Något jag ofta möter i mitt arbete är skulden många bär på. De som vill lämna men inte förmår sig. Hjärtat som är slutet gentemot partnern, men där ångesten för att såra sitter djupt: ”han är så fantastiskt snäll och omtänksam på alla sätt, men mina känslor finns inte där längre.” Kvinnan är förtvivlad och det ropar tydligt i hennes inre: ”Lämna!” Samtalet skjuts på framtiden. Orden som kan krossa en annans drömmar.
Oron för att inte överleva ekonomiskt, varannan vecka med barnen, vad familj och släkt skall säga (även om förståelsen idag är oändligt mycket större än förr) och den existentiella frågan: ”tänk om jag inte träffar någon igen?”
Uttrycket vara sann mot sig själv kan låta klyschigt och svävande, men om vi tänker på hur motsatsen ser ut, blir det till något helt annat. Hur är ett liv där vi inte är ärliga mot kärnan i oss själva? Där vi ständigt går emot känslorna och den brinnande övertygelsen. Vi snärjer in oss själva i alla möjliga förklaringar och rationaliseringar tills vi varken vet ut eller in. Grå skuggor av det som skulle kunna vara något färgsprakande.
Fundera över frågan – skulle du vilja leva tillsammans med någon, där år passerar tillsammans med en partner som inte känner kärlek till dig? Tid är något av det dyrbaraste som finns och vill du att den stjäls av någon som egentligen längtar åt ett annat håll?
Det finns inget smärtfritt sätt att lämna någon på som har känslor för dig. ”Rätta” timingen kommer inte bara sådär – den är något du tar. Hur mycket din röst än skakar och hur gärna skulden än vill försegla dina läppar.
Det ligger i vår natur att alltid söka vägar till att läka igen. Det som är ett helvete idag kan en dag ge plats för ett paradis. Om inte någon en gång sårade mig, hade inte den här bloggen existerat. Hade inte kunnat hjälpa andra på det sätt som jag kan idag.
Du behöver inte svara på frågan direkt, utan låta smaken av den få utrymme: vad betyder det att vara sann mot sig själv?
Michael – relationsterapeut
Det här är inlägget som stämmer in på mig. Det tog åratal att våga börja se det eftersom ju inget är ”uppenbart fel” – och sen när jag väl såg det bestämde jag mig aktivt för att lägga locket på och göra mitt bästa medan barnen är små. De är fortfarande inte jättestora – men några år senare verkar det som att varken kroppen eller själen orkar med eller accepterar att leva så i längden. Snart får jag kanske inse att jag måste ge upp och våga yttra hjärtats sanning, vilket är en hjärtekrossande tanke i sig när man känner en djup kärlek och omsorg om personen och delat nästan 20 år tillsammans. Men att gå och känna sig olycklig och otillfredsställd känns inte mindre hjärtskärande. Väldigt skönt att läsa det inlägget i alla fall, dvs att allt inte alltid går att lösa eller det inte handlar om beteenden eller saker att ändra på som skulle kunna göra det annorlunda eller bättre. För mig handlar det om att jag äntligen upptäckt vad jag vill och behöver och det är inte alltid en person som är det helt enkelt. Men ja, rädslorna håller mig gisslan fortfarande, så är det. Vi får väl se hur länge jag står ut.