Du har troligtvis mött honom eller henne – personen som du snabbt blev förälskad i. Den ömsesidiga kemin som slog till på till max. Efter bara några månader: pam! Från ingenstans: distans, kyla, förvirring, ensamhet och frågorna: ”vad hände? Vad gjorde jag för fel?”
Jag hör om detta om och om igen i mina samtal.
Anknytningsteorin: du mötte den undvikande personligheten. Han/hon som av många olika anledningar inte kan ha dig för nära – särskilt om emotionell intimitet är grundläggande för dig och/eller är en empat (som bl.a. starkt känner av andras känslor.) Tidiga sår spelas upp.
Närhet för undvikaren kan upplevas som kvävande. För att skapa avstånd har de ett batteri av metoder som dras fram ur rockärmen. En klassiker är att såra och göra slut med jämna mellanrum. Du lever med en ständig stress och total förvirring. De dubbla budskapen ligger ständigt på menyn. Du blir till någon som du själv inte känner igen. Det är en destruktiv plats att befinna sig på. (Kommer att skriva mer om detta de närmaste dagarna.)
Detta kan du göra:
– Fråga dig själv om du kan leva under dessa omständigheter. Fixar du berg och dalbanorna?
– Om du är en empat: stärk dig själv inifrån så att du inte blir alltför beroende av andra. Skapa en stark inre kärna och upplevelse av Jag.
– Läs gärna boken ”Hemligheten” av Dan Josefsson och Egil Linge – ett måste om du vill förstå dynamiken i dessa relationer.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
En röst i mörkret: webinar om storhelger, separation, ensamhet och kärlek. Den 27/12 kl 20.00
Det är så jag levt de senaste åren .. Så bröt jag upp i smärta då jag ändå älskar den mannen.
Nu efter ca 6 månader prövar vi igen… och jag är livrädd…
Samma här, varit tillsammans med en man i 13 (vi har 2 barn tillsammans)år lämnade honom för 3,5 år sedan, sen började vi träffas igen efter 6 månader och nu i 3 år har jag tillåtit mig att förnedras på både det ena och det andra viset. Jag har (trots att det gått mer än 3 år sedan jag lämnade honom) ingen rätt att komma och begära något. Han har nu valt att vi inte skall träffas eller höras på 2 månader för att sedan ta nya tag. Jag är totalt förvirrad, famlar i mörkret och vet inte vad jag ska tro på. Varit så OTROLIGT många turer fram och tillbaka så jag vågar inte lita på hans ord. Sorligt att man ens tillåter sig att behandlas på detta viset 🙁
Petra & Malin, jag känner igen mig i det ni skriver… Kanske inte så etablerat som för dig Malin med barn, men känner igen mig att jag låter min partner hålla i taktpinnen. Jag nöjer mig trots att jag innerst inne inte är nöjd. Får inte ihop mig i det då jag annars är en oerhört driven och självständig person. Lite nyfiken att därför höra hur ni ser på att ni låter (som det också verkar) era partners hålla i taktpinnen trots att de är undvikande? Hör gärna vad du säger om detta också Mikael.
Hej Sara,
Jag har inget bra svar förutom att jag tappat mig själv på vägen, har blivit otroligt svag och hade någon av mina vänner genomgått detta som jag genomgår nu så hade jag sagt till dom att lämna. Är ju såklart otroligt mycket mer än det jag skrivit, men lever väl på nåt konstigt vis på dom ord han ”ger” mig och hoppas än en gång på sista gången nu att han skall förstå vad han har framför sig.
Önska man kan kunde ändra fokus, och vet ju att det endast är jag som kan göra detta. Tips?
Känns förmätet av mig att ha tips då jag själv gör min resa. 🙂 Det jag själv gör är min bästa investering, terapi. Jag inser att jag kärlekstörstar enormt och har valt män som är otillgängliga, dvs. ej släpper in mig i det innersta rummet. Jag insåg i våras att nu måste jag göra ngt åt det. Varför jag nöjer mig med dessa män. Jag satte ned foten nyligen med en man jag träffat i 8 mån, sa vad jag önskade dvs. känna mig värdefull vilket jag inte gjorde… men sa också ärligt hur jag kände, att jag var kär. Han sprang vidare till nästa famn. Nu står jag med detta att hantera. Det gör ont att han gick vidare med en annan. Samtidigt inser jag att jag inte nöjde mig, det var inte detta jag vill ha och känna. Så ett liiitet steg i rätt riktning.
Klockren beskrivning av en person jag mötte i Juni. Mötte henne på en dans, vi bytte telf nr, hade kontakt via telf, kemin flätades mer o mer samman genom samtal o sms osv. Vi träffas flera gånger i veckan , o är så lyckliga tillsammans, men efter 3 månader så( precis som du beskriver så BAM. Så vill hon plötsligt inte träffas mer. Möter henne på en pub ipå stan efter nån månad, vi börjar umgås mer o mer, allt känns jättemysigt o efter två veckor, åter BAM.
Känns jättejobbigt, jättetrevlig tjej, men undrar så.
När allt känns så bra de mysiga stunderna så begriper jag verkligen inte vad hon vill!
Är hon rädd för att jag skall komma henne alltför nära inpå, det hela gör mig jättelessen, känns som man blir nån slags trasdocka som kastas mellan hopp o förtvivlan
Det bästa du kan göra är att prata med henne om det. Hur du känner när det är ” av och på ”. Man bli både ledsen och förvirrad av dessa beteenden, men som du själv skriver så kanske hon är livrädd innerst inne, har svårt att lita på andra då kan det vara lättare för henne att ”fly”
Prata med henne, då har du gjort det du har kunnat göra. Var ärlig mot henne så hoppas vi på det bästa.
Lycka till!
Känner väl igen. Har försökt tre ggr med samma person. Slutar alltid med distans och kalla handen. Annat som är såå mycket viktigare. Nu börjar det återigen dropp in sms. När det gått ett halvår. Dubbla budskap – bara förnamnet. Klarar mig mycket bra utan honom.
Undrar hur de tänker…?
Vart vill den typen av människa, uppnå/hur tänker de o vad är deras mål i livet
Putte, jag tror det är mycket rädsla hos en sådan person. Förmodligen ligger det ngt i personens ryggsäck. Kanske till och med så att man inte själv är medveten om vad det är som händer inom en och varför. Bara att man är rädd…
Hej, skicka en mycket trevlig och inspirerande. Min uppriktiga.
mia
Är jag en undvikare? Och min sambo en empat? Jag upplever mannen i mitt liv mer och mer som väldigt krävande på ständig bekräftelse. Älskar du mig? Tycker du om mig? (flera ggr om dagen) Ständig beröring, varje gpng vi möts i ex hallen ska vi pussas. Han kan inte vara själv hemma en hel helg, då måste han också åka iväg nånstans, det är inte kul när du inte är här, låter det, och det resulterar i att vi måste fixa nån som ser till katten. Jag har verkligen älskat den mannen gränslöst, han är så otroligt omtänksam, hjälpsam. Kände att jag hade så mycket att ge av mig själv efter lång tid som singel, och jag GER av mig själv, hela tiden, men jag kan inte ständigt vara ”påkopplad” ! Måste få koppla av och vara ensam i mina tankar emellanåt, men direkt blir han livrädd att jag inte älskar honom längre. Har offrat så mycket för den mannen, sagt upp jobb och lgh och flyttat till honom långt från min hemstad. Är inte det tydligt nog? Att jag älskar (älskade) honom. Jag har förstått av alla inlägg att jag kanske hör till den undvikande skaran, att jag snart måste lämna denna annars så underbare man och orsaka ett BAM! och kommer då att få leva med mina känslor av självhat för att ha sårat en människa så illa. Men jag kan inte leva med en sådan man. Jag kvävs. Det går bara inte. Jag kan inte andas.
Hej Maria, fint att du delar med dig. Be honom läsa: ”To be a man” av Augustus. Jag förstår att du känner dig trängd.
Maria, känner verkligen igen det du skriver. Men min erfarenhet är mer att min partner var så ”livegen”. Han kunde inte göra något alls på egen hand. Till slut fick jag så dåligt samvete så jag gjorde inte heller ngt på egen hand. Men det exploderade ju efter något. Till slut ville jag ju knappt träffa honom. Ville inte planera att göra något överhuvudtaget tillsammans. Men vi har gått skilda vägar pga annat strul i vår relation. Men som sagt, jag känner så väl igen mig i det du skriver. Det är jättejobbigt! Det måste finnas en balans: jag… du…vi:-)