Ett inlägg från förr:

Tidigt på morgonen är det någon som börjar borra i huset. Det tycks inte ta slut och jag ger mig av till ett kafé för att skriva. Äntligen lugnt och stilla: en kvinna slår sig ned vid bordet bredvid. Hon hostar kroniskt: ”så var det med det skrivandet! Vänta! Jag kan lyssna på musik.” Lurarna kvar hemma. ”What the…?”

Ett par slår sig ned vid ett annat bord tätt intill. De tjafsar intensivt.

”I`ll surrender!”

Beslutar mig för att skifta inställning – den här morgonen bär med sig mening och material till dagens blogginlägg.

Mannen och kvinnan som ”diskuterar” befinner sig inte i sina vuxna jag, utan i två inre barn (ekon från förr). Rösterna är näst intill desperata. De vill bli förstådda, men det uppjagade tempot gör att hela poängen missas.

Det sker per automatik när vi känner oss missförstådda, icke sedda, överkörda, nedvärderade, förminskade… Våra röster låter aggressiva, kalla, försvarande, attackerande, rädda…

Barnet på insidan vill ha upprättelse (det här är omedvetna processer) och vill inte sällan vinna kampen. Allt eskalerar. Begränsat hjärnutrymme.

Plötsligt säger mannen: ”ursäkta min hårda ton.”

Allt förändras och mjuk ögonkontakt ges utrymme. Nu kan de prata utan skyttegravskrig. Två känslomässigt smarta…

Det är stor konst att kunna backa utan att vara förminska sig själv. Se egna mönster utan att intellektualisera/rationalisera. Alla har vi mer eller förseglade emotionella rum i våra personligheter som kan behöva få in frisk luft. Att se detta i sig själv och en annan har läkande inverkan.

Tack paret för att ni gav mig skrivinspiration!

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta michael@separation.se