar den franske militärläkaren/kirurgen Ambroise Paré:
”For the patients, long after the amputation is made, say that they still feel pain in the amputated part”
Han har upptäckt det som senare kommer att benämnas som ”fantomsmärtor” hos patienter som fått en arm eller ett ben amputerat. Långt efter att ingreppet skett upplever dessa personer smärta i det som inte längre finns. Genom mitt arbete med klienter och personliga erfarenheter, slår det mig de flesta av oss kan drabbas av en liknande form av smärtor, fast på ett emotionellt plan. En man berättar:
”Hon är konstant med mig i tankarna och jag vill inget hellre än att bli fri. Men jag vet inte hur!”
De var tillsammans i fem år och nu är det ett år sedan som de gick skilda vägar. Mannen känner att livet har stagnerat och att han befinner sig i en limbo av längtan och förhoppningar:
”När vi var tillsammans kändes det som om mitt liv hade ett syfte. Varje dag hade en mening. Men nu…”
Hon ”spökar” i mannens medvetande, vilket får honom att tolka det som om att det handlar om stark passion och/eller kärlek. Det är lätt att i förtvivlan och ensamhet hoppas på ett livstecken; ett meddelande som ska skänka oss lugn i sinnet. Men känslor av övergivenhet, frågor som inte tycks ta slut, drömmar som har raserats, sårbarhet och ilska, kan hålla oss gisslan. Vi vill ha svar och få ihop bitarna i pusslet kring hur den person som en gång sagt sig älska oss inte längre är i våra armar? Eller var vi den som lämnade, men ändå undrar om vi gjorde rätt som gick?
Starka känslomässiga laddningar behöver inte vara likställt med kärlek. Att hon eller han var vår soulmate. Ofta är det saknadens röst som gör att vi ser och känner utifrån ett tomrum inombords vilket vi försöker fylla. Ibland är det inte kärlek utan andra starka känslor som triggas – som exempelvis längtan efter trygghet.
Michael Larsen – relationscoach
Lämna en kommentar