Det finns ett uttryck: ”var uppmärksam på vem du umgås med för en dag blir du likt den personen.” Jag vet inte om det stämmer men tanken är intressant.
En sak är i alla fall klar: vi anpassar oss och formas i den relationsmiljö vi vistas i över tid. Vår formbarhet kan både vara någonting fantastiskt och förödande. Jag vet av egen erfarenhet vad jag pratar om, vilket du säkert också gör.
När det finns kärlek från båda håll uppstår och pågår ett naturligt och mjukt flyt. Vilken skön känsla! Med det sagt: problem och utmaningar finns överallt, men viljan till förståelse och flexibilitet utan att förlora personligheten är närvarande.
Vattnet är rent, klart och drickbart när slammet (omedvetna destruktiva mönster) rensats från botten.
I en försurad relationsmiljö frodas de emotionella infektionerna: oärlighet, sanningar som diplomatiskt förhandlas bort för husfridens skull, tillbakahållande av det som är värdefullt för oss, misstänksamhet, flackande blickar, brist på lyhördhet, gränslöshet etc.
Vi kompromissar bort hjärtats dyrbara värderingar som överlevnadsstrategi. Som Darwins teori säger: den som är bäst på att anpassa sig överlever. Vill vi verkligen ”överleva” i den svavelstickande relationen? Eller krävs det att vi kliver ut i den friska luften? Andas in livet och oss själva! Fullt ut!
Vi kan behöva försätta oss i personlig karantän för att kunna se vad som verkligen pågår, så att inte det icke normala blir normaliteten.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Jag halkade precis in på den här bloggen och har nog läst ca 50 inlägg eller mer. Jag tycker den är jobbig att läsa men också berikande på många sätt.
Jag blev lämnad för ett år sedan av min dåvarande sambo. Vi hade vart ihop i 10 år och har tre barn tillsammans.
I nästan ett helt år har jag varit vansinnig, ledsen, sårad, ful, fet, tråkig, trött, gammal, hårlös, värdelös m.m.
Jag mådde dåligt redan innan jag blev lämnad och hade gjort det i många år. Jag gick in i en depression precis innan vi skulle få vårt första barn, men jag trodde det var fysiskt fel på mig. Det var för mycket jobb i sammband med tveksammheten till ”oss” som par.
Min sambo gjorde allt i sin makt för att få mig på fötter igen men misslyckades helt därför att hon inte visste hur hon skulle göra. Felet var nog att jag aldrig älskade henne från början och det tvivlet satte prägel på hela vårt förhållande.
Nu när det gått ett år så kan jag se tillbaka varför jag blev lämnad. Jag fanns inte där emotionellt för henne. Och hon var inte den människan jag ville att hon skulle vara. Jag är allt för mina barn medan hon är allt för förhållandet och sig själv. Att hela tiden göra det hon själv ville och inte det familjen ville gjorde att jag gick ner mig ännu mer.
det jag känner som värst är att hon redan direkt efter separationen inledde en ny relation. Efter så lång tid tillsammans med någon som betydde allt så kan man släppa det och gå vidare på en 5 öring.
Jag tror mest jag ville skriva av mig lite.
Det jag reagerade på i din text var ändå att man blir som den man umgås med. Det kan jag relatera till. Man blir den andra personen om man inte är tillräckligt stark i sig själv och i sina värderingar. Har man samma värderingar i livet och kärleken finns där så behöver man inte anpassa sig efter någon. Inte i det stora hela utan kanske bara vad man ska uppleva och vad det blir för efterätt på middagsbjudningen 😉
Tack för fantastiskt kloka ord!
Ytterligare tänkvärt inlägg Michael alltid så intressanta, man längtar nästan till att få komma hem från jobbet och supa in vad du har skrivit och vilka tankesnurror man ska få!
Jag vill så gärna tacka dig, det är vi nog många som vill göra, för att du engagerar dig i denna blogg som är både lärorik och ett andningshål för stormande känslor vid separation. Du är verkligen en unik, genuin, varmhjärtad och generös människa! För det måste ju ta mycket tid att sköta en sådan här blogg.
Och uttrycket ”inget ont som inte har något gott med sig” stämmer liksom ”man blir som man umgås” och själv kan jag nu se vilka osunda sanningar jag skapade om mig själv i relationen. Men även om separationen varit det mest smärtsamma jag varit med om i livet så är jag tacksam över att min före detta man tog modet att lämna vårt förhållande.
Jag håller med dig helt om att man skulle behövt komma i personlig karantän, bra uttryckt, för att inte sakteliga acceptera negativa mönster. Men här skulle jag också vilja tillägga att det inte alltid är så lätt att själv se vilka mönster man hamnar i när man blir förminskad.
Det fanns ett tillfälle i mitt förra förhållande som jag idag hade önskat att mina föräldrar hade tagit modet och klivit in och sagt något. Det var en händelse som gjorde att vårt sjuåriga barn ringer sin mormor och säger att pappa är inte snäll mot mamma. Min bror kommer hem till oss och undrar vad som pågår…det var starkt gjort!
Det jag bär med mig från min egen erfarenhet är att om något av mina kommande barnbarn skulle ringa till mig och säga samma sak, kommer jag att följa upp hur mina barn har det, under en lång tid och inte ge mig försen mina barns partner förklarar för mig varför mitt barnbarn ringer till mig och säger att pappa inte är snällt mot mamma (eller tvärtom)….Jag hade aldrig gett mig här….aldrig varit rädd för att ta striden, eller försökt sitta ned och prata om varför saker och ting har hänt. sedan hade jag följt upp under längre tid att inte ett sådant här mönster någonsin upprepades. Åh, vad jag hade önskat att någon hjälpte mig, även om jag inte var misshandlad fysiskt någon gång så var det nära den gången…men den vardagliga mentala förminskningen kan man behöva hjälp från starka personer i sin omgivning för att komma ur.
När mitt yngsta barn hamnade in en destruktiv relation (första kärleken) när hen träffade en bipolär person (som det visade sig efter två år) gav jag aldrig upp. Många förklaringar om hur en bra relation ska vara, många timmar att lyssna och även om det var intensiva diskussioner för mitt barn om hur hen förklarade sin destruktiva partners oskuld, trots att jag såg hur illa hen mådde så avslutades alltid alla samtal med att jag, som mor, alltid skulle finnas kvar och att hen aldrig skulle behöva skämmas den dagen hen inser att hen råkat bli kär i en person som inte är frisk, utan kom hem när som helst. Jag ville skapa en djup trygghet långt in i ryggmärgen att man alltid kan komma hem oavsett vad som hänt och hur man mår.
Jag skulle vilja slå ett slag för att våga lägga sig i när man ser att någon inte mår bra, och att inte nöja sig med det ytliga -hur mår du? Jag mår bra! …hur har du det egentligen, du ser lite trött ut, kan jag hjälpa dig med något? ….osv
Håller helt med Anna K jag märkte inte att jag var förminskad, från början när vi var nyförälskade försökte jag stå upp för mig själv men slutade med det för husfridens skull. Jag hade också önskat att någon i min omgivning hade haft modet att fråga mig” hur har du det egentligen” då kanske jag hade börjat fundera själv. Jag vill också tacka för denna blogg, den hjälper mig varje dag.
Ja att man formas lite efter sitt umgänge. Jag och min partner var oftast han och jag bara. Under den korta tid vi var sambos så var så klart barnen där varannan vecka. Barnen märkte ganska snabbt att jag inte var riktigt mig själv. Men så blev det också väldigt manga bråk mellan sambon och mig, för jag accepterade inte hans sätt att vara i sovrummet hela kvällen när vi andra satt och kollade tv. Accepterade inte att han tyckte jag skulle be barnen gå ifrån bordet för att vi skulle dricka vårt vin efter att vi käkat klart. Men jag blev också väldigt dum i munnen, précis som han. Jag har nog aldrig tilltalat eller skrikit så mycket på någon som jag gjort till honom, under vår femåriga relation. Å det är dit jag vill komma. Jag har blivit lite som jag umgåtts. Jag sa aldrig så mycket i början av vårt förhålllande. Anpassade mig och ryckte lite på axlarna. Vi är ju olika i hur vi uttrycker oss. Men desto längre tiden gick desto mer sa jag ifrån, och tyvärr med samma fula ord. Jag till och med slog till honom 2 ggr. Han slog till mig… Jag har aldrig tidigare slagit någon ( örfil). Nä fy att tappa sig själv på det viset. ALDRIG mer. Hur mycket jag än tycker om honom, hur mycket jag än saknar honom, så är jag trött på att åka berg o dalbana.
Har precis lämnat. Och försätter mig i karantän denna sommar. För två år sedan var jag för första gången på mycket länge fri och lycklig. Full av glädje och energi träffade jag en ny man trygg i att denna gång skulle jag vara uppmärksam på signaler på förminskade och begränsningar. Men viljan tog över. Min längtan efter en varm trygg man gjorde att jag lurade mig själv. Vännerna märkte att jag sakta försvann – självförtroendet jag hade efter att ha brutit upp från den tidigare destruktiva relationen åts upp. Tänker nu att jag borde ha satt mig själv i karantän även efter den första relationen. Jag borde ha förstått att det behövs tid att se vad som hände.
Men nu! Jag vet att jag är den som förlåter – att jag kan känna med den som gör andra illa eftersom jag ser det rädda lilla barnet bakom handlandet. Men vad det kostade mig har jag inte förstått förrän nu. Tappade bort mig själv helt och visste till sist inte vad jag tyckte om någonting. Hade mina närmaste inte dragit i handbromsen och tvingat mig att lyssna vet jag inte hur det hade slutat..
Men nu ska jag aldrig ta skit igen. Min mamma sa ”du kan inte rädda alla skadade fågelungar” – och nej – det är inte min livsuppgift längre! Har fått nog!
Kram till alla starka modiga som tar språnget till ett innerligare liv
M åh vad jag känner igen mig i din berättelse. Hade repat mig från en destruktiv relation och kände mig stark och redo att satsa igen. Tyvärr kom en man i min väg som stegvis drog mig neråt tills mitt jag nästan var borta. Jag ville så gärna att det skulle fungera så att jag lyssnade inte på signalerna och priset blev högt. Jag klarade inte av att lämna utan det var han som lämnade mig för en annan. Jag hade heller tyvärr inga nära och kära som hjälpte mig att se klart. Nu har jag varit i karantän drygt ett år. Starkt av dig M att lämna. All lycka till dig och till alla er andra. Vi kämpar på så gott vi kan och håller hoppet uppe. Vår tid kommer
Jag förändrades för 5-6 år sedan. Jag kom på honom med att ha ljugit om en sak han hade köpt. Han sa en betydligt mindre summa, sedan hittade jag kreditfakturan på den grejen. Jag blev givetvis skogstokig och krävde att han skulle lämna tillbaka den, vilket han sedan gjorde. Han skämdes, men sa inte ett ord om det mer. Där och då förändrades jag. Kunde inte lita på honom när det gäller pengar. Han öppnade i hemlighet ett eget sparkonto som han la undan pengar på. Det kändes som han fick ett flyktbeteende eller belönade sig själv för det han gick miste om som barn. Jag förminskade mig själv med att tänka att han tycker inte att jag ska få ta del av ”hans pengar”. Jah kunde inte säga något eftersom det var ju hans pengar. Vi hade det väldigt snedfördelat. Jag gick hela tiden och tänkte att han har en plan. Vad visste jag inte, men när han sedan ville skiljas så slog det hela emot mig. Har han stannat kvar för att buffra pengar och att barnen nu är tillräckligt stora att dom kan klara sig någorlunda själva? Ja, jag har haft mycket funderingar om hur han igentligen har tänkt. Jag har blivit anklagad av honom att ha tagit pengar, vilket jag aldrig i min vildaste fantasi ens har tänkt tanken, men inser idag att det var hans sätt att föra över sitt beteende på mig. Där står jag trygg och stark. Jag törs se honom i ögonen och stå rakryggad. Det är min vinst! Men under dessa år så försvann jag bokstavligt. Både mentalt och kroppsligt. Vägde som en fågelunge och hans släkt kommenterade jämt om jag inte åt något. Åt gjorde jag, men allt rann bara av mig.
Tänk vad kroppen egentligen talar om för en att det är något som inte stämmer. Den skriker rakt ut men man står liksom i tjära och huvudet bara snurrar. Sedan slog ångesten till och det var riktigt otäckt. Funderade även på att lämna jordelivet ett tag. Att jag skulle ställa mig framför tåget. Kände att jag inte var värd mer. Hemska tanke!
Det är så lustigt det där att man blir som dem man umgås med. Jag älskar mitt jobb och där var jag alltid omtyckt och fick folk att må bra och där jag själv kunde blomma ut när jag kom dit. Där arbetskamraterna är så otroligt måna om varandra och hjälper och stöttar till 100%. Det var en befrielse att åka till jobbet då och få bli sedd och behövd på samma gång. Det var precis tvärt om hemma. Där gick proppen ur. Att ha boostat sig själv nu i ett år har varit tufft men så välbehövligt. Och precis som några har skrivit så har denna plats varit min största tröst och hjälp i att förstå både mig själv och mitt ex. Hade jag inte hittat hit vette katten vad som hade hänt med mig? Men det gjorde jag och denna plats kommer jag att sprida vidare till dem som behöver den. Guldkorn ska man dela med sig av❤️
Jag försöker att sätta mig i karantän då och då. Jag känner att min förmåga att anpassa mig är så stark att jag försvinner och min självkänsla och mitt egenvärde suddas ut. När jag märker av signalerna så försöker jag att hitta tid att tanka ny energi och kraft. Är särbo sedan ett tag tillbaka och behöver komma hem till mitt eget för att veta vem jag är och vad jag står för. Det gäller även andra relationer . Jag har ofta mycket energi, kraft och vilja och det är så svårt att säga nej och inte få dåligt samvete.
Denna blogg är andningshålet och landningsbanan!
Tack för kloka ord. Ibland känner jag igen mig och ofta rullar tårarna.
E
Ee
Reningsverk oxå.
Vackra bilder oxå!
Tack