Kvinnan på mingelfesten har varit singel i flera år, och nu kommer den välklädde mannen fram till henne och hälsar. Han kommunicerar med en intensiv blick och varm djup röst: ”Det här mötet var menat!”
Hon faller pladask för hans yttre, en kostym som sitter som smäck i kombination med ett djup i själen. Och de ytterst väl valda orden som låter som sjungande poesi i hennes öron. Hon har längtat efter det här! ”Äntligen en man som har koll och förstår mig!”
Det går snabbt: fantastiska dejter, sex 4–5 gånger om dagen, han skriver dikter till henne och varje gång som det plingar till i mobilen, ler hon i ljuset från skärmen som har förändrat hennes liv på bara några dagar. Aldrig förr har hon känt sig så sedd och bekräftad. Det är som om han bär på koden till hennes innersta rum och viskar i hennes öra: ”vi är själsfränder!”
De levde på sin egen lilla ”romantiska ö” och vänner och familj undrade var hon tagit vägen. Det var precis så mannen önskade att det skulle vara: han och hon ”mot världen”, så att han kunde ha kvinnan för sig själv – inga störande moment. Ensam om att få hennes bekräftelse! Hämta näring från hennes känslor. En kvinna som balanserade hans mörker.
Efter bara ett par månader friade han till henne och hon hängde inte riktigt med i tempot. ”Men ibland måste man våga släppa kontrollen och bara ge sig hän”, tänkte hon under småtimmarna. En oro började dock krypa sig på: ”kanske går det här lite väl fort?”
Men sättet på vilket de älskade fick henne att uppfatta verkligheten som att ”det finns ingen annan!”
Han öppnade sig i förtroende och berättade att tidigare kvinnor ”behandlat honom illa, och att han gjort sina misstag. Men han hade förändrats till en oändligt mycket bättre man sedan de båda träffades för första gången.” Hon berördes av ”ärligheten!”
Men djupt inombords, kände hon att det var någonting som inte stämde. Hon började känna orimliga förväntningar och krav på sig: han hintade att det fanns förändringar som hon kunde göra gällande sitt utseende. Och så ”skrattade hon lite för högt ute bland andra människor.”
Och så kom det som drog undan fötterna på henne: den första otrohetsaffären! Hon såg bilderna och meddelandena i hans telefon. Först förnekelse från hans sida, men sedan erkännandet: ”men det hade aldrig hänt om du var bättre på att ta hand om mig, dig själv och vårt förhållande.”
”Kanske har han rätt”, tänker hon i sin ensamhet. ”Jag har kanske börjat ta oss för givet?” Och så anstränger hon sig ytterligare för att det inte ska hända igen. Men det gör det! Det icke normala blir till normaliteten. Och hon skuldbelägger sig själv för att inte vara tillräcklig som kvinna.
Inga fler romantiska meddelanden från honom. Tystnad som maktmetod, vilket gör att hon känner sig ännu mer värdelös. Vad hände med magin? Och alla drömmar och stora ord?`
Men hon läser om narcissism på en blogg och beställer några böcker i ämnet. Hon skaffar sig kunskap och beväpnar sig sakta men säkert med insikter. I det tysta bygger hon upp sitt sargade självförtroende. Hon gör sig redo för att bryta den paralyserande förtrollningen! Hon vet att det inte finns något annat alternativ.
Michael Larsen – relationscoach
Så lämnar du en narcissist – webinar den 17 augusti kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Tack, åh vad jag känner igen detta 🙂
Beväpnar mig är precis vad jag gör.
I hemlighet bygger jag upp min sargade självkänsla med kvinnojourens hjälp.
Genomskådar.
Bygger.
Tänker.
Bygger.
Önskar.
Bygger.
Jag är inte hel men jag börjar bli så icke-trasig att tanken på att lämna honom börjar kännas mer spännande än skrämmande.
Bygger vidare. Och snart så…
Vet att jag måste lämna mitt äktenskap. Men hjälp mig, hur svårt är det inte att komma till handling. Stärker mig med sporadisk terapeutkontakt, familjerättsadvokat, bokat tid på banken, läser Hemnet……Mycket igenkänning på narcissism, men har aldrig varit kontrollerad eller kränkt med fula ord. Däremot humörsvängningar, ilska från ingenstans över småsaker, irritation plus många störda relationer. Värst av allt, katastrofalt dålig kontakt med barnen. de har rakt ut sagt att vi skulle få det bättre utan honom. Nu är de stora och fattar……Mår dåligt förstås av att jag inte ”klarat” av honom, fått honom att fatta hur illa han gjort oss med sin oberäknelighet. Ge mig styrkan att klara det jag måste. Sorgligt med något som började så fint.
Jag känner exakt som du, Brunkulla. Men jag får ingen ork att ta tag i mitt liv. Har läkarkontakt, psykiatrisjuksköterska, kurator på kommunens familjerådgivning, jag äter antidepp och lugnande. Men jag är helt kraftlös. Bor inneboende hos en kompis och har ofta barnen med. Men åker tillbaka varje dag till mitt gamla hem eftersom vi driver ett företag med djur ihop. Det gör det hela ännu svårare. Borde söka nytt jobb, men svårt när man bara vill sova hela tiden. Hoppas samtidigt nånstans att han ska förändra sig och bli lugn, snäll och stabil.
Att ha blivit bedragen efter snart 28 år, och med barn ihop, är en extremt tung erfarenhet och har kostat många månaders lidande för mig och gör fortfarande ont. Ett tag var jag helt sänkt. Att dessutom få upp ögonen för Narcissidm och att jag har levt (flyttar om några veckor) men en N- person så länge men aldrig kunna sätta fingret på det är nästan en för stor uppgift för mig.
Jag tar hjälp av psykolog och denna sida. Det är enormt stöd med Michaels texter och att se att jag inte är ensam. Men otrohet och psykisk misshandel tillsammans tynger mina axlar oerhört. Att hon, dessutom, är extremt elak och nedlåtande varje dag gör det bara ännu tyngre för mig. Har sakta börja längta till min flytt men i och med att jag alltid älskat henne kan jag inte bara stänga av. Tanken på ensamheten och att bara träffa barnen på halvtid skrämer mig samtidigt mycket.
Jag vet att alla sager att det blir bättre med tiden och det förstår jag också. Att vara mitt i stormens öga är frukstansvärt och det här har förstört en del av mig och för alltd förändrat mig som person. Jag hoppas att jag kan lyfta blacken och se de positiva sidorna med förändringen i stallet för bara det negativa.
Inte vilsen man
Läser det du skriver och känner så väl igen mig.
Det är TORTYR att ens behöva tänka på att inte få leva med barnen halva tiden…en sådan fruktansvärt obegriplig stor sorg..
Särskilt som jag har arbetat halvtid och varit hemma med barnen för att han har arbetat så mycket.
Har försökt stärka mig på alla sätt genom samtalsstöd, juridisk rådgivning och böcker i ämnet, men i slutet av dagen är jag ändå väldigt ledsen och vilsen.
Han som aldrig har tvekat att lämna mig och barnen för otaliga ”jobbresor” vardag som helg. Han som när han började åka iväg för att vi ”behövde komma ifrån varandra” satte igång något slags gräl, bråk som fick mig och barnen att känna att det var vårt fel att han gav sig av.
Idag vet jag att han hade inplanerade möten med en eller flera andra kvinnor. Så fruktansvärt beräknande och rent ut sagt illvilligt och utan någon som helst empati.
Samma man vill idag absolut ha barnen 50/50, varannan vecka. Jag vet inte hur han ska klara det..
Han vet att han kommer åt mig genom barnen och nu ska denna kamp vinnas oavsett konsekvensena för barnen..
Har varit fast besluten att kämpa för att barnen ska ha sitt stadigvarande boende hos mig, men nu vet jag inte om jag kommer att klara det, är så orolig för att det endast kommer att drabba barnen ytterligare…