Mannen i min egen ålder som jag brukar hälsa på då vi passerar varandra på gatan, ser helt förstörd ut. Han skakar på handen då han plockar upp sitt barns napp från marken. I vanliga fall utstrålar han koll, självförtroende och en glad aura. Nu är det en blick i chock.
Stannar till och frågar: ”hur är det?”
”Inte min bästa dag”, blir svaret.
”Jag bjuder på kaffe när du lämnat på dagis” säger jag tydligt.
Vi slår oss ned på en bänk med take away fika och han gråter fram sin berättelse:
”Vi skulle gifta oss i september. Alla inbjudningar… Såg inte det minsta tillstymmelse till att någonting var galet. Hon som näst intill avgudade mig. Igår kväll kom det fram att hon har ihop det med sin chef. Nu sitter hon på flyget till London. Med honom!”
Jag lyssnar, lyssnar och lyssnar. Han pendlar mellan chock, förtvivlad sorg och ilska.
”Det värsta är alla frågetecken som jag aldrig kommer att få svar på.”
Han känner till min blogg och frågar: ”vad skall jag göra?”
Mitt krassa svar blir: ”härda ut! Gör vad som än behövs för att kunna komma vidare. Var pappa! Du känner dig just nu som världens ensammaste och det är det största helvetet. Liksom utbytbarheten. Du kan springa med mig på kvällarna.”
Det finns inget som är så livsavgörande som att ha någon där. Som lyssnar och är spegel till känslorna.
Han lyckas få fram: ”fan! Varför kan jag inte bara stänga av som vissa andra?”
Jag: ”för att du är en frisk person! Du har inte tvingats träna dig i att splitta från ett läge till ett annat. Visst hade rätt person inte gjort så här mot dig?”
”Imorgon springer vi längs med havet.”
“Knock, And He’ll open the door
Vanish, And He’ll make you shine like the sun
Fall, And He’ll raise you to the heavens
Become nothing, And He’ll turn you into everything.”
― Rumi
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Medmänsklighet. Dina ord och engagemang värmer mitt hjärta. Han kommer ju komma ut starkare på andra sidan – det vet ju vi som varit där.
Gör ju så fruktansvärt ont i själen, att bli lämnad, oavsett orsak. Hoppas verkligen att han orkar
Helt rätt. ”Det finns inget som är så livsavgörande som att ha någon där. Som lyssnar och är spegel till känslorna.” Så är det verkligen.
Det behöver man när man har det tufft.
När jag skiljde mig för första gången för tio år sen så hade jag en nära vän som lyssnade o lyssnade och var en spegel till känslorna. Massa timmar satt vi o pratade, ibland hela natten.
Jag var tacksam för varje samtal vi hade. Det sa jag till henne och visade tydligt min uppskattning o tacksamhet. Vet inte hur jag skulle ha klarat mig utan henne, trots att det var mitt beslut att bryta upp så var det en jobbig period i livet.
När jag väl var igenom den tuffa tiden så tänkte jag att om jag någon gång hamnar i samma situation så ska jag skaffa professionell hjälp så att jag inte nöter ut mina vänner. Jag pratade om det med min vän men hon hade inte upplevt det som att jag var till besvär och det är ju sånt vänner är till för, sa hon.
Nu har jag en terapeut som jag pratar med som är så värdefull för mig.
Så idag vill jag hylla min fantastiska terapeut och mina härliga vänner, både gamla o nya. ❤️
jo det är tyngre att göra det helt själv, men har man ingen så har man heller inget val….
Jag blev lämnad för tre år sedan. Precis samma sak hände med mig. Jag var då på en idrottsaktivitet med mina barn och satte mig själv på läktaren nedsänkt i min sorg. En pappa till en av mina döttrars kompisar kom fram med två koppar kaffe och frågade bara hur jag mådde. Jag tackade och sedan lyssnade han på mig i en timme. Den lilla gesten betydde allt för mig då. Jag känner fortfarande stor tacksamhet gentemot honom för det. Finns inget finare än männskor som vågar bry sig. Bra gjort Michael!!
åh vad jag vart glad över din kommentar när han frågade ” varför kan jag inte bara stänga av som vissa andra” ❤️
Jobbig situation men så skönt att någon fångade upp han, i detta fall du. Vänner och medmänsklighet är så viktiga komponenter och kan nog vara avgörande för hur den kommande bearbetningen kommer bli. Tyvärr ser man för lite av denna varan nuförtiden.
Fantastiskt fint agerande mot en medmänniska!
Tänk om jag hade mött dig när jag var i samma situation.
Istället möttes jag av kollegor med blickarna i golvet och deras frågor till andra om mitt mående. Vänner som inte fanns kvar. En avlägsen familj med egna liv att leva utan tid att ge till lyssnande.
Allt det har skapat en hårdhet för att klara av att gå vidare. En negativ hårdhet att inte vilja släppa in någon annan, måste klara allt själv. Ett ständigt ifrågasättande om livet verkligen är värt att genomlida.
Om jag ändå hade mött någon med ett uns av dina egenskaper.
styrkekramar i massor!!!
Hur många människor har detta stora hjärta att se hur andra mår, att ta sig tid att fråga ”hur mår du egentligen?”.
Jag har barn, syskon, vänner, kollegor men jag saknar det där hjärtat hos alla människor runt omkring mig. Inte ens mitt ex frågade mig hur jag egentligen mådde!
Felet ligger kanske hos mig själv då jag utåt sett verkar stark,oberoende och säker? Det är verkligen ingen fasad utan jag har väl helt enkelt fått lära mig att bita ihop och klara mig själv. ”Kan själv”…ekar hela tiden i mina öron men innerst inne så är jag så liten och rädd och ledsen. Jag saknar någon som ser MIG och som skakar om mig och som tvingar mig att lyfta bort locket som ligger på hela tiden. Jag känner mig som dom där leksakerna som fanns när man var liten; små gubbar med en tyngd i botten. Oavsett hur man tvingade dom att ligga ner, så reste dom sig upp igen.
Tack för ett fint blogginlägg som berörde mig idag Michael!
Varma hälsningar
Christina
Hej Christina! Jag är nog som du, verkar stark, oberoende och säker. För en del av mig är det. Men den andra delen är rädd, osäker, liten och vill bara bli omhållen.
Nu efter min paus i äktnskapet/separation fann jag ingen annan råd än att vända mig till alla jag kunde komma på, annars hade jag bokstavligt talat inte orkat ur sängen. Och jag har upplevt sådan välvilja, tillmötesgående och medmänsklighet.
Men visst, initiativet har behövt komma från mig. Menjag tänker att det stärker mig själv också; jag kan använda min starka sida till att våga be om hjälp, och när jag sedan får hjälp så kan jag visa den lilla rädda jag.
Mitt ex frågar inte mig heller hur jag mår. Jag har nog bara försökt att acceptera att han är så mitt i och djupt inne i sin process att han inte ser annat än sitt eget perspektiv. Visst önskar jag att det vore annorlunda, men det är vad det är och eftersom det är utanför min kontroll att ändra så är det något jag bara får acceptera.
Mm, håller med! Jag tror vi alla kan bli bättre på att fråga: Hur har du det?…och verkligen visa att man orkar/vill lyssna till svaret. Det känns verkligen som en lyx vi kan ge varandra. Som inte kostar nånting, mer än vårt mod, vår medkänsla å vår tid. ❤️
Precis Petra!
Det är så enkelt att fråga: ”Hur har du det?” Och då tycker en del människor att de har ”brytt sig”.
Men det finns ingen mening med att fråga om man inte orkar/vill lyssna till svaret.
Vi måste visa mer empati för våra medmänniskor.
Det lilla, ibland det stora, vi visar för någon annan kan vara väldigt viktigt för just den personen. Som gör att hon/han orkar lite till.
Kram till fina dig som bryr sig så mkt om andra. ❤️
Men tack detsamma! ❤️
Som jag önskat att jag skulle kunna stänga av men det går helt enkelt inte….. Ibland tänker jag att det måste vara otroligt skönt att kunna separera sig själv från sina känslor men det har väl sina baksidor också.
Önskar bara att det inte vore som en bergodalbana hela tiden, vissa dagar så känns det stabilt och andra dagar så har man ångesten där som en ständig förljeslagare.
Exakt så är det för mig med – från stark och glad till en blöt fläck, inte loppet av en dag! Det är märkligt att uppleva.
Jag tänker att det inte handlar om att stänga av sina känslor, men Michael skrev häromdagen om att vi är mer än våra känslor, och det försöker jag hålla mig i. Att hur det än känns så är jag mer än det. Det ger tröst, tycker jag.
Testa att läsa ”drunkna inte i dina känslor” av Maggan Hägglund och Doris Dahlin
Åh vad jag känner igen mej !! Glad att din vän har DEJ ! Man behöver/måste ha någon.
Kram till er båda .
Ditt inlägg berörde mig mycket, blev rörd av din omtanke! Tänk om alla vi som har det tufft hade haft någon som funnits där och lyssnat….så fint och betydelsefullt det hade varit!
Vilken fin vän du är Michael!
Jag hade aldrig klarat mig utan min underbara, galna och varma granne. Hon har lyssnat, peppat, tröstat, med mig under min resa, utan henne och hennes man skulle jag aldrig vara där jag är idag.
Trots att det är fredag och jag har en helg framför mig utan mina barn så känner jag tacksamhet över att jag nu känner. Förut levde jag ett liv på rutin, jag hade stängt av. Att nu känna alla känslor, avsett hur jobbiga eller härliga dem är, det är att leva! Idag älskar jag att leva! Jag känner mig tacksam och ödmjuk för att jag tog mig ur det hål jag hade hamnat i.
Trevlig helg, värme och kärlek, E
Hej Michael! Tack för att jag fick svar på att jag är en frisk person som inte lärt mig att stänga av!!! Känns bra o veta!!! Va härligt det låter o springa vid havet! Vilken underbar terapi! Själv springer jag i en skog i närheten där jag bor till ” fan löser av mig” när jag mår dåligt! Tycker det funkar jättebra!! Ha en härlig helg!Med vänlig hälsning, Mia
Vill nu bara önska er alla en fin helg! Gör något riktigt bra för er själva! Det tänker jag försöka…:-D kraaam
Desamma till dig Petra
Kram ha en fin helg och ta hand om dig
Tack snälla du! 😀
Tack detsamma Petra! Och alla andra här… Fint att läsa, känna igen och stötta varandra! Tack och Kram ♡
Önskat ibland att jag bara kunde stänga av ibland. Var faktiskt en kollega som sa igår att jag såg så pigg och glad ut mott i våras jag svarade jo men jag mår bättre allt börjar landa.. hon såg ut som ett frågetecken och sa vad då har det hänt något jag trodde bara att du var trött på jobbet ni har ju haft det lite tufft.. Jo svarade jag det hade vi men framför allt kämpade jag att orka med tillvaron efter vi separerat och sorgen efter mamma och min farbror som gick bort i maj så jag orkade inte riktigt vara så social på rasterna Hon tittade på mig och sa oj det hade jag ingen aning om men nu förstår jag varför du ser så trött ut ibland men jag är imponerad av dig hur du orkat vara här också engagerad i ditt jobb du är ju aktiv och så proffesionell och närvarande varenda minut du är med barnen..
Har tänkt på det mötet utan min chef som stöttat och frågat och varit den som även har sagt till mig när det varit dags att ta det lungt
Som även skickat hem mig när det blivit så tungt som lyssnat när jag behövt prata av mig.. Hade våren varit så otroligt mycket tyngre än var den varit..
Men funderar och grubblar fortf på en sak hur man hanterar/förhåller sig en otroligt arg och anklagade fd som är så som du beskriver mannen du träffade.. Det kunde varit min fd.. Vi har helt olika syn på vår seperation, jag vet att jag svek honom när jag valde att lämna men hade jag inte gjort det hade jag tappat bort mig själv ännu mer jag hade blivit helt drenerad på energi. Jag hade försökt så länge att hitta kärleken till han igen men inga känslor fanns kvar..har förlorat så många vänner men även funnit nya vissa vänner har banden blivit mycket starka utan stöd och omtanke från dem hade jag aldrig orkat hanterat all sorg och all ilska/kommentarer/sms/mail från min fd man..
Ha en fin fredagskväll
Det där känner jag igen. Jag har separerat från min man efter 26 år. Jag har försökt hitta tillbaka till den känsla jag hade för honom en gång men det gick inte. Jag ville inte leva längre så jag var tvungen att bryta upp. Nu får han allas sympatier och han far runt och samlar pluspoäng. T.o.m mina barn, som inte är hans, står på hans sida och tycker jag är den onda, som ”stack”. En del av våra vänner har också visat avstånd men värst är att känna det från barnen. Jag har märkt att många kvinnor är bra på att stötta. Jag har fått flera nya vänner och det är jag så glad för. Ska verkligen vårda dem. Men den som står här med alla skuldkänslor, det är jag. Men jag ska ro detta i land. Jag vet ju så väl att han också har skuld i det som hänt men han spelar på allas medlidande. Och jag ska vara stark eftersom jag valde detta uppbrott. Om jag säger att jag mår dåligt blir svaret -”hade du väntat dig något annat?”
All styrka till er!
Det är precis det ni beskriver som jag räds för. Jag känner att jag inte älskar min man längre. Jag har desperat upphöjt allt fint och bra han gör för att jag har velat att det ska kännas så rätt, men istället känner jag mej oärlig både mot honom och mej själv. Kärlekskänslorna finns inte hos mej och det är en enorm sorg som jag bär på och bearbetar- att det inte blev/är som jag vill att det ska vara; att älska varandra tills döden skiljer oss åt. För så kan det väl vara? Vi kan i stort sett prata om allt utom just vårt kärleksförhållande. När jag har försökt att ta upp hur vi har det så har maken trott att det är en övergående ”fas” som jag går igenom. Han vill inte inse att jag känner som jag gör och tycker att jag sviker honom och barnen. Jag lyckades få med honom till en parterapeut, först ville han inte eftersom han vill inte må dåligt genom att ”någon rotar runt” och så kanske det inte blir bra mellan oss ändå. De gångerna vi var där gjorde honom mest frustrerad och arg på mej eftersom jag är den som inte känner som jag ”borde” i vårt förhållande. Fast jag vet att det ändå var bra att vi var där.
Vi har aldrig bråkat på ett konstruktivt sätt, utan jag har vikt undan för att maken har ett temprament som har skrämt mej när det har visats och för att skydda barnen så har jag gått emot mitt eget tycke och tänk. Helt vansinnigt egentligen- inser jag nu när jag har börjat lyssna mer på mej själv. Och vågar stå upp för mej själv.
Jag har stärkts i mitt beslut att jag inte vill leva såhär resten av mitt liv, men steget till att våga bryta upp känns fortfarande väldigt stort. Finner mycket uppmuntran och tröst på denna blogg och har även glädjen att ha två vänninor som är fantastiska samtalspartners.
Tack till Michael som leder bloggen den och alla er andra som föder den <3
stor igenkänning på detta! jag har backat många gånger för husfridens skull, men ven av rädsla……och när jag vågat möta ilskan från honom så har den flera gånger urartat till slagsmål. så rädslan är verklig. men det är jag också. jag kan inte vara ngn annan för att jag inte får visa eller säga vad jag tycker och tänker….ord och handling får inte vara i synk, för mitt tyckande är fel, enl andra som inte vill se mig som jag är……så flera gånger har jag slängt ut karlarna när de gett sig på mig( jag är 186 cm och matchar vikten med+)
mitt förslag är därför just som du själv säger….lär dig gräla konstruktivt, man har alltid rätt till sina känslor, men man får inte ge sig på ngn annan….
Sitter på tåget på väg hem och börjar nästan gråta av att läsa. Så mkt värme. Så mycket skönhet. Så mkt klokhet.
Kan också ibland känna att det finns alldeles för få personer som har förmågan/orken att se. Men vi kanske kan ändra på detta genom att själv ’se’ andra mer och/eller genom att våga visa oss när vi känner oss nakna…
Önskar alla en rik helg som upplevs med vidöppet hjärta. Sol och kärlek. ♡
Önskar att jag hade haft en vän som lyssnade vid min skilsmässa. Hade behövt älta trots att det var jag som lämnade. Är nu en god bit på väg mycket tack vare mina djur och möjligheten att vara ute i naturen.
Vet precis hur han känner sig.
Det är hemskt att bli lämnad bara sådär.
Åh, äntligen Anette!!! Jag har funderat vars du tagit vägen! Skönt att ha dig tillbaka!!! Läget? 😀 ❤️
Var jag har tagit vägen?
Jag har försökt överleva varje dag. Jag mår som förut. Bryter ihop på kvällarna och gråter hejdlöst.
Idag har kroppen mått dåligt. Huvudvärk(jag har aldrig huvudvärk annars) illamående, ont i magen och den har varit i uppror.
Du lever iaf! 😀 Jag vet ju att du kämpar varje dag. Kram
Känns knappt att jag lever.
Varma kramar, känns nog fruktansvärt just nu, men försök använda hjärnan och forcera in positiva tankar, klart man ska sörja och få vara ledsen. Men ju fortare du försöker och tvinga hjärnan att tänka positivt och placera positiva tankar känslor i huvudet. Allt sitter i dina tankar. Tillåt dig själv att få sörja men inte hur länge som helst. Utan ta tag i det och bevisa att du är värd all lycka och få vara glad och lycklig, hitta någon att prata med, försök umgås och ha kul.
Alltid lätt att vara den som står på sidan och säga vad man ska göra men när man är precis uppe i allt så lura hjärnan, mycket effektivt!
Kram på dig
Namaste/Sus
Ja det känns fruktansvärt just nu och det har det gjort hela tiden.
Har sörjt i 9 månader. Jag tycker inte att jag är värd någon lycka och få vara glad om jag inte får vara med honom.
Hej, läser bloggen ofta, första gången jag skriver en kommentar. Men detta berörde mig starkt!
Vilken omtanke, och vilen medmänniska du är! ❤️
Jag är själv en varmhjärtad, och har nära till känslor och är rätt bra på kommunicera och väldig rak och ärlig. Så jag tycker det är kul och intressant att läsa din blogg! En mkt bra blogg som alla par borde läsa!
Tack för mkt goda råd i bloggen!
Kram och Namaste ❤️/Sus
Varje dag tänker jag på honom när jag vaknar.
Hej Michael och all ni fina !
Det var ett tag sen jag läste och skrev här.
Känner att det är så givande att lösa din blogg och att få ta del av era tankar och känslor. Spegla mig i er ger❤️
Träffade en ny man för ca 3 månader sedan och det känns fint att våga ge och ta emot kärlek utan att vara rädd för att göra fel.
Separationen för ett år sedan har varit en tuff period i mitt liv och fortfarande kommer skuld och ångest över mig.
Barnen och jag har landat och livet går vidare.
Jag har en fantastisk kollega som stöttat mig och blivit en nära vän. Min syster och jag har lärt känna varandra bättre och är nära.
En del av mina tidigare vänner är tyvärr mer som bekanta och det känns sorgligt men jag har lärt mig acceptera det.
Jag har lärt mig visa att jag behöver hjälp och vågar vara liten.
Yoga, jogging och musik är fortfarande det som får mig att landa.
Dessutom ska jag läsa en terapeututbildning som jag velat i flera år.
En separation är tuff, ångestladdat, jävlig, utlämnande, förgörande…..men förlösande, helande och faktiskt lite livgivande när du kommer igenom allt.
Nya perspektiv, nya krafter och med en styrka som gör att du tar dig fram genom livet igen.❤️
Styrkekramar till er som är mitt i , tvekar eller ….
Tack Michael för att du ger mig tro på mänsklighet!