Vad i människors hjärnor är det som gör en koppling mellan kroppens lustcentra och det som är ett liv, krypandes runt i spillrorna av ett raserat självvärde?
Var går gränserna för hur många fler tårar som ska få falla nedför våra kinder?
Varför tillåter mannen kvinnans övertramp; det som rycker loss lagar på lager av jagrespekt? Hur kommer det sig att han en gång var tredje månad hittar henne på dejtingsidor, men ändå tar tillbaka henne?
Vi människor drivs av hopp. Liksom skulden av att det: ”kanske är hos mig felet ligger?”
Vi längtar i våra innersta kärnor efter att få vara en del i det sköna emotionella kretsloppet tillsammans med en annan person. Vi vill så gärna att den som känner oss väl (i alla fall tror vi att det är så), i hjärtat ska vara omtänksamma, lojala, attraherade och positivt förutsägbara tillsammans med oss.
En halv människa kan inte göra dig hel. En härskande personlighet kommer aldrig att ge dig lycka och frihet. En narcissist kommer aldrig att göra så att du kan sova gott om natten. Ännu mindre att få dig att känna dig vacker och attraktiv. Den spretande och desperata bekräftelsesökaren kommer aldrig att kunna skänka dig trygghet.
Hur kan du tro att den känslomässiga analfabeten och diktatorn vet hur man i handling visar vad kärlek är för något? Ska den blinde få leda dig på den smala vägen över stupet?
Kommer härskaren en dag att förändras till en enastående partner? Är han eller hon öppen för att jobba med sig själv? Ser och erkänner personen sitt manipulativa beteende? Har du tid och energi att vänta på något som kanske aldrig kommer att inträffa?
Att förändra sina mönster tar tid (och det gäller den som ser det destruktiva i sig själv). Då kan du bara föreställa dig resan som förnekaren har framför sig. Hur många fysiska och/eller emotionella örfilar till är du beredd vara mottagare utav?
Medberoende i känslor och förhoppningen om att vi ska kunna rädda den som trycker ned oss, är enormt potent i sin styrka. Men det går att bryta sig loss, och låta vindar av självrespekt svepa in och läka våra sinnen och kroppar.
Michael Larsen – relationscoach
Åh…självrespekt. Jag vet inte hur många gånger jag ringde upp honom efter att han slängt på luren…varför lät jag inte bara honom vara? Jag var den som först sa förlåt dem flesta gånger, men långt ifrån var jag den som borde bett om förlåtelse. Vet inte hur många gånger jag förklarade för honom att nu borde du be om förlåt… Vet inte hur många gånger han skrev sms om att detta funkar inte,det går inte att ha en relaton med dig. Det kunde vara tyst några veckor efter, men så klart bröt jag tystnaden. När jag ville avbryta ”hans och min” helg pga min dotter som var hemma blev dålig i feber, blev han sur och arg. Jag kände alltid skuld…att mycket berodde på mig. Jag kunde också bli arg och ibland arg på små saker som egentligen inte hade någon betydelse. Men det var nog mycket ilska i mig som fanns kvar eftersom jag hela tiden försökte rädda relationen.
Varje gang jag bröt tystnaden var han ångerfull. Ville att vi skulle börja om från början. Att det är ju vi som hör ihop. Jag tror det var det som gjorde att jag hela tiden kopplade tillbaka… Det var liksom lite som plåster på min söndriga själ. Dagarna där efter var ju bara underbara. Men eftersom det var mycket bråk och många diskussioner som aldrig blev klara var det inte mycket som gjorde att det gick sönder igen, och igen. Så destruktivt…
Nu ska jag läka…sysselsätter mig med något annat när andan faller på att jag tar kontakt med honom. Jag vet nu att det fungerar ju inte. Försöker jobba bort mina skuldkänslor.
Det är inte en sådan kärleksrelation jag vill ha…jag vill att kärleken ska vara lätt, så lätt som det är när två människor ger och tar, ger och får.
Tack, både Michael och Åsa för intressant inlägg.
Mycket igenkänning.
Skamkänslor är förrädiska. Man måste verkligen ifrågasätta vad som hände där uppe i Hjärnkontoret när känslan av skam har infunnit sig. Sök efter de tankar som föranledde. Prata om dem….och vips (!) så börjar skamkänslorna att försvinna och ett överflöd av energi når fram till din kropp.
Det går verkligen inte att få en som ger emotionella örfilar till att förstå hens eget bästa. Så många idiotiska år jag slösat bort av mitt liv på grund av okunskaper kring vad jag borde ga gjort, egen emotionelle intelligens!
Men något tokigt är det med våra hjärnor och attraktion, som Michael säger, för hade en granne, kollega, vän etc betett sig så mot mig som mitt ex gjort hade jag bet dem fara dit peoparn växer, skakat på huvudet och aldrig mer velat ha med dem att göra.
Men varför, varför fungerar inte denna logiken inom ett äktenskap???
Tror mycket hänger samman med skamkänslor, som är helt förödande för mänskligheten och har nog ingen historisk instinktsuppgift att fylla hos oss utan ett modernt nytt påfund i mänsklighetens historia. För vad är visten art vi med hjälp av skamkänslor ska förinta oss själv och vårt eget självvärde? Är det för att snällt ingå i flocken möjligtvis? Är det ledarens enda möjliga väg att härska sönder en stark konkurrent -att locka med sexuell lusta för att sedan söndra genom förnedring?! Kanske någon vits i alla fall.
Att bli förödmjukad av den man älskar över allt annat hör på jorden skadar. När man älskar någon tror jag man blottar sin själ, man är öppen som ett oskyddat ungt barn, vilket även kan ge möjlighet för att bli oerhört sårad/skadad/förödmjukad/vilseledd/psykiskt skändad/utpressad/ hånad/förlöjligad mm. Vad händer med ett litet barn som blir emotionellt misshandlad av äldre syskon och eller föräldrar…tror samma sak råkar vuxna ut för som vågar älska någon med ert öppet hjärta men råkar göra det till en som inte klarar av att göra det tillbaka.
Därför tar det sådan lång tid att komma tillbaka samt att vi lever så ensamma i dagen samhälle.
Förr sov vi många i köket intill den varma spisen, inte alltid lätt, men kanske hade en farmor bankat skiten ur huvudet på en narcisist men gjutjärnsstekpannan så han inte vågar ge sig på hennes barnbarn igen.
I processen efter emotionella övergrepp får man tillåta sig att också bli en aningen förbannad, rent och skär förbannad för eländet man tillåtit sig vara med om. Men aldrig mot exet…totalt onödigt men gärna mot nya människor som försöker trycka ned dig. Bra, då markerar man vad gränsen går. Såsmåningom lägger sig ilskan och man bara skakar lite lätt på huvudet (inombords) mot människors som försöker med härskartekniker…och istället vänder man blicken mot alla andra helt underbart förstående människor som finns. Och de är många, många underbara människor som du kommer att upptäcka när du läkt färdigt.
Jag hade tänkt vara med på webinariet ikväll men lade nytt golv i badrummet istället.
Har varit känslomässigt tungt att bo kvar i hemmet där så mycket minnen finns – här brukade vi sitta och mysa – den här tapeten vi valde ihop …. osv… har inte sovit i sängen på ett år, tur att soffan är så skön.
Men sakta gör jag om och gör hemmet till mitt och min lilla tjejs, en plats för frid i själen nu när acceptansen sjunker in och realiteten inte går att förneka, eller det är inte sant, ibland är det som att jag inte kan riktigt ta in att det har hänt och att det är så här det är så förneka är jag nog bättre på än jag vill erkänna.
Jag upptäcker att jag kan lätt vara nostalgiskt lagd, minnas det fina, bli sentimental, och så leder det till att jag börjar leta efter orsaker till att han var otrogen och gjorde slut och så är man inne i spiralen av att undra hur man kunde förhindrat det …. som om det vore mitt ansvar …. som om det var mitt fel att det blev så här och att jag har i uppgift att fixa det…
Nej det e inte lätt att ändra tankemönster och det är inte lätt att ändra beteende men jag ser det som ett litet framsteg att jag i alla fall ser hur mina tankar påverkar mina känslor och att paniken och ångesten är något jag kan övervinna.
Får lyssna och ta del av dina tips nästa gång.
Jag kan behöva dem.
Alltid givande att läsa dina inlägg!
..får mej att fundera..hur svårt är det egentligen med kärleken? Hur kan vi tycka så olika om vad kärlek är! Önskar ” jag kunde få säga till någon, jag älskar Dej för din/ditt”;
Äkthet – för att Du vågar och vill visa ditt innersta Jag för mej. Alla sidor; ädla och mindre ädla.
Ärlighet – för att Du väljer vara mej ärlig, även om Du är rädd eller tvekar inför utgången av ärlighetens nakenhet.
Vilja – och för att du väljer att ha vilja till;
Självgranskning – för det är så svårt men Du belönas med självkännedom, Du utvecklar ditt eget Jag och skapar genom det förutsättningar till ett tydligt Vi-tänkande.
Ödmjukhet – eftersom det är sexigt och att vara ödmjuk lägger grunden till en god självkänsla, och ger Dej framgång i det Du vill i livet på ett hälsosamt sätt.
Engagemang – för att engagemang är nyckeln till äkta kärlek.
Förlåtande– eftersom ett innerligt förlåt, trots att det är svårt kan vara det mest viktiga och betydelsefulla i en relation. Att våga säga förlåt är en förutsättning till försoning.
Acceptans– för att det får mej att våga misslyckas när jag valt självgranskning och att arbeta med mina mindre ädla sidor.
Närvarande– för att det föder känslan av trygghet och säkerhet av att Du vill vara kvar, här, nu och i framtiden.
Jag Älskar Dej..men finns Du?
Så skönt att läsa och känna igen. Har så många gånger tänkt att ”det är mitt fel”. Jag har likt Åsa varit den som sagt förlåt i oändlighet. Trott det berott på mig. Är förvånad över mitt agerande då jag egentligen anser mig själv vara en stark människa med båda fötterna på jorden.
Känner en tacksamhet över att ha blivit tipsad om denna blogg. Har många gånger tänkt delta i Webinar men min dans och träning har tagit över – rörelse och träning är min dagliga medicin och återhämtning.
Önskar alla er lycka och en härlig kväll.