Hur har dina tidigare förhållanden tagit slut? På vems initiativ gick ni skilda vägar? Varför tog det slut? Hur ser det ut från ditt ex horisont? Hur länge var du själv innan du släppte in någon ny i ditt liv? Vad hade du velat göra annorlunda?
Det är många som sårar varandra i relationer och tro mig: det är rörigt på dejting och relationsmarknaden. Det är alltför många som är sårade, arga, vilsna, ledsna och ensamma, och därför vill ta revansch genom att snabbt komma vidare. Men hur många har egentligen läkt såren från det gamla förhållandet? Hur många har gett sig själva tiden?
Det ligger nära till hands att vilja hitta tröst i någonting nytt. Men det är bedrägligt, eftersom vi oftast vill tro att vi har kommit längre än vad vi egentligen har gjort. Om vi verkligen har älskat från djupet av vårt hjärta, finns det inga nära nödutgångar. Vi kan tro eller vara övertygade att någon annan kan ta platsen, men om det inte funnits tid emellan dig och din f.d. partner, så kommer såren att rivas upp i den nya konstellationen.
Vi kan försöka bekämpa det gamla genom att rusa på i vanlig ordning för att inte behöva känna efter, men för eller senare får vi känna på stinget av det ouppklarade.
Två oläkta personer kan trösta sig i varandras närhet. Tillfälligt! Sårade människor sårar!
Fråga dig själv med tydlig ärlighet: ”kan jag stå på egna ben i ett år eller längre?” Om svaret är nej, så finns det saker att jobba med.
Att läka såren när ett förhållande har tagit slut – webinar den 14/10. Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
Inte så ofta jag ifrågasätter dina texter, utan håller oftast med om det mesta klokskap du har. Men nu….
Tiden. Du skriver med sådan övertygelse om att tiden är en sådan betydelsefull faktor. Behöver det verkligen vara så? Jag tror, som med mycket annat, att det är helt individuellt. Jag tror att det handlar om flera faktorer under en obestämd tid, d.v.s både kortare eller längre än ett år. Utmaningar man ställs inför eller ställer sig inför, händelser man är med om, förmåga att kommunicera och ta hjälp och såklart vilken eller vilka dejter vi får erfarenhet utav. Detta kan ske under tiden mindre än ett år.
Sedan till din fråga om man kan stå på egna ben ett år eller längre. Det finns nog oerhört många som kan svara ja på den frågan – MEN ändå inte vara känslomässigt beredda på ett förhållande, även om de tror de själva till en början. Så även om man svarar ”ja” på din fråga, kan det finnas saker att jobba med. Och t.o.m det helt motsatta tror jag…jag kan svara ”nej” på samma fråga men ändå vara färdig för ett förhållande. Det finns människor som mår sämre i ensamhet, även om personen ifråga är tillräckligt stark för att stå på egna ben.
Sist men inte minst: sårade människor kan även vara den starkaste stöttepelaren du mött, utan att för den skull såra vidare ❤️…enligt mig.
Jag håller med Jenny. Den som lämnar kan ha levt ”ensam” väldigt länge i relationen. Det kan vara ett mycket långsamt lämnande och att komma till insikt. En del gånger kan en människa vara färdig och ”hel” när den går. För mig var resan till separationen mkt lång. Först var jag tvungen att i relationen resa mig och återuppta mitt eget värde vilket skapade en enorm obalans i vår relation. Sedan stod jag ”pall” för det enorma tryck och stora frustration det väckte hos honom. Jag gav mig själv chansen att kliva ur relationen som en starkare individ, likt den jag var från början, men med mer kraft och övertygelse tack vare den resa jag genomgått. Jag var sjuk m mkt dåliga odds, 25%, några år innan separationen. Under min sjukdom insåg jag att genom att hitta tillbaka till kärnan av mitt jag så gav jag mig själv större odds att överleva. När jag blev frisk var det omöjligt att backa. Det var bara att fortsätta framåt. Separationen tog 2,5 år (han är narcissist). Efteråt var jag livrädd för relationer. Skulle vara ensam länge. Litade inte på mitt eget omdöme gällande kärlek. MEN efter några månader så träffade jag honom. Som inte gick att värja sig mot. Nu har vi levt ihop i några år och vår relation blir bara finare och finare ju mer vi är tillsammans. Det handlar inte om TID, det handlar om vad vi förmår ta emot och ge tillbaka. Det är inte tidsbundet utan handlar om självinsikt och självrespekt. Den kommer till alla dom orkar se och hantera det som pågår i livet. Här och nu.
Först och främst, härligt att du idag är frisk!
Väldigt fint beskrivet i slutet. Håller med dig till fullo…Så sant att självinsikt och självrespekt är två värdefulla förmågor i ett förhållande för att kunna ge och ta emot.
En gång i tiden hade jag ifrågasatt den texten.
Jag hade velat argumentera för att jag hade sett den från ett håll där jag uppfattat den som snäv och inrutad.
Jag hade många sådana diskussioner med mina föräldrar och lärare, tyckte de inte förstod sig på varken politik eller barnuppfostran eller mycket annat heller kanske.
Det är lätt att fastna vid enstaka ord och tro att tiden ett år är det avgörande …. och till viss del är det ju det. Tid är avgörande för ens egen utveckling.
Det finns dagar då jag tycker det är skit att jag är ensam rent ut sagt.
Finns många dagar då jag skriker tyst inombords.
Men ingen annan man hade läkt de såren han skapat och ingen annan ska behöva göra det heller.
Den dagen jag kan krama om min före detta, vi kan skratta tillsammans åt något vårt barn gjort och vi kan prata om saker vi upplevt tillsammans, när jag kan det och önska honom allt väl men inte känna ett sting i bröstet av att se honom kyssa en annan kvinna, hålla om henne så som han höll om mig, unna dem allt det bästa i livet…. då är en annan man mer än välkommen att dela mitt liv för då är mitt liv mitt eget igen och då tillhör mitt hjärta inte honom och den drömmen jag hade om oss.
Där är jag inte än.
När jag träffade min partner som nu är mitt ex, hade jag inte varit själv någon längre tid. Inte han heller… Han pratade mycket om sitt ex. Hur sviken han hade blivit. Han var väldigt sårad och lite trasig. Jag var inte så väldigt sårad, men jag var nog egentligen inte redo för en ny relation.
Jag och pappan till mina barn genomgick en lugn och sansad skilsmässa. Därefter hade jag en inre längtan att starta något nytt, stå på mina egna ben. Verkligen landa och jobba med att hitta mig själv igen. Men istället mötte jag en man som sedan skulle bli min partner. Som sagt, han pratade mycket om sitt ex det första året. Bara han såg henne kunde han bli arg. Jag fanns vid hans sida. Lyssnade och peppade. Nu i efterhand kan jag undra, varför gjorde jag det? Jo för att jag är sådan som person. Jag kan lätt tycka synd om, kan lätt hjälpa, kan lätt anpassa mig.
Relationen blev till slut destruktiv utav olika anledningar. Jag borde gått för längesedan men har återvänt pga att jag är den jag är. Kunde kanske räddat oss? Kunde kanske gjort mer?
Men nu har jag bestämt mig att läka, att hitta tillbaka till mig själv. Hitta det jag vill ha utav en relation. Hitta lugnet. Lära mig att lita på min magkänsla. Lära mig att jag är inte den enda i en relation som ska rädda, jag är inte den enda som ska lyssna.
Ska lära mig att uttala mina gränser för vad jag tycker är ok eller inte. Inte hela tiden tänja på mina gränser.
Nu när jag har bestämt mig och har avlsutat relationen och påbörjat mitt läkande, känner jag mig faktiskt fri. Känner mig starkare för varje dag. Vissa dagar faller jag så klart och längtar ihjäl mig efter honom, efter oss. Men jag vet att han och jag
funkar inte. Tyvärr.
En dag i taget!
Åsa! Oj vad jag känner igen mig i det du skriver….”inte den enda som ska rädda, inte den enda som ska lyssna”….så träffande.
Går knappt o läka..