Säger det tydligt: en kärnfamilj är bara en kärnfamilj så länge det finns kärlek och ömsesidig respekt. I annat fall är det en ihålig konstruktion.
Ser dem som till varje pris försöker hålla ihop familjen, oavsett de emotionella kostnaderna. Tiden ni delat tillsammans och biologiska band genom barnen är inte det som står högst i värde.
Hör dem som lider oerhört av den inhamrade bilden att en kärnfamilj under samma tak, är beviset på att vara lyckad. Men det lyckliga då?
Vi är inte misslyckade bara för att det inte fungerar längre.
Grundpelarna är hur ni får varandra att må: röstläget, blickarna, de fysiska och emotionella banden, barn som ser och njuter av en hälsosam relation…
Befria dig från kraven i huvudet. Liksom omgivningens. Ta bort ordet kärn och ha kvar det som kommer efter – familj är platsen där vi känner oss fria och hemma.
Kvinnan berättade för mig att hon var sextio år när hon för första gången mötte kärleken i en partner: ”allt annat var förberedelser”, säger hon med en varm och trygg blick.
”Vi fick tjugo år tillsammans innan han gick bort. Det var den rikaste tiden i mitt liv.”
Tänker att vi i alldeles för hög grad jämför oss med andra, istället för att stanna upp och känna det väldoftande.
Your wander from room to room, hunting for the diamond necklace that is alreadey around your neck! – Rumi
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Älskar din klokhet. Mod är nyckeln. Mod att våga förändra o h om man som jag tror att alla förändringar på sikt är bra blir beslut enklare att ta. Lever som jag lär och har kommit så långt att jag njuter och är lycklig väldigt många dagar på ett år. Tårar måste komma då och då, vilket jag ser som styrketårar. Kärlek till livet
Du kan verkligen beröra med din text..
Behövde verkligen få läsa raderna att jag inte är misslyckad för att det inte fungerade längre. Vet att det inte är så men det är hårt att få det slängt i ansikte gång på gång på gång.. Att jag förstört vår familj..
Jag har suttit i samtal med föräldrar i mitt jobb som precis separerat och pratat, om deras barn och hur de har det vad vi ser osv.
Men nu när det gäller mig själv är det något helt annat.. Saknar barnen varenda sekund de inte är här. Och njuter av varje stund när de är här, försöker tänka positivt och se att jag nu mår bättre och är gladare än jag vart på länge men har svårt att förhålla mig till min fd och det han säger..
Ha en fin tisdag
Vackert ❤️ Tack!
Jamen om det är ”ok” då? Hur vet man om ens rastlöshet och ifrågasättande av relationen beror på att det blivit för mycket vardag och slentrian, eller om det verkligen är så att man är fel för varandra? Jag tycker ju om honom så himla mycket!
Marie, om du tycker om hon så mycket… Då finns det kanske ändå något kvar att bygga på?
Men slå er inte till ro med att det är ok. Vad känner din partner? Våga tala med varann. Om kärlek och respekt finns så går det att få ”ok” att bli ännu bättre. Men ofta kan man behöva hjälp på traven, för det är så lätt att fastna i gamla vanor som kanske inte är de vanor som ger oss mest ut av tillvaron.
<3
Tappade visst två bokstäver 🙂 honom blev hon!
Problemet är att jag vet inte om det är honom jag tycker om eller om det är våra 16 år och två barn tillsammans som jag inte vill förlora…
Vi har försökt med parterapi, vi gick fyra-fem ggr tillsammans sen tyckte han inte att det gav honom nåt så jag har fortsatt själv.
Vi kan prata med varandra om allt -utom våra känslor. Min man menar att han ”inte känner efter så mycket, han bara är”. Den inställningen gör att jag har svårt att komma nära honom 🙁 Han är mästare på att slå saker ifrån sig, så även problemen i vår relation. Så länge jag inte tar upp dom anser han att allt är toppen. Han känner inte av vibbar i sin omgivning i övrigt heller. Jag är en känslomänniska och har lite svårt att leva med någon som inte märker av varken sina egna eller andras känslor, det känns som om vi är på helt olika plan. Men så är det kanske med alla män?
Det är inget jag är stolt över, men jag träffade en annan man för ca ett år sen och föll som en fura för honom. Han är den finaste människa jag någonsin mött, och jag kände att jag kunde älska på riktigt för första gången i mitt liv (förutom barnen förstås!). Idag har vi bara en jobbrelation, men jag kan inte riktigt släppa honom. Eller tanken på att man skulle kunna få det så bra med någon… Allra helst skulle jag ju vilja få det med min man…
Och eftersom jag vill vara sann mot mig själv och vår relation har jag nu börjat leta lägenhet. Mitt sunda förnuft säger ju att det vi har inte kan vara rätt, men ändå så tvekar jag… Min man vill heller inte släppa taget riktigt, det gör det ännu svårare.
Då tror jag nog ändå att du gör rätt… Om han inte kan-vill-klarar att dela sin inre värld med dig och ta del av din, då blir livet fattigt. När vi hannar där, och bara delar yttre ting med varann, det är då vi tyvärr blir så mottagliga för andras kärlek. Om han inte vill-kan-klarar att ni har kontakt med varandras inre världar så tror jag det är rätt väg ändå att rädda sig själv. Lycka till med allt <3
det finns manliga empater också, ville bara säga! de är inte lättare att leva med än andra män om de inte utvecklar sina förmågor som vi andra också måste… 😉
Marie! Det du beskriver…att du är en känslomänniska som vill kommunicera med din man på ett känslomässigt plan, men han vägrar/kan inte. Jag tycker inte att det är det minsta konstigt att ditt inre skriker efter en betydligt djupare kontakt. Inte alls konstigt heller att en annan man lyckats beröra dig så mycket! Jag VET att jag aldrig skulle kunna leva med en man som ”bara är” och inte är öppen för att både visa och prata om sina innersta tankar och känslor. Jag skulle inte kunna känna någon riktig intimitet. Ingen riktig samhörighet. Det allra viktigaste i en kärleksrelation skulle fattas. Det jag vill säga är: ifrågasätt inte dig själv och din känsla! Lyssna på den istället! Kram
Tack för att ni ger mig råd, ni anar inte hur mycket det betyder!! För ca tre år sen fick jag ett uppvaknande…min svärfar har alltid (under de då ca 12 åren som jag och min man hade varit tillsammans) kommit med otrevliga kommentarer och varit spydig mot mig, mina föräldrar och syskon. Han är en mycket liten man med stort behov av av hävda sig och trycker gärna ner andra så fort han får en chans. I min familj är vi rätt lugna och avslappnade, men i hans sällskap har vi alltid behövt vara på helspänn för att försvara oss. Detta har såklart varit ett problem i min och mannens relation. Han har oftast inte ens märkt av sin pappas kommentarer, och när jag sen har påtalat dom och sagt att han har sårat så har min man bara ryckt på axlarna och menat att han är så van vid att hans pappa uppträder så och att han ”inte ÄR hans pappa och därmed inte kan ändra på honom”. Det har han ju rätt i, men för min del hade det betytt så mycket om han hade stått upp för mig och sagt till sin pappa att han inte accepterar ett sånt beteende mot hans fru(vilket jag lyft ett flertal ggr under årens lopp). Min man har också tyckt att jag (istället för han själv) skulle säga till hans pappa när jag tog illa vid mig. För tre år sen fick jag nog och gjorde det -med besked. Det var inte populärt…nu ogillas jag av mina svärföräldrar och min svägerska. Detta har påverkat vår relation nåt oerhört…
Vet inte vad jag ville säga med detta, behövde nog bara få det ur mig 🙂
Stå på dig & lita på din magkänsla Marie!! Läs gärna ”Energitjuvar” av Ingalill Roos för att få mer stöd!
Att din man sviker dig i frågan är allt annat än ok!!
Tack för tipset, ska kolla in den 🙂
Din blogg stärker mycket och jag har kommit en bit på vägen nu, ser strålarna i regnet 🙂 Men vad jag undrar…var finns männens reaktioner och känslor, det tycks vara övervägande kvinnor som kommenterar här, det kan omöjligt vara så att vi är såå väldigt olika i våra känslor, det kan inte bara vara du Mikael som reflekterar över livet…eller är män bättre på att dölja smärta, biologiskt kanske…:)
Undrar detsamma Helena! Det vore sorgligt och uppgivet om det bara fanns EN man – Michael – som har de egenskaperna. Finns det inte fler män som är så – eller är de bara anonyma vad gäller att kommenta…? Hoppas på det sistnämnda….
De måste finnas – men de är kanske redan upptagna eller gömmer sig nånstans 😀 Frågan e bara vars? Michael – du måste väl ha några på lager som vi kan kasta oss över ;-D
Petra 35, de män som är bra på kommunikation de är i de flesta fall redan gifta eller sambos, åtminstone gäller de för dem jag ser på min arbetsplats.
Det ser likadant ut bland mina vänner, där det finns många män som är både känsliga och gärna diskuterar känslor men de är gifta/sambo sedan länge.
Jippi, nu hoppar jag i älven ;-D
Dumt hoppa i älven, du vet ju aldrig, det kan ju dyka upp en prins nästa vecka.. ;0)
En bra relation är utvecklande för båda parter vilket gör mannen bättre på att kommunicera om känslor , medan vi kvinnor ibland kan behöva lite perspektiv på våra känslor.
Skogsblomma; så skönt att höra din kommentar om att det gäller för oss alla att utveckla oss, att vi kan lära av varandra. Jag jobbar just nu väldigt mycket med mig själv, gör det enligt 12stegsprogrammet för att komma till ro med mina sår sedan barndomen. Något som blivit väldigt tydligt för mig är just detta att jag faktiskt behöver coola ner mig ibland, inte agera på mina känslor sådär omedelbart som jag brukat. Ibland faktiskt gå med på time-out (något som min make varit galen på att jag aldrig velat ta) för att kunna coola ner och inte säga saker som jag ångrar. Och – inte minst – inse att det enda jag har makt över är mig själv och mitt eget liv, det är det enda jag kan förändra.
Så – jag är i full färd med att förändra det jag vill med mig själv, och inser också att även om vi självklart har varit två som har tagit oss till denna paus/separation, så handlar det också om att mina beteenden, som bottnar i att jag inte kunnat ta hand om mina egna sår, säkert har påverkat maken i negativ riktning. Ibland kan jag på denna i övrigt utmärkta blogg tycka att jag saknar perspektivet att det inte bara handlar om att välja att inte leva med fel person, utan om att också jobba med sina egna sår så att jag blir en tryggare person och därmed inte hakar upp mig på partners beteende så lätt.
Visst finns vi, tror många män läser och funderar.
Smärtan är densamma för män och kvinnor. Fast vi män är bättre på ryggdunket när det går bra. Min erfarenhet från min separation är att män blir rädda för känslorna de möter hos den tidigare trygga framåtblickande mannen, språket är inte utvecklat för många män och de öppnar sig sällan för varandra. Men det finns de som känner , är sanna mot sig själv.
Tack för dina ord Micke – de inger hopp!
Så kan det säkert vara – att der är någon slags ingrodd tradition att män inte pratar om och visar känslor. Kan inte vara lätt att vara man alla gånger…
Hoppas att detta – precis som så mycket annat – håller på att förändras. Personligen tycker jag att det är väldigt attraktivt med en man som har kontaktat med sina känslor; som kan & vågar visa dem….
vi är olika vi människor , de insikter som finns här har andra tidigare i livet. Så är det och svårt att förändra. Vad längtar vi efter ? Vad ser vi?
När vi lyssnar på hur vårt inre liv mår så blir det nya längtan och nya syner….., bara det att det tar tid.
Och resan kostar tårar och lidande…. Tyvärr
Precis, vi finns oxå , vi män som oxå bryr oss. Känner igen det där med ryggdunket. Har haft det jobbigt ett tag med många tankar som snurrat i huvudet och det är inte lätt att sätta sig med någon manlig vän/kollega och prata ut. känner igen mig i din text Micke.
Så GLAAADA vi blir av eran respons killar! Välkomna 😀
Jepp
Tack..! Berör mig oerhört mycket!
Det var en vacker och berörande text! Den rör upp många känslor hos mig.
Kvinna som slutligen fann den sanna kärleken vid sextio. Det får mig att tänka på det mitt ex inte har sagt rakt ut men mellan raderna. Att alla våra år tillsammans bara var en transportsträcka, att han nu äntligen funnit sitt livs stora kärlek och är så lycklig nu. Och gärna berättar det för mig gång på gång.
Det gör ont i mitt hjärta, det gör verkligen fysiskt ont, vissa dagar känns det som om jag inte kan andas. Men jag måste ta mig igenom den svåra tiden för att kunna se lite ljus någon gång. Och jag får leva på minnena. För mig är det vackra minnen, trots allt.
Blev berörd av det du skriver.
Behåll dina fina minnen, du har inte varit en transportsträcka, ett dumt ställningstagande. Var sak har sin tid och nu är du värd att bli älskad på riktigt. Släpp honom du är värd bättre
Kram
Tack, Micke!
Känner som dig
Anette81, ja, du vet väl också hur svårt det är att släppa taget…..
Jo, jag vill ju bara ha honom. Vet att jag aldrig kommer att hitta någon annan som jag kommer älska som jag gör/gjorde med honom
Hur kan du veta det? Du har inte levt färdigt .
Solen går upp varje dag även om vissa dagar är molnigare än andra.
Andas och lev en dag i taget , inte mer.
För att sån kärlek brukar man bara känna en gång i livet.
Det känns som mitt liv är slut.
Anette, Det du vet att du inte kommer att träffa någon som du älskar som honom och att man brukar bara känna sån kärlek en gång i livet är din bild av verkligheten just nu. Det är inte verkligheten. Du är i en process och kommer under de närmsta månaderna att förändra din bild av relationer, kärlek och att älska. Jag tror att det som förenar oss här är att vi alla, genom våra erfarenheter på ett eller annat sätt har behövt rannsaka vår syn på verkligheten. Michael är enormt duktig på att hitta nya infallsvinklar.
Tack Kim – fina ord:-)
Jag jämför alla killar med exet, både till utseende och hur han var.
Jag har varit i en ”process” de senaste 7 månader.
Jag har blivit räddare för relationer nu än vad jag var innan. För ska det sluta såhär fler gånger så skulle jag aldrig orka en gång till och då undviker jag hellre en relation.
Det har redan förändrat min syn på relationer, kärlek och att älska.Jag kommer nog aldrig kunna lita på en kille igen.
Cj
Förmodligen betyder du mycket för ditt ex.
Annars skulle han inte gång på gång berätta för dig hur lycklig han är. Tycker det verkar som att han behöver hävda sig. Stort bekräftelse behov??
Kram
Ja, det stämmer att han har stort bekräftelsebehov och något betyder jag ju för honom eftersom han så gärna vill att vi ska vara vänner.
Det gäller att se livet i sin helhet. Att många ser separationer som ett misslyckande är vardagsmat. Jag ser det annorlunda. Att inse att det inte blir bättre, att sluta tro på att relationen blir bättre när man får mer tid för varandra eller barnen blir större funkar aldrig. Men rädslan att bli ensam har så stark påverkan på oss i vårt samhälle. Det HAR mindre värde att vara singel, enligt de flesta , det ÄR mer utlämnande generellt sett, och gör att kärnfamiljen blir ett substitut för våra innersta känslor, för vår längtan att leva våra liv fullt ut. Kärnfamiljen som jag brukar kalla institution, har så starkt grepp om oss om att vara det rätta att många lever i en totalt förljugen värld, där otrohet och lögner är vardag, för att utåt sett behålla sin status som familj. Kanske i tron att inte känna sig värd kärlek, eller helt enkelt lita på sina sinnen, och hänge sig åt det allra vackraste mellan två personer som uppriktigt älskar varandra.
Precis, man kan inte ta sig ur denna institution. Man har ju lovat sig själv, barnen, mannen och alla runtomkring att man ska leva ihop. Man ska självklart vara en kärnfamilj, ha det tipptopp (iaf på utsidan). Jag tror, utan att försvara, att detta ofta är det som leder till att man söker sig något annat, på sidan av. Det finns inte på ens karta att man ska bryta upp. Så i fantasin och även i verklighet går det så långt att man söker sig till något annat. Vissa kommer till insikt i att man måste lämna institutionen medan andra fortsätter leva i lögn. Bara för att man ska hålla samman familjen och fasaden till varje pris! Undrar hur många olyckliga och missnöjda människor det finns bakom alla dessa fasader!
Förstår precis vad du menar. Det är väl rädslan för det okända, oron för att man river upp barnen från deras trygghet och rädslan för att leva resten av sitt liv ensam som skrämmer.
Idag försökte jag prata med min man om oss, berättade att jag vill känna att jag lever, vill inte låta livet gå obemärkt förbi utan att känna, vill utvecklas! Hans kommentar var ”Jag känner inte att jag behöver utvecklas, särskilt inte på det personliga planet. Jag är nöjd som det är”.
För mig var den kommentaren spiken i kistan!
Det förstår jag att det var. Tufft för dig att höra men kanske nödvändigt. Det hade kunnat vara annorlunda, han kunde ha sagt att han på alla sätt ville försöka hitta en lösning. Det hade kanske ändå inte hjälpt. Mitt ex var helt med mig i att vi hade bekymmer och var beredd att jobba på en förändring. Jag var dock redan bortom det. 16 år hade vi varit tillsammans men kände inte varandra på djupet, pratade aldrig känslor.
Styrkekram!
Oj… Åh vad jag blir varm inombords av Kärlek till er alla av denna text, och kommentarerna!!! Känner igen så mycket! Och känner hopp när jag får bekräftat att det jag tänker inte är konstigt…. Tack igen för allt stöd jag finner här! ❤
Texten berör och ger mig en bekräftelse på att jag gjort rätt. Har under sommaren funderat en del på mitt ex, han visar plötsligt att han kan lyssna, han tar mer ansvar för barnen och genast börjar jag fundera över om där finns någon baktanke. Jag sate mig då och funderade rejält och insåg att jag visst sörjer det som inte blev men vill inte ha tillbaks det jag hade. Jag saknar inte närhet med han längre, jag saknar närhet av en man som faktiskt älskar mig och bryr sig om och ser mig som viktig. Jag och mitt ex har en väl fungerande relation och kan göra saker tillsammans med barnen vilket såklart är viktigt.
Har lite svårt däremot att ro att någon skulle kunna älska mig med alla mina fel och brister och dessutom vet jag inte om jag skulle våga och orka inleda någon relation om nu någon skulle dyka upp. Jag hade gärna sett någon vid min sida men pga min utmattning tror jag få skulle vara intresserade. Men det är ok för mig, jag njuter just nu bara av att säga hej till en snygg granne som går ut med sin hund efter att denne hejat. Det betyder iaf at jag inte är helt osynlig som människa även om jag känner mig väldigt ensam.
En dag kanske…i framtiden. Det är inget större fel på mig mer än att jag är hjärntrött.
Så skönt att höra att det kan komma en dag när ångern över beslutet att lämna inte längre finns. När den fd partnen förändras efter separationen till att bland annat bli mer känslosam så är det lätt att tänka att det var ett förhastat beslut även om det var väl genomtänkt. Så är det just nu för mig. Och jag saknar hans närhet oerhört mycket. Vet egentligen inte om det är min fd man jag saknar eller önskan om ett bra förhållande tillsammans i vår familj.och att inte känna sig då vilsen och ensam.
Detta inlägg satte igång många tankar hos mig.
Jag har verkligen önskat mig kärnfamiljen. Jag hade den, dock lämnade min fd man mig för drygt ett år sedan, han hade enligt egen uppgift funderat på detta ett par år! Jag vädjade till honom om att vi skulle ta hjälp, men han tyckte inte att det var någon idé (han hade redan träffar någon annan då, så i efterhand förstår jag varför).
Det har varit ett tufft år, men jag har landat på fötterna. På många sätt har jag det mycket bättre utan honom – han är en karismatisk men manipulativ människa – men jag längtar efter mina barn då det värker när de inte är hos mig. Jag kan ändå se att hans och min relation inte var sund, och att det inte är en sådan vuxenrelation som mina barn ska spegla sig.
Jag trivs i mitt eget sällskap, jag har fantastiska vänner som berikar mitt liv, men ändå har jag börjat fundera på mitt singelskap. Jag vill ju inte leva ensam för all framtid! Men var och hur i hela friden träffar man en vettig man? Jag är lååångt ifrån desperat, och tycker som sagt just nu att singelskapet är det som för närvarande är bäst för mig, men sedan…?
Känner precis som du Åsa P. Vill inte vara ensam men tror inte jag är inte redo för en ny relation än, men hoppas den dagen kommer när jag tänker så. Men har ändå haft tanken att var och hur träffar man någon som det känns rätt med? Kan och vill, som jag skrivit tidigare, inte nöja mig med något som inte känns helt och rätt… Men har verkligen ingen aning hur det ska gå till att träffa den personen? Jag trodde att jag faktiskt hade gjort det och det är en stor sorg att det inte blev.
Att leva med någon är inte allt, men väldigt mycket… Antar att det kanske också beror på vem man själv är, vill ha och behöver…
Kram till er alla
Skriver under på den
Kram…
Vem vill leva ensam? Hur långt är en evighet? Vill inte alla dela sitt liv med någon nära och kär person?
Man kan undra varför det är så svårt att träffa någon, när vi är så många som lever som singlar. Jag har som sagt väldigt svårt att se ett naturligt sätt att träffa en ny partner på men det får väl bli en danskryssning eller nåt liknande.
Jag jämför alla killar med exet och då blir det svårt
Jag har FANTASTISKA vänner, en härlig släkt och två UNDERBARA små kusinbarn som jag spenderar så mycket tid som möjligt med. De är mina små prinsar. 😀 Så jag har egentligen ett TOPPENLIV, men jag känner ändå att jag inte är färdig där. Jag vill älska en man, ge och ta emot en massa känslor, vara fysiskt och mentalt/själsligt nära och bli mer än jag kan bli med mig själv. Vill leva ut allt som finns därinne! ❤️ Jag har så mycket inom mig som vill ut. 😀 Men den här bloggen är en jädrigt skön ventil. Tack! Kram
Precis, Petra!
Det handlar ju inte om att man absolut _behöver_ någon, men _jag har mer att ge_! Och det är ju en härlig känsla!! Kanske ska man bara vila i det, och vara glad över att känna så?
Tar gärna en fika snart igen Petra 🙂 Kram
Låter toppen! Vi hörs! Kram
Familjen består av dem mitt hjärta slår för. De jag kan andas med och dela min vardag och mitt liv med. Men framförallt mina barn. Idag när allt ska gå så fort och vi ska hinna med så mycket, att förverkliga våra drömmar och oss själva, glömmer vi kanske av att andas tillsammans, att låta våra hjärtan slå i takt? Det gäller inte bara en kärlekspartner utan även de små liven runt om oss. De som efter en separation alltid saknar någon, i alla fall gör mina barn det även om det gått tid nu. Det gäller att stötta dem och fylla luckorna så gott det går med sig själv utan att överkompensera eller utöka saknaden. Och att vara hänsynsfull och försiktig med nya relationer men därmed inte sagt att man ska låta bli… Livet är ett pussel att lägga men det går att lösa det. Och för oss som kämpar med livet kan man trösta sig med bl a Thomas Andersson Wij; ”sena tåg kommer också fram… Där ditt hjärta slår ska du vara…”
Så fina och tänkvärda ord! Visst är det så, att många går kvar i en relation pga att de inte vågar bryta sig ur. Att ha en bra familj utåt, men knappt ses som man och hustru innanför väggarna, är det ett liv?
Ensamhet, ja den skrämmer nog väldigt många! Jag tror dock att man måste klara av att vara ensam för om du inte klarar det, var är din självkänsla? Älska dig själv först, var det någon som sa!
Jag har precis börjat andats igen efter en uppslitande insikt att det aldrig kommer att bli vi. Jag hade aldrig mött en man som verkligen gav mig allt – han blev min älskare, min bästa vän och förtrogna. Tyvärr var inte tiden rätt och som någon skrev innan – jag trodde aldrig att jag skulle hitta någon som jag kände likadant med, men håll ut!!! Precis ett år efter har jag nu hittat en man som kan ge mig allt detta! En man med närhet till sina känslor och som jag är upp över öronen förälskad i. Håll ut, kärleken finns❤️
Tack för de orden! Jag stannade, gjorde allt och lite till för att hålla ihop familjen, men till vilket pris? Idag känner jag ändå att jag gjorde allt jag kunde för att rädda vår familj, men det var inte värt det. Idag när det ”endast” är jag och mina två barn är vi tre lyckliga. Vi skrattar, busar och har en lätthet som vi inte hade tidigare. Jag är lugnare och mindre stressad. Jag har sörjt att barnen inte kommer få växa upp i en kärnfamilj, men vi är lyckligare nu än förut och det är det som är det viktiga!
Så intressant att läsa alla kloka prd! Jag vet att jag gjort rätt de gånger jag brutit upp. Har försökt att reda ut det som ev går, men KAN som sagt inte vara kvar i något och känna att något väldigt viktigt saknas. Trodde sist att jag träffat mitt livs kärlek, han är en toppenkille. Men vi får inte ihop våra liv, är i lite olika faser i livet och under sista tiden har jag insett att det djup och den respekt, ömhet och närvaro jag behöver i en relation inte finns där. Så jag var tvungen att lämna… Men åh vad jag känner mig ensam i mitt singelliv just nu!!! Vuxna barn och alla vänner är i relationer… Ensam, semester och skitväder. Jättetufft just nu. Då är det lätt att undra om man gjort rätt… Och att tappa tron på att någonsin få uppleva sann och äkta kärlek…
Vi finns, vi män med känslor!
Men i en separation blir vi ofta väldigt ensamma och saknar det stöd och de samtal och tröst som kvinnor har i sina relationer till varandra. Min fru lämnade mig för ett antal år sedan, då försvann även mina vänner. De slutade att höra av sig… Jag antar att jag blev en börda, jobbig att lyssna på… Efter det har jag varit i några relationer där det inte varit så bra känslomässigt, men jag stannade kvar på grund av tryggheten, känslorna försvann ganska fort men vi hade ju trevligt ihop… Det svåra med att bryta upp ur ett sådant förhållande är relationerna man skapat till sin partners familj och vänner… Men i längden fungerar det inte att leva så. Jag har nu träffat världens underbaraste kvinna, som jag inte skulle kunna vara utan en dag! Det slår alltid gnistor om oss och vi kan inte låta bli varandra, trotts 1,5 år ihop. Jag har äntligen hittat den riktiga kärleken och inte nöjt mig med att vara tillsammans för minnen och tryggheten. Vi har båda barn på varsitt håll och kämpar med var de ska bo just nu. De vill bo hos oss, men den ena föräldern motsätter sig det, det är på väg upp i rätten och det löser sig förhoppningsvis snart.
För att få ett liv i lycka så måste båda parter våga säga vad de tycker och känner, även om man vet att den andra parten inte tycker lika, man är ett par i ett förhållande, inte en person.
Man måste även uttrycka tankar och känslor (possitiva och negativa) till varandra, för ingen av oss är en tankeläsare, även om många vill tro att den andra parten ska veta vad man tycker eller känner. Dela varandras glädje och sorg. Uppskatta varandra. Beröm varndra, även för de minsta saker. Och kom ihåg att beröring är den viktigaste kontakten, om än så liten beröring!
Önskar dig all lycka med nya tjejen
Oj så jäkla bra skrivet. Tack