otrohet, relationer

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sent igår kväll fick jag ett par frågor i radioprogrammet Karlavagnen som handlade om separationer. Martin Melin som höll i trådarna frågade mig bl.a. om vi idag väntar för länge med att skilja oss. Frågan var annorlunda eftersom den brukar vara omvänd: skiljer vi oss för lätt?

Svarade ”både och”, men också att vi lever i ett kicksamhälle där nya upplevelser jagas, vilket också medför att många går isär. Vi ”hinner” inte kommunicera på djupet och jobba igenom kriser – tillsammans. Som jag skrev i gårdagens blogginlägg jämför vi oss med andra och har så otroligt många valmöjligheter. Lätt förledas tro att andra har det bättre. Eller så tröstar vi oss med att grannen har det sämre (vilket är en stor fälla i sig).

Det finns de som kämpat i flera år och som verkligen inte lämnar lättvindigt. De har försökt och försökt nå fram till partnern (oftast är en man) som inte är mottaglig p.g.a. alla illusioner av måsten och hemmablindhet.

Det finns en enorm kraft i att ha barn som gör att vi ibland håller kvar vid någon som inte är bra för oss. Vi vill ju inte separera från barnen!

VEM VILL EGENTLIGEN HALVERA SIN LIVSTID TILLSAMMANS MED SITT BARN?

De psykiska försvaren kan säga något i stil med: ”det är kvaliteten som räknas.” Det må kanske vara sant, men varannan vecka tid (i bästa fall) är ingen lättsam sak. Nya förhållanden med barn är ingen lätt match och det kan vara frestande att romantisera.

Nej, generellt sätt stannar vi inte för länge i förhållanden, men den otroligt starka individualismen gör att frågeställningen lätt kommer ur kurs. Vi bör självklart fråga oss vad vi vill ha ut av en relation, men också, minst lika viktigt: vad har jag att ge till en annan? Hur kan jag göra för att en min partner skall må bra i mitt sällskap? Vem är jag i relationer? Spegelperspektivet är avgörande.

Hur ser du på frågan: väntar vi för länge med att separera?

Michael Larsen – livscoach och mental tränare