Det är inte konstigt att många av oss någon gång i livet dragits till en person med narcissistiska drag, eller t.o.m. narcissistisk personlighetsstörning. Vem njuter inte i sällskapet tillsammans med en karismatisk (vilket de ofta är), intuitiv, människokännande och handlingskraftig varelse som har förmågan att säga de rätta sakerna. Det är spännande att vara nära den som inte ser gränser, utan oändliga möjligheter, och som verkar ha en stark förmåga att känna in det som du och jag bär på i våra sinnen. Det är så det kan upplevas att vara nära en narcissist.
En man berättar: ”det som slog mig, var hennes förmåga att säga de rätta sakerna. Jag kände mig fullständigt sedd och bekräftad, och efter att ha varit singel i ett par år, var hon rena paradiset. Sex med henne fick allt annat att blekna.”
Men smekmånaden med en n-person tar alltid förr eller senare slut! Som empatiska personer har vi trampat i den klassiska fällan: vi tror eller är övertygade om att de allra flesta delar vår människosyn och världsbild. Det slutar ofta med ett skoningslöst uppvaknande!
Empati innehåller inte EN komponent, utan flera. Vi har förmåga att känna in annan människas emotionella temperatur och ser om hon eller han är ledsen, tom, glad, tvekande, inspirerad etc. Just detta är n-personen expert på – att läsa av och t.o.m. kunna säga de rätta sakerna som får oss att tro att den empatiska förmågan är välutvecklad. Men det saknas någonting fundamentalt: att kunna känna med! Och det är just här som det brister för n-personen. Att känna med en annan människa!
Eftersom en narcissist alltid utgår från sina egna behov, helt utan intresse för sin partners (om det inte gynnar dem av strategiska skäl), kan de inte känna en annan människas känslor, ta in och bearbeta dem genom samvetet. N-personen resonerar inte: ”när jag gjorde så här, blev hon/han djupt sårad och det gör ont i mig att jag utsatte henne/honom för detta.
Medberoende och narcissism är varandras fullständiga motpoler. I medberoendet raderar vi de egna gränserna för att till nästan vilket pris som helst möta, hjälpa eller förstå en annan människa. En narcissist raderar alltid andras gränser.
Det kan kännas fullständigt främmande att tänka tanken att en person kan känna in men inte med. Något som hjälpte mig i mitt liv var insikten om att hur mycket jag än analyserade, försökte förstå och rannsakade mig själv, så förändrade inte det n-personen. Den riktiga smaken kring vem du har nära träder alltid fram förr eller senare!
Michael Larsen – relationscoach
🙂
En erfarenhet jag bär med mig angående personer man träffar med misstänkta drag av ”N” är att testa dem genom att ge dem någon form av makt och se hur de nyttjar den.
Det är först när man har makt som man har ett val.
Används makten på ett generöst, respektfullt, vänligt, hjälpsamt sätt mot andra eller enkom till att sko sig själv?
Svaret på det är en bra indikation på vilken typ av person du har framför dig.
“Nearly all men can stand adversity, but if you want to test a man’s character, give him power.”
Abraham Lincoln
Är de tidigare föreläsningarna om narcissism, som den här är fortsättningen på, något du kommer att göra om?
Ledsen för din skull Michael att du fick gå igenom det. Du har vänt erfarenheten till något fint men kan förstå om det är ett sår du bär med dig. Man önskar att alla människor fick uppleva omtanke, kärlek och slippa sorger men det är sorgerna som gör oss visa och jag unnar dig din visdom.
Känner igen mig.
Anpassade mig in i döden och det ändrade ingenting.
Tänkte att när han väl lämnat mig och blivit ihop med den han var otrogen med så skulle han bli lycklig, må bättre och vi ändå skulle då samarbeta som föräldrar så jag fortsatte att bemöta honom så fint jag kunde och tänkte att jag fick ju bearbeta min sorg för mig själv för man kan ju bara acceptera att någon träffat en ny de är förälskade i…
Det blev inte bättre oavsett vad jag gjorde.
Så läskigt tycker jag. Tillskrev den typen av drag till psykopater och tänkte att det märker man ju tydligt om någon har sådana drag, trodde aldrig aldrig att det var någon jag kunde ha haft som partner. Har fortfarande ibland svårt att ta in att personen jag hade så varma tankar om och gav så mycket av mig själv till kunde vända mig ryggen och sen dessutom spela offer och känner sig förorättad.
Jag har lagt ut så mycket av min energi till att undra över hur vida han känner ånger, empati och saknad osv. men har börjat inse att han har en förmåga som inte jag har. Han stänger helt av så han känner ingenting.
Det är en tomhet som tar tid att ta in.
Som en avgrund som uppenbarar sig när man plötsligt ser någon annans inre tomrum och förstår att ens egen funktion i relationen var att fylla den.
Anneli. De här människorna kan bara se svart eller vitt tror jag. Ömsesidig lärlek uppstår inte. Träffar de en ny blir det bara elakheter mot den de lämnar. Tror att i deras värld blir man ett ”objekt” för deras syften och inte en partner. Har man inget mer att ge kasseras man. Innan dess utövas härskartekniker och manipulation. De består av ett skal med ett svart hål innanför. Nu talar jag från mitt förhållande. Det jag ångrar är att jag inte lämnade för länge sedan för varningsklockorna ringde ju. Men jag visste knappt vad en narcissist var förrän….. nu vet jag. Jag accepterar också att man träffar en annan men då gör man upp på ett snyggt sätt. Tyvärr kommer jag nog aldrig varken glömma eller förlåta oavsett vad folk tycker. Mina tankar
till dig för jag tror jag kan förstå hur du känner och tänker. Kom ihåg att man får känna och tänka som man vill. Att lämna såna här förhållanden är inte som att lämna ett ”vanligt” förhållande. Det här förhållandet har ju aldrig funnits. Tomhet?
Ulla, det har slagit mig också att det verkar vara en svart/vit värld och att man antingen är perfekt och behandlas som just det eller så är man deras fiende och då behandlas man efter det.
Det är som du säger helt ofattbart tomt, surrealistiskt, tungt när man separerar för omkastningen är så stor upplever jag men det är väl just det att de små signalerna innan trivialiserades av mig. Jag tycker inte att man ska fokusera på det negativa utan lyfta det positiva och ha överseende med olikheter men jag förstår nu att man kan dra det för långt och att man vill så gärna tro det bästa om någon speciellt som man älskar dem. Det är ju ens ego som också inte gillar tanken på att inte vara älskad tillbaka och det är den tomheten som kommer över en nu. Ifrågasättandet av att har man någonsin varit älskad alls som du skriver.
Det är lätt att tänka att han då älskar den nya på riktigt, att det är nu som han upptäckt vad äkta kärlek är och det är ju egot som blir sårat då och som önskar att man var objekt för den sanna kärleken.
Glömma är nog bra om man inte gör.
Förlåta … är svårt och det är nog viktigt att inte förlåta i den mening som innebär att man säger att det är Ok det de gjort.
Jag brukar tänka att om mittbarn träffat en sådan person som behandlat dem så här hur skulle jag då ge henne råd. Skulle jag tycka att hon skulle vara vän med den personen, förlåta allt trots att personen aldrig ber om ursäkt och visar att de ångrar sitt handlande?
Tack snälla för dina tankar. Det är magiskt att få ta del av andras ord och man läker av andras berättelser och man stärks av att veta att det finns faktiskt andra än en själv som bestämt sig för att ens eget värde inte bestäms av någon som inte har förmågan att sätta värde på någon för de värderar sig själv så lågt.
Många kramar till dig.
Anneli. Jag tycker också att det kan kännas skönt att höra vad andra tänker och undrar över. Ibland undrar ju andra samma sak som man själv och som man ibland kan känna är tokiga tankar. Har du varit inne på Tuva Forum? Ibland kan texterna där vara jobbiga att läsa men ibland kan de trösta. Det beror nog lite på hur man mår när man läser.
Funderar så ofta på hur han lyckades fånga mig sig. När jag egentligen borde flytt och förstått atg något var fel anpassade jag mig istället. Inte för att det hjälpte. Nu har vi separerat, men han fortsätter hålla på med mig. Det är ett år sen, vad är det som gör att hsn fortfarande har det behovet? Vissa dagar tar jag åt mig, andra inte. Kan inte göra mig helt fri, vi har en dotter. Är så fruktsnsvärt rädd att han kommer göra samma sak med henne. Ser hur han behandlar henne som sin egendom. Problemen kommer komma när hon ska försöka frigöra sig. Hur ska jag kunna hjälpa henne?
// C
Anneli, som ”tröst” kan jag säga att utifrån min egen erfarenhet så älskar de inte den nya heller utan går så småningom vidare med ytterligare nya förhållanden. Det är sorgligt på ett sätt men det gav mig kvitto på att det inte var jag som person som var ”felet”. Var heller inte för förstående (var själv det) utan håll hela tiden din egen gräns. Kram
Tack Lena och Ulla för stöd och för att ni delar med er av era erfarenheter och tankar.
Jag uppskattar verkligen detta forum och de insikter jag får om mig själv även de insikterna som visar på mina svagheter. Att växa innebär obekvämlighet och ångest och de gånger jag sätter upp en gräns och bemöts med kyla, tystnad och skuldbeläggande så försöker jag påminna mig om att det bemötandet har inte så mycket med mig att göra utan med den andra…. men känslomässigt får jag ett påslag och tanken ”gjorde jag fel nu”. ”sa jag det på ett felaktigt sätt”… osv.
Kan tänka mig att det är vanligt.
Mitt ex…ja vad ska jag säga. Kanske inte till 100% en N-person. Men ganska nära en N. Åtminstone i konflikter. Skrik, gap o kalla mig de mest fula ord han bara kunde komma på. Han kunde vara tyst i dagar…jag hörde av mig o han sa förlåt. Alltid samma sak att ”han var rädd”. Han vågade inte…
Han hade en väldigt fin sida oxå. Men efter tre ganska hyfsade år. Ja nyförälskelsen, sambo…Vi flyttade sen isär o blev särbo. Men det var då alla bråk började ”på allvar”. Men då kom oxå mitt riktiga jag fram. Vet inte hur många av o på vi haft. Men varje gång det har blivit ett avslut har det slutat med hårda ord o han vill aldrig se mig mer. Jag e både det ena o det andra. Det värsta var att jag blev helt galen jag oxå. Gick på som bara den. Inte alla likt mig egentligen. Jag blev ngn jag inte ville vara. Men vem har rätten att kalla en det ena dumma efter det andra? Jag blev skogstokig…men det gjorde inte mycket nytta. När jag frågade om han kände ånger över sådant han sagt, kunde han säga att han gjorde det men jag trodde ändå inte på honom. Nä kanske inte så lätt att tro på ngt sådant när förlåten kom när jag sträckte ut min hand.
Han har dock aldrig ”bytt” ut mig med ngn annan under dessa jobbiga år.
Men när jag frågade honom vilka tre saker han gillade mest hos mig. Då svarade han bland annat att han gillade att jag ”styrde upp honom” att jag fanns för honom.
Han sa fler saker men just de orden fick mig att tänka. Jag vill inte fylla någons tomrum bara. Eller vara ngn som finns för dens liv ska vara ngt vettigt. Jag vill ha ett jag, en du o ett vi.
Sju år blev det. Berg o dalbana. Men jag har nog lärt mig mycket oxå.
Njuter av min ”ensamhet” nu. Nu blir det inte fler nystarter med honom. Nu blir det JAG. Än så länge känns det bara så fantastiskt skönt.
Lena – jag hoppas också på detta ”kvitto” att det inte egentligen var jag ”som var fel”.
Vill inte att någon annan kvinna ska uppleva och utstå det som varit min historia – men hans nya låter som en e-personlighet så…
Annelie, Ulla och Lena mfl.
Det ni skriver stämmer så bra med det jag upplevt och hur jobbigt det känns efter det tagit slut. Efter många år av hans ilska, kyla, förakt, tystnad, aldrig förlåt, aldrig inse sin del…. plötsligt utbytt mot en ny kvinna som han nu verkar kunna ge allt det han vägrade ge mig (respekt, kärlek…). Och ”kvittot” ni skriver om, hade varit skönt för att känna att jag inte var den svarta han såg mig som. Allt omtänksamt jag gjorde, försök att nå honom, misstroddes och han såg mig på ett objekt-sätt, som svart, dålig. Han blev Ilsken, avvisande, kall. Och nu när det är slut känns det tomt, sorgligt, trasigt, orättvist. Jag är inte så dålig som han sa. Jag är en kännande empatisk kvinna men hans sätt mot mig gjorde mig osäker. Och i början, några år, var han fantastisk, lyhörd, sa alltid rätt saker, omtänksam, trygg, mjuk…sen kom ilskan mer o mer.
Och varför gör det ont så lång tid efter det tagit slut? N- personen trallar glatt vidare till ny kvinna och kvar är jag med bearbetning och sorg och ledsenhet. Är han snäll nu mot den nya? Kan han ändra beteende över en natt? Var det i så fall jag som orsakade hans ilska ändå? (fel tänkt jag vet). Under åren ihop började jag väga allt jag sa noga, säga på rätt sätt, inte göra honom arg…
Inget reddes någonsin ut mellan oss. Men jag läker…
Rosa. Det du berättar att du gått igenom stämmer in på mig. Jag börjar förstå mer och mer att jag levt med en N-person. Den starka ilska, kyla m.m. som du och fler beskriver finns inte i ett ”normalt” förhållande. Att man bara går vidare direkt till en annan visar ju att inga känslor funnits. Tror det är därför det tar tid att glömma när allt bara var en illusion. En N-person kan bara älska sig själv tror jag. Normalt är väl att sörja/sakna lite. Det verkar också som flera än jag tror att det bara är svart eller vitt. Att hamna på den svarta sidan är hemskt. Jag var tvungen,för att överleva, att införa nollkontakt. Det var min räddning. Den lilla kontakt han hade med vårt barn fick ske via en anhörig till mig. Precis som du skriver: inget reddes någonsin ut. Även tankarna om han är snäll mot den nya delar jag med dig. Kan man ändra sig? Tyvärr får man nog aldrig svar på den frågan. Vi är många som farit illa om det kan trösta dig. Det är inte som att lämna ett vanligt förhållande när man lämnar en N.
Rosa – känner igen precis allt… Det är svårt att se hur han ger allt i relationen till sin nya kvinna.
Som svar när jag fick reda på att han redan var ihop med en ny kvinna sa han; ”Det är bara att köra på. Det den ena inte gillar hos en person gillar den andra”. Så enkelt är det tydligen… Själv försöker jag läka och ta mig igenom bit för bit.
Egentligen spelar det ju ingen roll för mig om hans nya relation håller eller inte för vi skulle aldrig komma längre i vår relation (har levt färdigt med varandra), men det vore så skönt för mig att få bekräftat att han är svår att leva med.