Sent igår kväll fick jag ett par frågor i radioprogrammet Karlavagnen som handlade om separationer. Martin Melin som höll i trådarna frågade mig bl.a. om vi idag väntar för länge med att skilja oss. Frågan var annorlunda eftersom den brukar vara omvänd: skiljer vi oss för lätt?
Svarade ”både och”, men också att vi lever i ett kicksamhälle där nya upplevelser jagas, vilket också medför att många går isär. Vi ”hinner” inte kommunicera på djupet och jobba igenom kriser – tillsammans. Som jag skrev i gårdagens blogginlägg jämför vi oss med andra och har så otroligt många valmöjligheter. Lätt förledas tro att andra har det bättre. Eller så tröstar vi oss med att grannen har det sämre (vilket är en stor fälla i sig).
Det finns de som kämpat i flera år och som verkligen inte lämnar lättvindigt. De har försökt och försökt nå fram till partnern (oftast är en man) som inte är mottaglig p.g.a. alla illusioner av måsten och hemmablindhet.
Det finns en enorm kraft i att ha barn som gör att vi ibland håller kvar vid någon som inte är bra för oss. Vi vill ju inte separera från barnen!
VEM VILL EGENTLIGEN HALVERA SIN LIVSTID TILLSAMMANS MED SITT BARN?
De psykiska försvaren kan säga något i stil med: ”det är kvaliteten som räknas.” Det må kanske vara sant, men varannan vecka tid (i bästa fall) är ingen lättsam sak. Nya förhållanden med barn är ingen lätt match och det kan vara frestande att romantisera.
Nej, generellt sätt stannar vi inte för länge i förhållanden, men den otroligt starka individualismen gör att frågeställningen lätt kommer ur kurs. Vi bör självklart fråga oss vad vi vill ha ut av en relation, men också, minst lika viktigt: vad har jag att ge till en annan? Hur kan jag göra för att en min partner skall må bra i mitt sällskap? Vem är jag i relationer? Spegelperspektivet är avgörande.
Hur ser du på frågan: väntar vi för länge med att separera?
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Personligen tror jag att man har för lätt för att separera. Men med det menar jag inte att man inte skall försöka, men när alla vägar till att hitta tillbaka är slut så ….jag tror att många håller kvar lite för länge för barnens skull, men får barnen bättre med två föräldrar vars äktenskap eller relation går på sparlåga, eller mår barnen bättre med föräldrar som inte bråkar, är ledsna mm.?
Separationer är aldrig lätta för någon oavsett vem som tar steget.
Gräset är inte grönare på andra sidan, det är grönt där du vattnar det.
Förälskelse är en tillfällig känsla – kärlek handling. Bara hoppade ur mig i Karlavagnen igår. Ibland händer det:-)
Lyssnade på dig i radioprogrammet och håller med om det du sa. Tror inte heller att vi generellt väntar för länge med att skiljas och visst är det så att det är lätt att jämföra sig med omgivningen. Jag har själv gjort det. ”Sett” hur bra vissa bekanta har haft det. Och blivit totalt överrumplad och förvånad när de sedan har separerat! Par som jag trodde skulle hålla ihop för evigt….
Allt är inte vad det ser ut att vara, det har jag lärt mig.
Hoppas det gav dig något cj – slående hur ensamma många är och jakten på lycka finns överallt. Gäller att se bakom ytorna i sig själv.
I mitt nuvarande äktenskap bara gick min man sin väg utan förvarning. Man blir väl lite skadad av detta beteende då det för mig är helt ofattbart att man bara kan gå sin väg utan att ens ha försökt prata eller kämpa tillsammans. Speciellt då vi har barn tillsammans. Jag har pratat med många om detta och förvånas över hur många det är som tycker att hans sätt är ok. Många verkar tro att ett förhållande ska vara en ständig dans på rosor, men det är ju motgångar som gör förhållandet starkare, om man kämpar igenom dem tillsammans gör det att man får väldigt starka band till varann. Och alla förhållanden har kriser och motgångar förr eller senare. Självklart skall man få skilja sig om man inte får det att fungera men man måste först verkligen ha försökt lösa det. Kommunikation är det viktigaste.
Tycker det var fint som du skrev igår Michael någonting med att personer som har ett bra förhållande har det för att de mår bra i sig själva, trivs med sig själva och sitt liv. Jag tror att många känner att det finns något oroligt i själen och då är det lätt att tro att skilsmässa löser problemet när problemet i själva verket inte har med förhållandet att göra. Flykten blir en tillfällig lättnad….
Jag ser också de där till synes plötsliga uppbrotten, men tyvärr har den andra parten gått runt och funderat ett tag, ibland i år. Bra kommunikation extremt viktigt, men få som verkligen vet hur det går till. Viktigare ha rätt än att vara snäll 🙁
Där gav du mig något att fundera på, tack!
Känner mig oerhört tacksam för att ha hittat hit!
Jag har precis lämnat en relation som skulle ha avbrutits för längesen egentligen.. Har haft en otroligt tuff vånda att ”gå”. Men nu är det gjort!
Ser själv att jag lät det gå för långt.
Själv tänker jag att det är oerhört synd att det ska behöva gå så långt att vi/jag blev så tilltufsad och trött så att en dag var det bara NOG. Och att det först är då jag orkar möta mina gamla mönster och försöka hitta nya -farbara vägar. Att liksom ”tvingas” till att välja ett levande liv istället..
Idag önskar jag att jag hade modet att gå tidigare. Att jag hade modet att våga leva mitt liv på riktigt… Till fullo…
Men, nu ska jag det. Det har jag bestämt mig för. Nu ska jag ta ett större ansvar över mig själv och de val jag faktiskt gör. Vi har ett enda liv.
Ett liv som vi faktiskt kan göra vad vi vill av. Bara vi har modet!
Din inställning är en enorm tillgång ser jag. Önskar dig allt det bästa och tack för att du delar med dig så generöst. Värme.