En påminnelse från tidigare:
Något jag ofta möter i mitt arbete är skulden många bär på. De som vill lämna men inte förmår sig. Hjärtat som är slutet gentemot partnern, men där ångesten för att såra sitter djupt: ”han är så fantastiskt snäll och omtänksam på alla sätt, men mina känslor finns inte där längre.” Kvinnan är förtvivlad och det ropar tydligt i hennes inre: ”Lämna!” Samtalet skjuts på framtiden. Orden som kan krossa en annans drömmar.
Oron för att inte överleva ekonomiskt, varannan vecka med barnen, vad familj och släkt skall säga (även om förståelsen idag är oändligt mycket större än förr) och den existentiella frågan: ”tänk om jag inte träffar någon igen?”
Uttrycket vara sann mot sig själv kan låta klyschigt och svävande, men om vi tänker på hur motsatsen ser ut, blir det till något helt annat. Hur är ett liv där vi inte är ärliga mot kärnan i oss själva? Där vi ständigt går emot känslorna och den brinnande övertygelsen. Vi snärjer in oss själva i alla möjliga förklaringar och rationaliseringar tills vi varken vet ut eller in. Grå skuggor av det som skulle kunna vara något färgsprakande.
Fundera över frågan – skulle du vilja leva tillsammans med någon, där år passerar tillsammans med en partner som inte känner kärlek till dig? Tid är något av det dyrbaraste som finns och vill du att den stjäls av någon som egentligen längtar åt ett annat håll?
Det finns inget smärtfritt sätt att lämna någon på som har känslor för dig. ”Rätta” timingen kommer inte bara sådär – den är något du tar. Hur mycket din röst än skakar och hur gärna skulden än vill försegla dina läppar.
Det ligger i vår natur att alltid söka vägar till att läka igen. Det som är ett helvete idag kan en dag ge plats för ett paradis. Om inte någon en gång sårade mig, hade inte den här bloggen existerat. Hade inte kunnat hjälpa andra på det sätt som jag kan idag.
Du behöver inte svara på frågan direkt, utan låta smaken av den få utrymme: vad betyder det att vara sann mot sig själv?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag separerade för längesen men skulden dyker Upp i bland . När jag läser din blogg slår det mig ofta att jag själv alltid har ett val. Det gör att det känns mycket lättare. Känslan av att jag vågade välja gör mig stark igen! Tack!
Jag känner att det sårar mer att låtsas om nånting än att vara uppriktig och ärlig. Tror att uppriktighet och äkthet mot oss själva och omgivning får oss att växa och må bra i vårt innersta istället.
Funderar mycket fram & tillbaka i detta. Jag har 20 i samma relation, två barn (12 & 14). Intimiteten är borta, håller ihop för barnens skull. Vi har det inte dåligt, men jag älskar en annan.
Mina barn betyder allt för mig & jag lever kvar i relationen för deras skull mer eller mindre. Skriv gärna något om detta… Tankar för & emot.
du försöker behålla kakan och äta av ngn annans istället….. kan funka en tid, men det kommer inte att gå hur länge som helst….gör det rätta istället och flytta! var modig!
Jag följer din blogg varje dag och slås ofta av dina inlägg som berör. Du skriver mkt om kvinnan och hennes inre tankar.
Jag är en av de män som är den ”nya” efter ett ruskigt destruktivt förhållande, där kvinnan pendlar enormt i sina sinnesstämningar, det kan svänga på en minut, ett sms kan göra skillnad, från att vara stark, självsäker och rent av lycklig över att ha tagit rätt beslut, till att hon känner skuld och en stor ensamhet i sitt beslut.
Jag kan stötta, finnas där alla dagar i veckan men känslan av otillräckliget är i dessa stunder påtaglig…
Där känner jag en stor tacksamhet i dina ord, de har hjälpt oss många gånger att se på tanken / känslan på ett objektivt sätt.
Fredrik
Oj.. Precis vad jag borde göra…
Hellre sårad av sanningen än att leva i lögn… ! Jag trodde vi hade ett bra förhållande, de tyckte tydligen inte han men istället för att prata med mig om de & göra ett avslut så vart de ett år av lögner & otroheter! Känner mig så kränkt av detta beteende så nu ett år senare mår jag fortfarande dåligt av de! Har man levt under samma tak i åtta år tycker jag att man kan kräva att bli respekterad , men vissa människor har ingen empati för andra, & sårar besinningslöst! En fråga Michael eftersom du nog träffat/träffar många som gjort liknande handlingar , hur mår dom? Hur kan dom bara gå vidare in i nytt? Till Charlie skulle jag vilja säga, håll inte ihop för barnens skull, jag tror inte dom vill de heller, barnen vill ha lyckliga & glada föräldrar❤️ Ha en fin lördag alla
och bra förebilder! som vågar göra rätt fast det är jobbigt
Bra ämne att diskutera å ack så otroligt känsliga vi är som varelser. Mina egna åsikter är att man absolut måste lämna om känslorna är borta, det är en rakryggad skyldighet mot den andra. Men ack vad jag har sett att många inte förstör att det är de själva som inte mår bra, den som vill lämna, och att det ofta inte har med förhållandet att göra. Därför tror jag att funderar man på att lämna ett långt förhållande som en gång i tiden innehållit förälskelse, tillit, intimitet etc så bör man fundera på vad man själv kan ha fått för externa påverkansfaktorer på sig själv. Ex utbildningar, karriär, olyckor, sjukdomar, slitsam uppfostran av besvärliga tonårsbarn, svärföräldrar mm. Tror det kan vara bra att sätta sig ned med sin respektive, utan att säga att man ska lämna( för då kan den andre börja se sig om efter annat direkt, i panik) å fråga vad den önskar i förhållandet, hur den mår och om det finns något man kan tänka på för att måna mer om varandra. Det ligger mycket i vad de gamla säger, det gäller att kunna hålla ihop förhållandet när barne blir vuxna, då man som vuxna ofta kommer in i en excentielll livskris. Jag arbetar i äldreomsorgen och har mött några äldre män, som skilde sig i 45-50 års åldern och de ångrar sig bittert. Har också mött två män som var otrogna i samma ålder, båda sade att det var räddningen för att behålla äktenskapet å båda menade att det handlade bara om bekräftelse, i fall man fortfarande dög. Men vad de måste prata om sina beslut när de blir äldre å sjuka. En annan sak jag tänker på som väldigt många säger är viktigt för dem som äldre
Jag instämmer med dig Naturlig 68! Det finns många faktorer som gör att man tror att man ”slutat känna känslor”. Det är viktigt, men svårt att just då se de yttre påverkansfaktorerna, eftersom man litar på sina känslor. Det man känner är rätt! Dock kan stress, depressioner, kroniska sjukdomar och annat göra så att man tappar kontakten med sina känslor och då tror man att känslorna för ens partner är borta, för alltid, och då väljer man att lämna förhållandet.
Jag har själv varit i situationen där jag lämnat en långvarig relation med barn och med facit i hand kunnat se att jag blev lurad av mina känslor pga hög stressbelastning. Det tog ca 4 månader innan jag insåg att jag faktiskt hade känslor för mannen i fråga och vi blev ett par igen. Det var 2008 och vi har sedan gift oss och ända fram till i höst har vi hållit ihop. Nu är det mannen som inte känner rätta känslorna för mig och vill ha skilsmässa. Vad jag tror mig se, men inte han, är att han bla pga av sin reumatism och sitt nya jobb belastar sin kropp så hårt att den inte orkar/kan känna känslor. Har försökt prata med honom om detta men han är övertygad om att det är relationen, inte stress och sjukdom, som gör att han inte mår bra och tappat känslor. Kan inte göra något mer än att acceptera hans beslut, men det är svårt.
Nu fick du mig att tänka ordentligt. Mitt ex bytte jobb för 2 år sedan. Från att jobba på ”golvet” och vara kroppsligt aktiv hela dagarna, till att sitta still på ett kontor och ha press på sig att ro hem jobb. Själv upplevde jag kanske att han fick lite ”hybris” och lite ”förmer” över sitt nya jobb med allt vad det innebär. Själv finner jag ingen önskan att göra ”karriär” alls. Jag värdesätter mer tid med barnen där han helt har valt bort det. När barnen fyllde år så vägrade han komma 1 h senare till jobbet för att sjunga och gratta på morgonen. Han tyckte vi kunde gå upp 1 h tidigare så han kunde vara med istället. Vi har lite olika prioriteringar helt enkelt. Jag förlitar mig på att min tid och kärlek till barnen kommer att vara starkare och mer äkta än hans pengar och frånvaro 😉 .Inser att vi levt det klassiska Svenssonlivet, där kvinnan tagit ansvar för hem och barn och mannen har mestadels fokuserat på att tjäna pengar och göra karriär. Tyvärr så var det jag som körde slut på mig själv. Nu gör jag om och gör rätt 🙂
Min man är den som lämnar mej, han har tagit steget men självklart vill jag inte leva år efter år med en man som inte älskar mej tillbaka. Eftersom vi har barn tillsammans så kommer vi att behöva träffas och jag har trots min besvikelse över att han hellre lever ensam än tillsammans med mej insett att någon sorts relation måste vi kunna ha. Han har så svårt att se mej som en medmänniska utan fortsätter att såra och hålla mej utanför sitt liv. Hur ska jag få honom att inse detta? Eller är det jag som ska byta inställning?
Hej Li. Är i samma situation som du, blev lämnad och vad jag vet har han ingen annan, utan lever hellre ensam än med mig. Efter ett antal helvetiska månader kom faktiskt jag fram till att jag inte vill tillbaka till honom och vår relation och skilsmässoansökan skrev jag på av eget val.
Till din fråga; du säger att han fortsätter att såra dig och hålla dig utanför sitt liv. Så kände jag också länge. Tills jag insåg att vi ska hålla varandra utanför våra respektive liv. Kanske kan vi vara närmare än så någon gång i framtiden, men för att våra sår ska läka måste vi hålla varandra borta från allt som inte är det väldigt specifika kring vårt gemensamma barn.
Så, han har ingen anledning att hålla dig annat än utanför sitt liv, förstår att det gör ont, men du ska inte vara en del av hans liv längre, det är inte heller något som skulle hjälpa din egen läkning.
Försök släppa taget. Det gör ont. Men försök verkligen. Det lättar faktiskt med tiden, håll ut! Ha enbart kontakt gällande ert barn.
Till dig Li <3. Jag håller helt med vad Marianne skriver. Ni har helt enkelt inte med varandra att göra förutom det som gäller barnen såklart. Vad han eller du gör på fritiden, vem man umgås med, har man egentligen inte med att göra längre. Låter hårt, men jag tror att från att vara ett "par" och dela allt, till att övergå i vänskap inte är så vanligt om man nu inte går skilda vägar som ett gemensamt beslut. Min man lämnade mig. Idag är jag "lättad" över skilsmässan då jag inser hur destruktivt det varit från bådas håll. Jag var den som medvetet tog avstånd från hans liv och jag delger inte mitt liv till honom (om det inte rör barnen såklart). Idag, 8 mån senare, så berättar han mer om sig och sitt liv än vad jag berättar för honom. Det har gjort att jag fått tagit itu med mitt liv och själv fått läka och fått stå på egna stundtals skakiga ben. Men jag har växt flera meter av detta. Från den dagen han sa att han ville skiljas så har han inte velat pratat alls om "oss". Han har fortsatt att såra mig. Den enda förklaringen jag fått är att – han inte vill!(leva med mig längre). Hans familj har tagit avstånd från mig. Jag ringde senast till dem för över 3 mån sedan. Kan tillägga att det tog nästan 2 mån från att dom fick reda på skilsmässan tills dom ringde och hörde sig för hur jag mådde i allt. Man kan säga att detta är minst sagt en separation för en hel släkt. Tiden får utvisa hur "gemenskapen" kommer att se ut i framtiden. Man kan inte tvinga fram någonting. Det måste kännas bra, inte fylla ens tomrum, för det måste man fylla själv <3
Styrkekramar till dig Li, du fixar det här. Hitta din inre styrka och kärlek
Nej, man ska inte vara kvar i ett förhållande om det inte finns alla beståndsdelar kvar. Det är inte rätt mot någon. Ingen tjänar på det. Var ärlig, och tydlig. Men för allt i världen, bryt inte ner den du lämnar för att lättare kunna gå vidare. Det är inte mänskligt. Du kanske inte kan vara den som finns där och tröstar för det kan ge falska förhoppningar. Så var sann mot dig själv, var sann mot den du lämnar, var sann mot barnen. Lova inte saker till den du lämnar och barnen som du sedan inte kan hålla fast vid. Och kom ihåg, lämnaren har kommit så mycket längre i sin bearbetning och där behövs förståelse för den som blir lämnad. För dennes resa börjar när orden är sagda.
Jag håller med dig i det du skriver. Den som lämnar bör inte bryta ner den andra. I mitt fall så har jag blivit lämnad men han lämnade inte bara mig utan även allt ansvar för barnen, försäljning av hus, skola och sjukvård för barnen. Ja han lämnade allt men han betalar för barnen när jag påminner honom och jag har fått honom till att träffa barnen en gång i veckan. Nu när huset är sålt kan han inte säga att han inte kan ordna egen bostad. Så det tror jag han är påväg att göra men nu hör jag från omvägar att han kanske flyttar utomlands. Så separationen får stora konsekvenser för barnens och mitt liv. Tex så behöver jag ibland resa i arbetet men det går inte nu. Hur bemöter man ett sånt här beteende? Nu finns det också en minst 15 år yngre kvinna med i bilden. Vi har delat 27 år tillsammans.
Fy f-n! Kan inte säga annat! Vilken karlslok som flyr fältet, som inte tar ansvar för att ha satt barn till världen. Hur funtad är man då? Varför vill man inte vara med sina barn?
En megastor styrkekram till dig!
Har precis lämnat ett utåt sett fantastiskt familjeliv men mina rätta känslor var borta. Min man är en fantastisk man och det gör jätteont att såra honom så hårt men hoppas att han senare ska inse att detta va det rätta och att vi blir två nya lyckliga människor.
Tror inte på att hålla ihop för barnen även om det är tufft för dom nu och man självklart brottas med tanken om jag skulle väntat att flyttat men inuti mig känns det som det rätta.
Finns tyvärr inget facit för skilsmässor, har vänt o vridit på detta länge och till Slut kastade jag mig ut..
Inser att livet blir sällan som man trott, och det kan bli bra ändå 🙂
Hej Sann
Vad jag inte förstår är hur känslor kan försvinna när man har det så bra som du beskriver?
Jag är i precis samma situation. Min fru säger att vi har det såå bra och det är så lätt att leva med mig. Vi har två fantastiska barn.
Detta till trots går hon och är otrogen med en annan man och nu vill hon lämna.
Jag får inte ihop det. Jag håller på att bli tokig.
Tummen upp. Känner som du. Att hålla ihop något för barnens skull, det går bort. Barn behöver närvarande föräldrar, inte föräldrar som biter ihop. Barn är så otroligt måna om att mamma och pappa ska må bra. Och de känner när något inte stämmer. Att känna att något är fel och ej bli bekräftad i det från föräldrarna, är otroligt olyckligt.
Då lär vi barnen att göra likadant – förneka. Och framförallt att förneka egna iakttagelser och den intuitiva förmågan.
Detta är min sanning. Behöver inte vara någon annans.
Det är olika vad man ”nöjer” sig med av ett förhållande. Kan bara tala för mig själv, mina känslor försvann ,tror inte man kan förklara varför även om det skulle vara sååå mycket lättare om det gick.
Man måste känna en framtidstro med den man lever med, vilja planera saker , ha gemensamma mål när det bara känns jobbigt att planera ihop så slocknar passionen..
Svårt att förklara.
känner som du men orkar kämpa litet till….. styrkekram! 🙂
Svarade på första inlägget, och sen scrollar jag ner och läser detta – som handlar precis om det jag nyss skrivit 🙂
Jag vill lära mig vara sann mot mig själv, så jag kan vara det mot andra.
Jag vill kunna stå kvar i det som hjärtat säger, och förmedla det utåt.
Jag vill inte låta mig styras av underliggande, sedan barndomen förnekade behov.
Jag vill inte vara en självcentrerad, egoistisk och självutplånande person.
Jag vill vara den jag är.
<3
Detta stycke musikhistoria av Lisa nilsson ”när kärleken tar slut” så fantastiskt sorgligt underbart… den är för mig ett stycke skrivet direkt till mina inre demoner… den del av min ”egenkärlek” som drar mig ner… som måste få ett slut… och känslan att jag kan stå på egna ben, att jag öppnat mina ögon MOT allt negativt jag överöser mig själv med… när den ”kärleken” tar slut… allting står klart… då kan jag ÄLSKA … djupt i mig här inne… hur skall jag komma dit? Hur skall jag bli sann till mig själv? Först då blir jag helt ärlig mot min älskade…
Jag har börjat skärskåda mina rädslor och ber om hjälp att avlägsna dem. Är grundligt trött på att styras av egot.