Jag borde egentligen vila huvudet idag, men det här känns viktigt att dela med sig utav:
Människor sitter på sjukhusets akut; slutna, oroliga, i smärta, konstant sneglande mot klockan, anhöriga som håller någons hand, timmar…Kvinnor och män i vita kläder som skiftar några ord, snabba steg, många timmar bakom sig, många framför. Kroppars livräddare. Och själars. Hjältar som i oändligt mycket högre grad borde uppmärksammas. Människor som ger oss ytterligare dagars tid på den här jorden. Så att vi kan andas och älska lite till.
Konstaterar med hjärtat i det där rummet att vi i alldeles för hög grad tar kroppen och livet som någonting självklart. Inte ens vår fysiska hårdvara är helt i våra händer, utan till låns och när tiden är ute, är det ingen av oss som vet.
Jag arbetar som relationscoach och är långt ifrån perfekt! Bra på att ge råd och hjälpa andra. Tala om kärlek och relationer inför människor. Skriva ord på bloggen som bär goda frukter med sig, men låt mig säga en sak: även jag faller till föga! Jag vill inte för en sekund att du tror att inte även jag inte sitter där med smärtan av att inte ha kunnat bättre. Det gör ont att se avståndet mellan hjärtat och huvudet. Att förnuftet vet exakt hur det borde vara, men där källarens omedvetna ställer till det. Eller kanske ännu bättre: röster som gör sig påminda därför att vi trodde att vi var färdiga. Att sår läkts, men där handlingarna kommer upp som en haltande melodislinga i den annars så sköna låten. Ödmjukheten vill bjuda in oss därför att den öppnar de stängda dörrarna.
Vet du vad det värsta med att ha verktygen, förståelsen och klarsyntheten i bröstkorgen? Jo, därför att när ljudet från gamla sår och mönster blottas, låter det så oändligt mycket högre. Att se och veta, men i den stunden och situationen inte kunna bättre. Jag tillhör dem som har så oerhört mycket lättare att förlåta och känna inför andras sår, än mina egna. Min inre och ibland hänsynslösa domare när det gäller min egen person.
Men emellanåt gör de milda kärleksfulla änglarna entré och sänder tankar som:
”Misstag är bara misstag så länge vi inte tillåter oss själva att lära och agera på dem. Allt kan bli helt igen där det finns kärlek.”
”Måttet på förmågan att förlåta oss själva, visar hur djup kärleken till den egna personen är.”
”Tro inte för ett ögonblick att vi någonsin helt har fattat det!”
”Det är i den djupa ögonkontakten med en annan människa som visar var ni verkligen står. När det reageras utifrån sår och trauma, lever vi i den tillfälliga illusionen. Det är ditt högsta jag som är du. Det andra är förtvivlan. En del av dig men inte du. Din identitet är så mycket större.”
Tänk om jag var lika hård mot andra som mot mig själv? Vilken hänsynslös person jag skulle vara. Emellanåt lyckas jag inte leva som jag lär…
Men att visats i de sköra, skadade och utsatta kropparnas tempel, sänker samtidigt ett lugn, därför att det ger perspektiv på tiden. En kväll/natts timmar på en sådan plats kan öppna ögonen. De yttre gränserna ger oss möjligheten att kunna se klarare och ärligare på vilka vi är. Det går att använda tiden enastående var vi än befinner oss.
Det är så mycket i det här livet som vi tar för givet. Kärleken vill oss alltid väl. Den förlåter och läker. Vi kan spotta, fräsa emot och försöka bannlysa, men den hittar alltid tillbaka till våra hjärtan, därför att den aldrig lämnade oss från början.
Jag lägger två fingrar på halspulsådern, känner rytmen och konstaterar att den är närmare mig/oss än vad jag/vi ofta är mig/oss själv(a).
I sårbarheten bor ärligheten!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Så fint. Har precis lästen bok i ämnet. Våga vara operfekt av Brene Brown. Tack för ett så väldigt mänskligt inlägg.
Tack själv för att du delar med dig Catrin! Önskar dig en fin dag!
Tack för att du inte vilade. Dina ord skulle kunna vara mina egna och en påminnelse om hur viktigt rätt fokus är. Jag brukar tänka att utan mitt mörker ser jag inte mitt ljus.
’Man är sin egna värsta domare’… Läste det någonstans. Tänk vad hård man är vid sig själv… Så lätt att hitta förståelse för andra människors agerande när man fått lite perspektiv. Varför inte samma förståelse för sig själv och de egna handlingarna..? ’Man gör alltid sitt bästa i stunden efter det man vet då’ läste jag också någonstans. Tror faktiskt att det är så.Det är kanske först efter de hårda smällarna som man får mer kunskap…
Ligger mycket sanning i det du skriver Hanneli! Tack!
Tack för morgonens inlägg!
Krya på dig!
Kram Em
Ägnar min söndag åt läsning i solen på min balkong, och måste bara tipsa om en bok som har några år på nacken, men som jag återkommer till igen och igen, och den ger mig nya vinklingar varje gång, beroende på var jag befinner mig själsligen just då; ”Ödehuset” av William Paul Young. Man behöver inte vara troende på Gud för att uppskatta den, den funkar som en otrolig hjälp till att se hur ens egna handlingar, rädslor och självlögner påverkar en. Dessutom är den full av så mycket kärlek och vördnad inför livet så man blir alldelles varm och lycklig, även om grundhistorien är hemsk.
Önskar er en skön söndag!
/Em
Perfekt morgonläsning, har i natt befunnit mig i den sköra kroppens tempel, gamla sår rivits upp, mannen jätte snäll mot alla gör ingen skillnad ställer upp, men ser inte, känner inte hur jakten på ”görande” skapar blindhet inför sina närmaste. Blev påmind om att det var därför jag lämnade.
Vad är det som gör då, att jag fortfarande försöker och försöker få honom att se och känna mig, jag bjuder in honom, och snäll som han är bokas jag in i hans kalender ..det är inte hans mening att såra mig, förstår du vad jag beskriver??
Så fint inlägg
Känner så igen mig i att vara en hård domare och döma mig själv mycket hårdare än jag dömer andra..
Men idag vaknade jag med en skön pirrande känsla i kroppen en känsla jag trodde låg långt ner begravd..
Igår träffade jag en man och han öppnade något inom mig, en varm och skön känsla av att känna mig så otroligt levande.
Över en fika på ca tre Tim som kändes som fem minuter.. Fick han mig att känna mig viktig och jag vågade bara vara mig själv.
Vet inte vad det blir av det här men jag insåg så mycket under detta möte framför allt insåg jag att jag har under det senaste jobbiga året har jag hittat glädjen och skrattet igen..
Önskar er alla en fin Söndag
Och Michael krya på dig..
Oj vilka fina ord.Sitter här varm i själen och liten tår i ögat.Har träffat en genomsnäll man som inte har så nära till orden och detta gör mig så otroligt frustrerad mellan varven.
Bekräftelseyunkie som jag är efter tuffa relationer med missbruk och i ett annat psykisk misshandel så behöver jag idag så oändligt mycket mer bekräftelse.
Hans ordlösa kontakt och varma blicka räcker inte ibland.Så då tvingar jag ut honom utanför hans egen trygghetszon och han måste med ord bekräfta det han égentligen redan visar.
Så oerhört dumt av mig,men jag går sönder invärtes av att inte bli bekräftad på det sätt som jag ibland behöver för att känna mig trygg i den relation jag är i.
Såret och problemet är alltså mitt och han får bli mitt verktyg.Så kanske det måste få vara ibland i en relation.Men att han måste känna sig misslyckad för att jag ska få min dos är ju inge bra..
Så tack Michael för påminnelsen om att vara mindre hård med sig själv.
Det var dumt gjort av mig och jag kommer förmodligen att göra det igen inom överskådlig framtid 🙂
Första mötet för fem år sedan med min partner var väldigt himlastormande. Tiden efter var också härlig, men jag kunde inte vara mig själv till 100 procent. Vilket gjorde till att jag tvivlade o misstrodde mellan varven. Sedan har vår relation gått som en berg o dalbana. Upp o ner! Nu har jag klivit av berg o dalbanan. Jag inser hur jag har kvävt mig själv, hur jag har anpassat mig. Börjar så smått förstå varför. Det som gör mest ont är att hade jag varit mig själv hade det kanske funkat mellan oss. Känslorna finns kvar…
Men jag försöker inte döma mig själv för mycket nu. Något framkallades hos mig som inär jag var med honom som gjorde att jag inte kunde vara mig själv. Det gör förbannat ont för jag e så bra som jag är. Försöker nu lägga det bakom mig o vara snäll mot mig själv. Jag kan inte vrida tillbaka klockan…
Hej VIlsen! Jag vill återkoppla på det du skriver om att ”hade jag varit mig själv hade det kanske funkat mellan oss”. Jag önskar verkligen att du slutar slå på dig själv för detta. Jag är fullständigt övertygad om att problemen mellan dig och den här mannen inte hade kunnat lösas av att du hade varit dig själv, för det är något hos honom som gör att du inte kan vara dig själv.
Jag vet inte riktigt om jag blir begriplig. Har svårt att formulera mig. Grejen är ju att jag känner så igen mig i din historia, som vi ju har konstaterat tidigare. Också jag upplevde det där, det var himlastormande, som att fullständigt komma hem. Sedan kvävde jag mig själv, anpassade mig. Och nu när jag varit separerad från honom i tio månader har jag insett att jag aldrig någonsin skulle kunna gå tillbaka.
Jag vet inte hur det var med dig, men jag har insett att anledingen till att det var som att komma hem till min exman var att det faktiskt var just det, som att komma hem. För min exman har ett väldigt liknande beteende som min far. De har olika orsaker till sina beteenden, men lika i fokus på sig själva och i att projecera sitt mörker på mig. Så det är klart att det var som att komma hem.
Tänker att jag vill att min nästa relation ska börja i känsla att det inte alls är som att komma hem. Kanske kan jag då finna något som inte är välbekant och destruktivt, utan glädjefyllt och konstruktivt.
❤
Michael; du är som bäst i text när du visar ditt sårbara jag. Tack!
Ååh Tack att Du ändå skrev idag.
Kan jag vara Snäll med migsjälv- kan jag vara det med Andra.
Kan jag förlåta migsjälv- kan jag förlåta andra.
Allt
Hänger ihop.
Och i min sårbarhet där finns min kärna o Ärlighet.
❤