Där det bor kärlek förångas rädsla. När rädsla tar plats hamnar kärleken i skugga.
Jag har inga vetenskapliga belägg för det, men jag är säker på att våra kroppar utsöndrar ämnen som kommunicerar när desperation är det som driver på. Desperation är = rädsla. Rädsla försätter attraktionen på flykt.
Hur många attraheras t.ex. av dejten/partnern som kommunicerar med eller utan ord: ”jag är din röda matta och gör allt för att du skall bekräfta mig!” Ingen, garanterat ingen tycker att det är spännande och tilldragande när vi gör oss själva till tjänare/tjänarinnor i kärlekens namn. Pelarna som håller upp taket måste vara lika höga annars rasar allt.
Därför är det avgörande att gå tillbaka till basic och fråga sig själv: ”vem är jag? På vilken nivå ligger mitt självvärde? Hur ser blockeringarna ut? Vem tror jag att jag kan bli?”
Vi kan aldrig få relationen att fungera om vi inte upphör med att lägga ”alla äggen i en korg” – dvs projicera ut hela lyckan på en partner, ett förhållande och någons fullständiga uppmärksamhet.
Om vi inte tar tiden och energin till att jobba oss igenom rädslorna, kommer samma relationsmönster att upprepas gång efter gång. Vårt självförtroende säljs ut, respekten till jaget devalveras och vi blir till vädjande kärlekstiggare.
Insikten om att vi har två egna ben, en inre och yttre röst, frihet i tankarna (när vi verkligen inser det) och en vilja vi ständigt kan utveckla, kan vi stå upprätt i integritetcirkeln. En plats som ingen annan än vi själva kan stöta ut oss ifrån.
Michael Larsen – relationscoach
Stämmer helt och fullt!
Det stämmer nog. Samtidigt kan det vara jobbigt att få höra/läsa att man förmodligen är oattraktiv pga att andra ser/känner att man längtar efter kärlek å samhörighet. Alltså när man redan känner sig väldigt längtande efter ett möte. Som att vara hungrig men få höra att du får en bit mat när du ser/känns mätt. Desperat…det vill ju ingen vara, eller känna sig. Samtidigt som jag självklart känner mig ”desperat” då jag önskar att jag hade ”den rätte” vid min sida NU. Men måste acceptera att jag inte har det. Och att jag kanske aldrig kommer få uppleva något sånt. Och det är väl just det som är min rädsla. Som jag alltså måste komma förbi innan jag kan möta kärleken…trixigt…men ja, samtidigt vet jag att det ligger en sanning i det där. Fast att det känns jobbigt att höra.
Sant