Jag är enormt glad för den enastående responsen som varit på bloggen de senaste dagarna. Nästan 45 000 besökare under helgen. Otroligt inspirerande! Tack alla NI som gör det här ”rummet” levande.
Först: har läst era kommentarer men av förklarliga skäl har jag inte hunnit svara på alla. Tack snälla!
Det här låter kanske lite konstigt, men en del minst sagt upprörda mail som hamnat i min in box (från män), gav mig en liten glimt av hur det måste vara som kvinna och inte nå fram. Jag vet, även män känner att de inte når fram till sin partner. Jag ser även den problematiken. Men inte ett enda meddelande eller kommentar med aggressiv ton från en kvinna. Frågan poppade upp i mitt huvud: hur många kvinnliga fotbollshulliganer finns det? Hur många kvinnliga diktatorer i världen?
Tillbaka till det här med glimten av att vara kvinna i en kommunikationsdöd relation. Du KÄNNER, håller inne, vänder ut och in på dig själv, självanklagar och när du uttrycker dig möts du av ”smarta”, snabba, intellektualiserande invändningar eller total likgiltighet.
Den som inte vill lyssna kontrar ofta med: ”du generaliserar! Alla män är inte så! Kvinnor kan också bete sig svinaktigt.” Försvar och attack stänger av förmågan till att ta till sig och reflektera.
Jag börjar alltmer förstå och det gör mig ännu bättre i mitt arbete.
Skriver om det jag gör utifrån värdefulla erfarenheter jag får från klienter och era bloggkommentarer. Det finns alltid en risk för generaliseringar när skriver om kvinnligt/manligt.
Syftet med mitt skrivande är att vi skall börja tala med varandra om relationer, bli bättre i kommunikationen, mer lyssnande och öppna så att vi kan växa som människor. Kärlek är ett val. Varje dag.
I morgon kommer det att handla om olika ämnen som vi kan och bör prata med varandra om i en relation.
P.S. Mot bakgrund att det här forumet är och skall fortsätta att vara en respektfull och upplyftande plats, släpper jag inte igenom arroganta, nedlåtande och ilskna uttryck i kommentarfältet. Här bryter vi inte ned, utan bygger upp.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Anfall är bästa försvar, sägs det ju. Kan nog inte vara mer fel i en relation. Oavsett vad du gör eller säger, så utlöstes någon form av attack. Du börjar väga dina ord och handlingar på guldvåg, men utrymmet blir allt mindre och mindre. Till slut tystnar du helt. Det blir enklast så. Lugnast så. Åtminstone för stunden. Innerst inne vet du att någon gång måste du göra helt om, inte fortsätta i samma hjulspår. För trots att du trott vid flera tillfällen att du nått vägs ände, så verkar den bara fortsätta och fortsätta, vägen utan mål. Någon gång måste du byta håll, ändra strategi. Men det är inte så lätt när orden och handlingarna redan tystats sedan tidigare.
Hittade till din blogg idag. Har lyckan att leva i en bra relation idag men vägen dit har ibland varit krokig. Visst är vi olika vi kvinnor o män och kommunicerar på olika sätt. Har jobbat en hel del med att försöka lära mig förstå mig själv, mitt eget agerande och hur jag beter mig i olika relationer med människor.
Med ålder o erfarenhet har jag blivit tydligare med vad jag vill få ut av relationen i stället för att tro att han måste ju fatta… och sen bli ledsen och sårad när han inte förstår. Ibland har vi människor så lätt att skylla ifrån oss o anklaga andra. det gör jag också, men försöker verkligen tänka emellanåt: men jag då? är jag så perfekt?
Jobbar med marknadsföring o resor och då tänker man ofta: hur ser våra kunder på det här? Om jag var min kund, vad skulle jag tycka? Har börjat tänka lite i samma termer om mig själv. När jag tycker att min partner gör nåt som gör mig ledsen eller upprörd, har jag börjat fundera på varför det blev så, hur beter jag mig o hur påverkar jag min partner? Hur upplever han mig o det jag gör o säger?
Gillar dina ord: Kärlek är ett val. Varje dag.
De orden ska jag ta med mig i min relation och hoppas att den blir livslång!
Bra tips på frågor att ställa sig själv.
Tack!
”Här bryter vi inte ner. Vi bygger upp.”
Underbart.
Den inställningen gillar jag!
Tack Michael och alla ni andra som vill lära och växa i en fin och ödmjuk ton.
Jag tänker ofta som Leila skriver här ovan. Men att alltid söka ”felet” hos sig själv är det bra? När vet man att man ska kräva lite mera av partnen? Han är en bra pappa, jämställt hemma, unnar mig tid för mig själv, bråkar aldrig om pengar. Känns som han mest ser mig som mamma till barnen jag vill bli uppskattad för MIG. Fick mig en tankeställare när jag spontant fick en komplimang för mitt hår av svågern nått sånt litet skulle aldrig komma från min man. När ska man prata och HUR? Känns som jah bara är gnällig
Hej vilken underbart fin blogg jag hittat till! Känner igen mig i så mycket av det du skriver! Jag har en relation med en man. Vi har två barn ihop och jag har ett barn sen tidigare. Vi bor i hans hus, men jag får inte ha adressen där eftersom jag har noll i inkomst och även blivit utförsäkrad. Vi har haft ett förhållande i nästan 15 år. Han vill inte bli tvungen att ”betala” och försörja mig och jag har nu trots sjukdom lyckats utbild a mig och vill starta egen firma, vilket han motsätter sig totalt. För att göra det måste jag säga upp stället jag har adressen på (eftersom man inte får ha firma och försörjningsstöd samtidigt). Han säger att ”sen när du går i konkurs då, ska jag stå för allt då eller?”. Jag känner inget stöd av honom alls och jag får mest bara höra att jag inte duger, ska vara nöjd, inte klarar nåt och vilka fel jag har. Det finns visst inget positivt med mig? Jag vet inte var jag ska vända mig för att dels undersöka om det verkligen är så i familjer där ekonomin är så totalt ojämlik, att mannen gör som min ”sambo” och om någon har några tips på hur jag kan göra, leva, må bättre och om jag kanske tom inte bör vara med honom? Tack igen för alla fina insiktsfulla ord du delar med dig av! Jag är säker på att de hjälper många människor!
Jag befinner mig där nu, säger inget, finns inte, inga kramar, ingen kroppskontakt, öppnar jag munnen blir det fel men det är visst fel att va tyst också… Allt är mitt fel & jag är visst psykiskt instabil har jag fått höra, nää jag är bara ensam & ledsen, ibland frustrerad & arg. Har inte suttit i min soffa & slappat på evigheter känns det som, går hellre & lägger mig för att slippa att det ev. skulle kunna bli bråk. Men när han börjar ”hacka” på mig så står jag stark med tårarna rinnande, jag ger mig inte när jag vet att jag har rätt men jag undviker att bråken startar för att skona mig själv….
Ledsen
Känner med dig Pernilla. Hemskt att leva i ett förhållande under de omständigheterna. Vad behöver du i allt detta? Värme till dig och tack för att du delar med dig.
Jag befinner mig där nu, säger inget, finns inte, inga kramar, ingen kroppskontakt, öppnar jag munnen blir det fel men det är visst fel att va tyst också… Allt är mitt fel & jag är visst psykiskt instabil har jag fått höra, nää jag är bara ensam & ledsen, ibland frustrerad & arg. Har inte suttit i min soffa & slappat på evigheter känns det som, går hellre & lägger mig för att slippa att det ev. skulle kunna bli bråk. Men när han börjar ”hacka” på mig så står jag stark med tårarna rinnande, jag ger mig inte när jag vet att jag har rätt men jag undviker att bråken startar för att skona mig själv….
Ledsen