idagMannen i min egen ålder som jag brukar hälsa på då vi passerar varandra på gatan, ser helt förstörd ut. Han skakar på handen då han plockar upp sitt barns napp från marken. I vanliga fall utstrålar han koll, självförtroende och en glad aura. Nu är det en blick i chock.

Stannar till och frågar: ”hur är det?”

”Inte min bästa dag”, blir svaret.

”Jag bjuder på kaffe när du lämnat på dagis” säger jag tydligt.

Vi slår oss ned på en bänk med take away fika och han gråter fram sin berättelse:

”Vi skulle gifta oss i september. Alla inbjudningar… Såg inte det minsta tillstymmelse till att någonting var galet. Hon som näst intill avgudade mig. Igår kväll kom det fram att hon har ihop det med sin chef. Nu sitter hon på flyget till London. Med honom!”

Jag lyssnar, lyssnar och lyssnar. Han pendlar mellan chock, förtvivlad sorg och ilska.

”Det värsta är alla frågetecken som jag aldrig kommer att få svar på.”

Han känner till min blogg och frågar: ”vad skall jag göra?”

Mitt krassa svar blir: ”härda ut! Gör vad som än behövs för att kunna komma vidare. Var pappa! Du känner dig just nu som världens ensammaste och det är det största helvetet. Liksom utbytbarheten. Du kan springa med mig på kvällarna.”

Det finns inget som är så livsavgörande som att ha någon där. Som lyssnar och är spegel till känslorna.

Han lyckas få fram: ”fan! Varför kan jag inte bara stänga av som vissa andra?”

Jag: ”för att du är en frisk person! Du har inte tvingats träna dig i att splitta från ett läge till ett annat. Visst hade rätt person inte gjort så här mot dig?”

”Imorgon springer vi längs med havet.”

“Knock, And He’ll open the door
Vanish, And He’ll make you shine like the sun
Fall, And He’ll raise you to the heavens
Become nothing, And He’ll turn you into everything.”
― Rumi

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare