En man sitter ensam i bilen en mörk decemberkväll. Det är första gången på länge som han har tid för att slappna av. Tankar han inte hunnit tänka kommer upp, liksom känslor han inte hunnit känna. Det intensiva och snabba livet som så många rusar runt i! Han ser i backspegeln och konstaterar att det inte finns några bilar bakom, men det han ser tillbaka på är minnen. Han frågar sig själv: ”Vad är det jag jagar? Vilka poäng är det jag försöker samla in? När ringde jag mina föräldrar senast? Har jag visat dem tillräcklig uppskattning och kärlek? Hur känner min fru sig när jag är nära? Vad ser mina barn då de tittar åt mitt håll?”
Att ställa sig själv frågor är något av det viktigaste som finns, så att vi förstå var på resan vi befinner oss. Förhållandet till den egna personen och till en partner knäcks förr eller senare om vi inte är närvarande. Jag menar inte fysisk närvarande (kroppar som vistas under samma tak och en gemensam form), utan närvarande som person. Med ord, kroppsspråk, blickar, tonläge, frågor, lyssnande, beröring…
Jag vet att en del människor av olika anledningar inte har det med sig – reflekterandet: ett inre lyssnande och seende. Som sedan barnsben fått lära sig att prestation är allt som räknas och tilldelats portioner av sanktionerad kärlek: ”Jag ska älska dig om du…”
Bestraffning genom att undanhålla ett barn kärlek ger ärr i själen. Liksom att vara kärleksfull när det passar vårt känslomässiga humör. Det berövar de små den emotionella empatin till jaget eftersom det saknas en hel vuxen att spegla sig i.
Närvaro är ett språk! En instruktionsbok över det som verkligen är betydelsefullt. Hur många fick den ”koden” med sig under de första tjugo levnadsåren?
Det är aldrig för sent att lära sig närvaro och empatisk kommunikation.
Mannen ser sig själv i backspegeln och riktar sedan blicken framåt genom vindrutan: ”Åt det hållet vill jag färdas! De här intrycken vill jag samla på mig! Jag vill att min fru och barn ska få känna sig lyckliga med mig i sin närhet. Jag vill börja tycka om mig själv. Jag vill leva utanför murarna!”
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Bra!! Det viktigaste vi kan ge våra barn och varandra är tid. Och att vara närvarande i den tiden. Strunta lite i alla måsten och tvätt som ska vikas mm. Tid att mysa,tid att bara vara nära. Inte alltid sitta med mobilen när man är med de viktigaste personerna i sitt liv. Är övertygad att tiden man lägger betalar tillbaka sig senare i livet.
Det du skriver idag Michael berör mig mest av alla dina inlägg hitintills.
Tack å stor kram
Du skriver så bra i allt – men det här var det absolut bästa inlägget någonsin!
Det gläder mig att höra Therese! Tack!
Stort tack!
Underbart att läsa just orden : det är aldrig för sent
Nu ska jag ge ALLT för att lära mig dessa visdomsord.
Det bästa till dig Anders!
Denna text hade jag gärna visat mitt ex då vi var tillsammans. Mannen i bilen kunde ha varit han…men var tyvärr inte det Han bara rusade på, presterade, presterade fixade och sökte bekräftelse – även av andra kvinnor. Den bekräftelse han fick av mig borde ha räckt till, men han hade det från barndomen – att han måste prestera för att synas och vara bra. Han VAR duktig…men inte tillräckligt i hans egna ögon. Usel självkänsla, tyvärr:-(
Verkar tyvärr vara en del av mansrollen, kvinnor attraheras allt för ofta av social status, makt och pengar vilket kräver prestation, samtidigt som det ska finnas tydlighet, mjukhet och förståelse. Inte en helt lätt kombination. Mäns förväntningar på kvinnor är också helt oförenliga med verkligheten.