Till dig som lever med eller nyligen har lämnat en person med narcissistisk personlighetsstörning eller starka narcissistiska drag vill jag säga: dessa personer dras till det som glänser! Det gnistrade om dig, vilket det kanske fortfarande gör, men oavsett vad så vill n-personligheten ha en partner som är en förlängning av dras ego. Ett tillbehör; en accessoar som får honom eller henne att framstå som socialt/materiellt framgångsrik. Du är ett kap så länge det inte finns den minsta lilla repa eller felaktig tonart.
Men ingen av oss är immun mot de fina linjerna som förr eller senare visar sig! Och när tiden är inne kommer det att påpekas för dig!
Du sattes inledningsvis på piedestal och fick dela tronen med den ”felfrie perfektionisten.” Du kände dig unik och upphöjd, men snart fråntogs du den ovärderliga tiaran eller kronan på ditt huvud. Du gick från gudinnestatus/gudalik till fullständigt icke sedd. Det klassiska dramat mellan en n-person och en normalt medkännande människa utspelar sig. Du har försatts i exil av den som inte längre behöver din energi och ses därför som förbrukad.
Vem var eller är du i hans eller hennes ögon? Du var/är det emotionella blodet som energivampyren suger i sig. En narcissist är tom på insidan och fyller på utifrån med sådant som gör att de får strålkastarljuset riktat mot sig. Under dejtingstadiet var du drogen som gav det begärliga dopaminpåslaget.
Du är den som ska lyfta n-personen till ännu högre höjder genom att skänka en god avkomma – barn som blir ytterligare en förlängning deras ego.
Men det är väl ”bara att lämna”? Nej, det är inte bara att gå och rikta blicken åt ett annat håll, därför att n-personen har hela tiden sett till att göra dig emotionellt, fysiskt och ekonomiskt beroende av honom/henne. Blodet som rör sig i dina ådror är inte tillräckligt näringsrikt eftersom ditt självförtroende har stulits. Det är inte bara att gå och du som är mitt uppe i eller har varit där, vet hur det ligger till!
Men den känslomässiga syretillförseln kommer att återvända när vi slutar att söka svar på alla frågor (i alla fall svar från personen som dränerar dig), upphör med att blotta oss känslomässigt för den som inte förtjänar vår sårbarhet, och inte skickar upp den egna personen på scenen där tragedin utspelar sig.
Försök aldrig att stråla inför en narcissist och sträva aldrig efter att bevisa din duglighet. Ge inte näring åt n-personens grandiosa självbild genom att ständigt försöka nå fram. Det finns oändligt mycket bättre och vackrare platser för dig att vistas på.
Kom ihåg: när det gäller att lämna en n-person är vi som mest sårbara när vi har bestämt oss för att avsluta relationen eller nyligen har gjort så. Återvändarna är många, men jag lovar dig att det går att avsluta permanent. Jag lyckades och vet att även du kan!
Michael Larsen – relationscoach
Tack Michael! Tack. Vi behöver höra detta. Vi som lever eller har levt med en n-person. Precis så där är det. Exakt. Det är verkligen inte ”bara att lämna”. Men det går också att bryta beroendet.
När min n-person lämnade mig trodde jag verkligen bokstavligen att det inte skulle finnas en enda människa som skulle vilja ha med mig att göra. Absolut inte en ny partner, men inte heller några nya vänner.
Och under relationen. Jag försökte ständigt nå fram. Jag lade all min energi i detta. Jag försökte också ständigt bevisa min duglighet. Ständigt.
Så här tre år efter att han lämnade är jag faktiskt trygg i mitt skimmer. Det är så härligt att du skriver just det. För jag tror att vi som verkligen inte tror att vi glänser faktiskt verkligen gör det. Det tog tid och hårt arbete att komma hit. Och jag har slutat att ge näring åt hans självbild (barn tillsammans och därav kontakt). Också det tog tid, långt efter att han hade lämnat, och ännu går det inte automatiskt, men numera kan jag hejda mig i bekräftandet av honom, eller upprördheten på honom. Idag behandlar jag honom artigt, trevligt och ytligt.
Första gången då jag faktiskt började ana mitt eget skimmer var när jag en dag såg det i mitt barn. Jag hade förstått att människor såg något hos mig, men inte vad. När jag såg mitt barns skimmer började jag greppa vad människor ser i mig.
Och faktiskt. Kanske är tacksamheten i att få leva i lugn, i eget glitter och utifrån min egen väg extra stor när det så många år handlade om att skimra för att få andra att glänsa. Nu skimrar jag bara för mig själv.
Det är fantastiskt fint att läsa dina ord och få ta del av din berättelse Anna! Oerhört starkt av dig att orka gå. Till slut går det:-) Allt det bästa till dig!
Igen och igen faller jag dit. Vi ses och har en underbar kväll och / eller en helg. Är sedan på distans och jag känner ingen saknad… Men ändå vill jag ha hans meddelande… Tar ofta någon dag bara så är bråken igång. Samma sak varje gang. Han gör slut för ”det går inte att prata med mig”. Jag är oattraktiv och han ska istället fokusera på en normal kvinna. Jag blir förbannad och svarar emot. Det är ju kört då. Sen lugnar han sig och säger förlåt. Då står jag där. Men varför gjorde jag så igen? Jag vill ju inte ha en relation med honom. Men det är précis som att jag blir triggad av när han gör slut, när han blir elak. Precis som att jag ska bevisa ( vet inte för vem) att jag är inte sådan som han säger. Jag blir knäpp på mig själv! Varför håller jag på så här? Det har pågått i manga år nu.
Vem är du utan dramat med honom ”Tröttsamt”?
Jag vet inte riktigt…Jag vill ha min frihet. Men jag faller tillbaka. Så otroligt rådd att aldrig mer få uppleva den passionen o den kärleken som jag ( vi ) upplever när allt är bra. Men så kommer dalarna… Jobbigt!
Jag känner igen mig. Och insåg att svaret var att det var så läskigt att inse att jag visste inte vem jag var på egen hand, att det var mindre jobbigt att utsätta mig för allt drama än att börja ta reda på vem jag är.
Idag är jag där. Ingen drama och vet vem jag är. Men old habits die hard. Ibland kommer jag på mig själv att oroa mig igång till drama för att slippa erkänna för mig själv att jag är värd det bästa.
Vad jag känner igen mig i det du skriver! Har det PRECIS likadant!! Man faller tillbaka hela hela tiden!!
Tack för så bra förklaring om hur en n-person fungerar och tänker. Att man är deras förlängda ego och att de ser sitt barn som en avkomma och även barnet blir en förlängning av deras ego. Jag ryser! När man har förbrukats för det ändamål de har bestämt kasseras man. Stämmet helt. Manipulationen man utsatts för gör det svårt att lämna. För mig var nollkontakt det enda för att komma från n-personen. Den lilla kontakt som han ville ha med barnet hjälpte mina nära till med. Anna. Jag känner igen mig i det du skriver. Skönt att du är trygg i ditt skimmer. Att behandla artigt, trevligt och ytligt tror jag på. Synd att jag inte visste mer om narcissism för några år sen. Nu vet jag desto mer. Kunskap hjälper för att komma vidare. Tack för en bra blogg.
Tack för en bra text 🙂 Är ny på att skriva här…läst lite då och då.Lämnade en narc man i början av året efter 30 år tillsammans. Hade kommit till en punkt där jag nästan valde mellan att lämna eller dö…. Orkade inte mer. Trodde aldrig jag skulle klara att lämna, men gjorde det… Idag mår jag mkt bättre, känner mig fri.. Börjar bli mer och mer trygg i mig själv. Försöker lära känna bra män för att se hur de fungerar…måste lära mig tillit. Exet har inte släppt mig än….kan ringa och säga 20 ggr under samma samtal att han älskar mig…och han gråter…säger att han helt tappat livslusten. I början mådde jag dåligt av det, men går bättre nu. Han vill diskutera i timmar varför det tagit slut, när han ville laga äktenskapet…det är jobbigt och gör mig trött…undrar om han nånsin kommer acceptera att jag lämnat… Vill tacka för denna blogg som ger mkt stöd…och säger till andra som inte klarat att lämna än…Gör det! Om jag klarade det så gör vem som helst det! Kram
Men hur är de när en n person inte ser sej själv som de utan anser den andra parten är det och dessutom pratar skit till allt o alla omkring den o smutskastar både sina barn och sin före detta Och skyller allt sitt misslyckande på sin före detta o att hon är skyldrad toll att vuxna barn har vänt honom ryggen Hur får man en sån person fatta ??
Förstår precis vad du menar.
Jag har lämnat för ett par år sen. Satt ensam i hans hus som nåt slags attiralj i 6 år. Två barn, som han aldrig brydde sig om förrän jag gick. Då blev det enl honom ”nya regler” och han och hans familj påverkar barnen heĺa tiden att vända sig mot mig. I soc-utredning och terapi ljuger han och duperar alla.
Sitter ensam på hans hemort. Över 100 mil från familj och vänner. Pendlar 12 mil dagligen till jobb. Kan inte flytta, får inte skriva barnen hos mig, kan inte resa till min familj som jag vill med barnen. Han styr allt och har lag o samhället på sin sida.
Har jag nytta av detta webinar eller finns det nåt annat som passar mig bättre att ta del av?
Tack för ditt fantastiska o stödjande arbete.
Du är inte ensam. Var bor du? Kontakta kvinnojour, och läs om allienation..
Tack så otroligt mycket för denna text, behövde verkligen höra det. Har läst flera av dina texter och får enorma ”aha”-upplevelser varje gång. Men en sak jag funderar över är; du pratar alltid i termerna av ”du som lever med…/du som nyss lämnat…” men om det inte är nyss, då? Om det är många år sedan? Alltså väldigt många… men man ändå inte kunnat släppa fullt ut, ändå inte bearbetat färdigt, ännu är sårad, trasig och arg över vad man utsatts för? Mycket beroende på att man fortfarande utsätts, numera via barnen, man ser hur de skadas, trots att de nått myndig ålder, man står ensam med att bygga upp dessa trasiga barn som levt med denna N-pappa i alla år, kämpat för hans godkännande och kärlek utan att någonsin fått det på riktigt… När man undrar hur det kommer sig att vissa människor får fortsätta leva trots att de skadat så många så djupt, medan andra, som ägnat sitt liv åt att göra gott, hjälpa och stötta, blir kallade från jorden långt före sin tid? Hur går man vidare, hur tar man sig igenom och hur hjälper man sina barn att läka sina trasiga själar?
Tack för en mycket bra läsning.
Tack Camilla 🙂
Tack, för väl beskrivna ord Michael och de stämmer! Skimmer och mitt slocknade å trillade ner i ett djupt svart hål, hade det inte varit för mitt barn hade jag nog aldrig orkat ta mig tillbaka till skimret igen och ta mig ur relationen. Som du skrev lämnade relationen var tillbaka igen för att sen lämna den för alltid! Idag 10-år senaremedmycket jobb med mig själv och vågar lite på andra igen, trygg, lugnare, mindre inre och yttre stress över mest det ekonomiska.Hade en fem årsplan, höll den, en högskoleutbildning och ett jobb jag älskar, ger mig och mitt barn mycket trygghet.
Tack Michael och alla andra,…det stödjer och stärker att läsa.
Anna….jag har nästintill likadan resa som du. Ditt översta inlägg är som om jag hade kunnat skriva det själv.
Jag sade till min väninna några dagar efter besked om ny kvinna för han, efter 26 år tillsammans, vem fan vill ha mig? Vi hade gått en rask promenad och jag visste inte då hur nedkörd i botten inom alla hälsoplan jag var, men min vän svarade mig raskt tillbaka…..Vem fan har skadat dig så mycket Anna! Hon blev nog mållös över hur jag egentligen hade haft det i min relation! Man blir expert på att gömma hur illa man mår psykiskt.
Men vi hade äldre barn i 20 års åldern nr han träffade en annan och lämnade…..det bästa som hänt i mitt liv!!!
Livskrisen blev djup då jag inte inom något livsområde hade något ”kött på benen”….idag 6 år senare, bra ekonomi, många nya härliga vänner, frid i sinnet….
Kampen mot automatiska tankar i huvudet har varit svårast. Mindfulness, träning, vila, vänner och tiden i sig har läkt ut det mesta nu. Men det tar tid med hjälp av självmedkänsla att döda skammen….men det viktigaste mot skamkänslor har varit för mig att prata om det…då dör de känslorna ut.
Men fortfarande nyper det till i magen när man tänker att vi en dag ska mötas ex. på barnens bröllop etc.
Varma stora kramar till alla som kämpar
När vi träffades studerade jag 150 %på universitetet , jobbade extra och köpte hus med allt vad det innebär. Tydligen urstark, var ute och dansade ofta och hade mitt livs toppform. När barnen kom i rask takt och jag blev lite trött och sliten blev jag en annan. Det accepterades inte, ”Jag trodde inte du var sån som krisade”, ”psykfall och annat verbalt skit.
Barnen han inte brydde sig så mycket om är nu efter skilsmässa slagträ och ett verktyg för att hans liv ska bli som han vill. Egoistiskt fokus, inte barnens bästa. De ska vänja sig, punkt. Ständiga hot om tingsrätt och psykspel. Min överkapacitet lockade och min begränsning(att inte i alla lägen vara stark, drivande och uppskattande) hatades.
Jag är stark, men när man inte får vara svag bryts man ner. Psykiskt. Priset var högt för detta förhållade, barnen är det nästa jag har och att de ska må bra är väry all skit. Men att orka hela vägen är drygt, man blir aldrig fri när man har barn med en sådan person. Ska man behöva vänta på att karl avlider för att få ro?
Maria. Känner igen så mycket av det du skriver. Överkapacitet lockar, begränsning hatas. Man måste även få vara svag ibland. Barnen verkar inte vara av intresse. Stackars barn. Hur är dessa män skapta? Riktiga egon.
Ulla. Det otäckaste är hur lång tid det tar att inse vad det handlar om. Först när jag väntade det fjärde barnet förstod jag vad som var vad. Jag har blivit kallad lösningsinriktad i mitt yrke, det har inte gynnat i den här soppan. Jag borde pekat på dörren innan barnen, men då hade jag inte haft de älskade lirarna.
Nu när jag ser och förstår att det inte egentligen handlar om mina brister gör det också att jag känner en stor uppgivenhet. Vilken uppförsbacke att fostra och hjälpa barnen så de inte tar efter sin far.
Hjälpen från samhället är begränsad, socialtjänsten kan inte åstadkomma mirakel, juridiskt krävs det en hel del. Kvinnofridslagstiftningen finns, men inte gör den livet lättare i längden med någon som kringgår allt han kan.
Hans familj och släkt har samma drag och är inte till hjälp, mina nära vill inte, vågar inte och tror inte mig. Jag är bara besvärlig….
Tack för dessa ord som prickar exakt in på hur jag har haft det. Nästan läskigt att läsa!
Tack för dessa ord som prickar exakt in på hur jag har haft det. Nästan läskigt att läsa!
Tack alla ni modiga som vågar berätta här….
Känner så väl igen mig, i texten och i alla kommentarer.
Tack för alla goda råd! Behövs!
Tänk om jag hade vetat och förstått vad jag vet idag. Nu är även hans barnbarn en förlängning av hans ego……så läskigt när man ser det!
Tänk om jag hade vetat och förstått vad jag vet idag. Nu är även hans barnbarn en förlängning av hans ego……så läskigt när man ser det!
Ja Helene tänk om man vetat och förstått vad man vet idag……. Men i ”min värld” trodde jag inte att såna människor fanns. Nu är jag påläst och för mig var det viktigt så att jag förstod att jag inte hade en chans att rädda förhållandet. Jag var utsedd till att stå på den svarta sidan.
Det finns mängder av pedagogiska och själavårdande filmer om detta på Youtube! Jag har rekommenderat dem för många. Men en svensk sajt eller gemenskap skulle behövas också!
Hej Michael
Tack för din blogg. Jag håller på att lämna en narcisist nu, som jag har ett barn med.. Han säger att om jag lämnar honom så skall han ha hela vårdnaden om vårat barn , för det är jag som väljer att lämna honom .. Att han vill ha min dotter på heltid skrivet på papper är att han vill ha underhållsbidrag och kontroll över mig .. Han utpressar mig nu med massa saker vilket gör mig rädd .. Han är otroligt statusfixerad han övertala mig att vi skulle köpa en bil för en halvmiljon tillsammans jag har inte ens körkort .. När jag kom på argument om att köpa ngt billigare blev han arg .. Han har dessutom varit borta på nätterna nästan hela tiden kommer oftast hem vid kl 04:00-05:00 . Nu jag vill lämna honom o han inser att jag menar allvar har han vart hemma två veckor o tycker att han är duktig men det är försent .. Anledning att han vill att jag skall stanna kvar är att han får mindre utgifter .. Tacksam för tips för att klara mig därifrån o strunta i hans utpressningar
Tack Michael❤️
Det var en 5 årig process för mig att lämna efter hans otrohet. Jag tänkte ute alls på mig själv, jag tänkte på barnen, hur skulle de må om vi skildes? Jsg tänkte på honom, hur skulle han må? Hela hans fina fasad skulle rämna. De fina barnen, hans fina fru, det fina stora huset med sjötomt, segelbåten….
När jag väl tog beslutet fick jag höra från hans föräldrar vilken fruktansvärt ondskefull människa jag var som lämnade honom och tvingade honom sälja HUSET. Allt var ju mitt fel, han skulle ju onte varit otrogen annars. De är ju helt klart medberoende eller har samma n-drag själva. Trodde ett tag på vad de sa, att jag var en hemsk människa. Vad hade jag gjort? Splittrat vår fina familj….
Är sakta påväg tillbaka, två år senare. Försöker hitta mig själv, vem är jag utan honom?
Han däremot har hittat en 30-årig kvinna ( han är 50 och vår äldsta son är 18) , förlovat sig och bygger hus. Vad var jag för honom? Hur jan det vara så enkelt för honom att gå vidare när jag har en sådan sorg över hur det blev?
Levde med en narcissist i 17 år. Snacka om superego, inte ens intresserad av sina barn, inte då o idag ej heller intresserad av barnbarnen. Det var en kamp att ta sej ur detta, men en dag beslutade jag mej för att sluta vara rädd o då gick jag o tog barnen med mej.
Vad händer med en om man är uppväxt med en n- mor. ”Smittar” det?
Herregud ! så exact bra skrivet och förklarat . Tänk att vi är så många som råkat ut för en sån person . Precis så här är det .
Jag har precis lämnat och behöver verkligen få en förklaring på hans beteende . Själen är så trasig .
Att inte vara ensam i detta känns ändå som en klen tröst , att det finns andra som också har varit med om samma sak .
Man kämpar o kämpar för att inte gå tillbaka igen … tänk om han ändrat sig denna gången ?
Fast man vet att så är inte fallet . Men hoppet har man alltid kvar , det sista halmstrået .
Men innerst inne så vet man att man är värd så mycket bättre . Men man har blivit medberoende .
Tack ! För en jättebra sida .
Hur gör man då när det är ens mamma som är narcissist??
Hej! Jag undrar om det är ett kriterium för en n-person att hen först höjer sin partner till skyarna för att sedan kritisera? Min partner höjde mig aldrig till skyarna. Däremot kom kritiken och de omänskliga kraven nästan omgående. Jag dög aldrig på något sätt. Självkänslan vacklade snabbt och jag trodde inte att jag klarade någonting. Som tur var insåg jag att han hade fel, och lämnade efter 17 år.