”Han stämmer inte in på det som jag hade i huvudet gällande en man, men ändå har jag trillat dit!”
”Jag hade en mall över kvinnan jag en dag skulle träffa, men nu har hon fullständigt sprängt ramarna och jag är minst sagt förvirrad.”
Alla har någon form av mental karta över hur en önskad partner skall se ut, ha för sociala förhållanden, bete sig, livsmål, personlighetsdrag, erfarenheter, arbete etc. En person kan matcha en del av detta, men emellanåt spiller det utanför och alla våra föreställningar ställs på kant. Vi blir förälskade, men samtidigt kan det psykologiska immunförsvaret slå till med full kraft:
”Detta finns inte med på min lista!! Det måste vara något som inte stämmer!”
Vi blir uppmärksamma och kritiska felsökare för att neutralisera känslan i kroppen. Ett tvåfrontskrig i maggropen.
Kärleken låter sig inte rymmas i våra boxar. Den utmanar allt det vi byggt upp i våra förnuft. Liksom vissa av de känslomässiga rummen. I dessa lägen mobiliseras motståndet eftersom kärlekslandskapet är oändligt mycket större än vi kunde föreställa. Vi försöker återta kontrollen genom värjande stängsel.
Fungerar det? Ja, ibland, men lika ofta inte!
Kärleken konfronterar det alltför snäva inom oss. Dess ljumma vindar hittar alltid vägar och tar sig igenom, trots våra tappra försök. Trots de grundmurade övertygelserna vi byggt upp. Vi söker allierade i våra vänner som skall stärka delarna av våra intellekt och vissa av de emotionella etagerna ropar:
”Nej!!”
För mig personligen, är kärleken enkel:
Den tar fram det bästa inom oss. Ibland riktar den sökarljus på såren som behöver läkas. Den inspirerar! Den ger en avslappnad hemmakänsla i sällskapet. Den öppnar för kreativitet. Den ser potentialerna i en annan och vill väl i varje givet ögonblick. Den ger handlingskraft!
Realistiskt? Ja, lika realistiskt som att du och jag bor på ett blått klot som rusar runt i oändlig rymd, där tid inte existerar.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Kärleken behöver ingen checklista. Den är hel i sig själv.
Jo, kärleken är enkel. Men det är inte lika lätt att veta om det är kärlek eller bara igenkännande av barndomens destruktiva landskap. För egen del har jag förstått att jag inte kan lita på känslan av att det är som att komma hem. För då kommer jag verkligen hem, hem till den destruktiva och förkrympande miljön som jag såväl känner igen, men som egentligen bara får mig att må dåligt.
Så för mig handlar det nu om att för första gången i mitt liv istället inte bara gå på känsla, vilket jag alltid gjort, utan att ha med huvudet när jag funderar kring män. Jag vill inte in i samma ”detta känns som hemma”-känsla igen, utan jag vill in i något som är hemma fast i en ny tappning, i den tappning jag vill leva. Jag vill hitta en trygg och tillitsfull relation nära relation, något jag alltid upplevt, inte ens som barn. Och det gör ju att jag inte har den blekaste aning om hur en sådan relation ser ut.
Jag vill alltså på något lustigt vänster inte hitta hem till det hjärtat säger utan hitta hem till det hjärnan säger.
Orden kunde varit skrivna direkt utan mitt liv! Mycket tänkvärda!
Jag valde förra månaden att lämna ”Han som inte stämde med min bild av vad jag sökte för att passa in i mitt liv och som kunde göra mig lycklig” Han som berörde mitt inre som ingen annan förr. Jag hade inte tänkt bli kär men det blev jag!
Månaden har varit en resa genom mitt inre och mina känslor. Jag har praktiskt kunnat rättfärdiga mitt val, peka på detsljer men hela mitt hjärta är tomt och ömtåligt.
Han besöker mig om natten i en dröm och när jag vaknar upp så hoppas mitt hjärta att saknaden ska klinga av.
Jag bryter all kontakt och accepterar hans ord om att jag blev ett vackert minne.
Det blir tyst och så skickar han en söndag låten Chans av Kent. Han vill ses, han kryper ut ur sin säkerhetszon och vill att vi ska ses. Jag vet att den sången är vi.
Jag gråter, säger att jag hör hans ord men mitt ömtåliga hjärta orkar inte höra orden.
Jag ber honom sluta höra av sig!
Han gör nåt stort. Han vägrar försvinna utan att fått säga sina ord och känslor.
Jag lyssnar!
”Kärleken konfronterar det alltför snäva inom oss. Dess ljumma vindar hittar alltid vägar och tar sig igenom, trots våra tappra försök. Trots de grundmurade övertygelserna vi byggt upp. Vi söker allierade i våra vänner som skall stärka delarna av våra intellekt och vissa av de emotionella etagerna ropar:
”Nej!!””
Vi bestämmer att vi ska mötas upp och prata ut.
Dina ord idag träffar rätt i prick!
Kärleken är bra oförutsägbar ibland men jag tycker att ett möte där vi pratar igenom och tar det från där, är bättre än att slänga igen dörren i ansiktet och alltid ha det osagt!
Jag lär så länge jag vågar och lever.
Det jag inte vet idag vet jag i morgon!
Jag väljer varje dag att se mina styrkor och hur de ska ta mig igenom dagens utmaningar och jag väljer Le för livet blir lite lättare då.
Kram på er alla vackra tappra där ute!
Jag tycker du gör rätt! Får jag fråga varför du valde att lämna fastän du var kär? Har själv precis varit i samma sits, men kände inte att jag var kär. Har dock haft svårt att gå vidare då jag undrar om känslan av rädsla tog över känslan av att vara kär..
Jo för att vi var så olika. Jag utåtriktad, social och driven självständig ensamstående mamma mot hans osociala, lugna barnlösa liv. Jag ville prata men han behövde tänka och då tystnade han i perioder. Han klev utanför sin trygghetszon när han träffade mig. Jag fick aldrig träffa hans vänner och nu efteråt så var anledningen att ”jag var för bra för att vara sann så jag skulle försvinna” det var också varför han inte berättade om mig för så många. Det stod i konflikt med mina hjärnspöken att inte duga. Så våra rädslor tjänade oss inte så bra.
Men varje gång vi träffades så var det så trevligt, mysigt, roligt och så mycket skratt och passion.
Problemet var veckorna vi inte sågs, att vi inte vågade lyfta det som var svårt för vi var nog båda rädd att det skulle betyda slutet. Att vi skulle kolla på checklistan alldelens för mycket för det var lättare att peka på praktiska saker. Vi visste att vårt förhållande var ologiskt och vi kämpade nog hela tiden med att förstå varför vi berörde varandra på ett djupare plan än vad någon av oss var beredd på.
Hans behov av att alltid veta och kunna kontrollera dagen vs mitt mestadels kaotiska liv som ensamstående mamma och som alltid varit drivande och lösningsinriktad innebar för mig att jag anpassade mig mer och mer till han och glömde bort mig själv.
Så en dag när ett trauma drabbade min familj och andra faktorer blev mer än jag orkade med så valde jag plocka bort honom för att finna mig själv i all kaos.
Det var för mig konstigt att välja bort något som bara växte vid varje möte. Men jag tror att jag tittade för mycket på checklistan för det var lättare att göra det än ta tjuren vid hornen.
Vet inte om du förstår min anledning?
För mig är nog min rädsla att vara kär och tro att jag skulle vara värd att älskas min största anledning. VS hans rädsla att jag bara var till låns för en kort stund och hans osäkerhet och tystnad.
Jag förstår! Jag hoppas det lugnar sig för dig så att ni får prata. Trevligt, roligt, skratt och passion låter hur bra som helst. Har man det kan man nog komma över olikheterna. Lycka till!