Det är många som vaknar upp en dag som denna och känner sig fruktansvärt ensamma. Som singlar eller i tvåsamhet. Alldeles för många! Jag skulle vilja påstå att ensamheten är vår tids virus, därför att den öppnar väg för så många tokiga beslut. Psykisk ohälsa har sina rötter i en djup känsla av att inte tillhöra ett sammanhang – en ensamhet i sig själv. Ingen framtid att längta till.
Jag tänker på mannen som kliver upp på morgonen: nyskild, ett svart hål i bröstkorgen, saknad efter efter det som varit, frågetecken, ovanan att ha barnen varannan vecka (eller några helger emellanåt), ångesten över saker som han sa och/eller gjorde. En enormt stark drift efter att få chansen att ställa relationsmisstag tillrätta.
Jag tänker på kvinnan som inte känner sig som en ungdom längre. Som suckar åt de nykläckta linjerna i ansiktet, och ser det alltför starka ljuset i spegeln som en fiende. Mannen som hon lever tillsammans med går det inte att prata med, eftersom att han inte vet vad det innebär att lyssna.
Jag tänker på kvinnan och mannen som känner sig så fruktansvärt ensamma i det icke valda singellivet. Som från djupet av sina hjärtan längtar efter kärleken. Någon att få hålla om i nattmörkret. Någon att planera resmål tillsammans med.
Pratar med människor som inte längre vet varför de är kvar i sina relationer. När det skrapas på ytan kommer rädslor fram: obehaget inför tystnaden att det inte finns någon vid sidan. Det gör att de står ut med spända axlar och sammanbitna käkar. En kronisk gråt på insidan.
Tänk så många beslut vi fattar utifrån oro och rädsla. Krafter som får oss att härda och självanklaga:
”Varför kan jag inte bara vara nöjd!?”
Vi bygger upp alla möjliga förklaringar och barriärer till varför vi är där vi är. Eller kämpar på för att det ekonomiska utrymmet inte tillåter att stå där själv med allt praktiskt ansvar.
Nu tänker jag:
”Så lätt att ge råd till andra, men vad skulle jag själv göra i liknande situation?”
Vi kan slänga ur oss uppmuntrande kommentarer i all välmening om att: ”allt ordnar sig.” Vi behöver väga meningarna med omtanke.
Ser även människor resa sig från de mest komplicerade, mörka, insnärjda och hopplösa omständigheter och bli mer gnistrande än någonsin.
Det finns någonting väldigt genuint och naket i ensamheten: den ger oss möjligheter att utveckla empati. Gentemot andra och oss själva. Den kan få oss att reflektera och söka mening. Den kan tända en gnista inombords så att vi kan bygga känslomässiga band till en annan människa.
När vi kan acceptera och integrera sårbarhet, längtan, icke perfektion och att det här livet inte ger hundraprocentiga garantier, utan handlar om ett närvarande nu, blir friheten oändligt mycket bredare. Insikten om att det finns en enorm kraft i att kunna ge till andra. Då tänker jag inte på ett givande utifrån medberoende eller ett ego som kräver: ”ge tillbaka!”- utan de små gesterna som smittar av sig på en annan persons emotionella värld.
Att kunna välja utifrån självempati; känslan att behagliga och ljumma vindar kommer att smeka ditt ansikte igen. Att mjuka läppar kommer att kyssa din nacke flera gånger till. På resan dit tränas vi i att bli kärleksfulla vänner till den egna personen.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Tack för dagens ord!
Att kunna välja och leva utifrån självempati, växte fram när jag började förstå att livet levs från insidan och ut. Befriande har stegen tagit mig fram och lugnet blivit min följeslagare.
Ha en skön söndag!
Tack Michael. Jag hittade till din blogg idag. Så många för mig riktiga och viktiga tankar och värderingar kring relationer. Önskade dock att det var min sambo och inte jag som hittade till den här sidan och det är här det blir komplicerat. Det är jag som känner mig otrygg och ensam i vår relation, inte han. Det är jag som söker svar hela tiden, som har behov att lösa problemen, inte han. Det faktum att jag inte mår bra är såklart ett problem även för honom, men hans uppfattning är att han inte vet hur han ska lösa det. Jag kräver inte att han ska lösa något, men jag behöver hans förståelse för mina känslor och att vi ska jobba framåt på en lösning tillsammans och där möts vi inte. Det är inte alls ett problem av samma dignitet för honom som för mig. Jag känner att det är jag som blir problemet.
Jag har relativt stor självinsikt om varför jag känner och upplever som jag gör, i mitt förnuft vet jag hur jag borde tänka, men mina känslor följer inte med. Jag arbetar varje dag med att ge mig själv positiva tankar, vara nöjd och tacksam för allt jag faktiskt har och vad jag åstadkommit, men likaväl långt där inne så känner jag mig inte värdefull. Min självkänsla är dålig, men jag vill inte låta det bli en orsak till att inte må bra. Jag är jätteduktig på massor av saker, utvecklar mig själv och får ofta höra att jag är en förebild för yngre tjejer, men det fyller inte mitt behov av trygghet och jag känner mig ändå ensam.
Dagarna, veckorna och åren går, tvivlen växer. Har jag för höga krav på vår relation? Är det jag som är självisk och faktiskt äger problemet? Om vi inte kan lösa det tillsammans kan jag lösa det själv? Varför är det så svårt att inte bara vara nöjd och positiv till allt som är bra istället? Jag vill inte lämna min relation.
Go förmiddag!
Mmm tänkvärda ord och det påminner om hur smärtsamt livet kan vara och hur fantastiskt det lika så väl kan vara eller så kan jag bara njuta av ögonblicket jag befinner mih i! Jag är oerhört tacksam över de lärdomar jag konstant får genom livet och dina kloka budskap skakar om och påminner om att inget ta för givet för vad är rätt och vad är fel?? Vilket givetvis gör livet så spännande och icke förutsägbart ett vinnande koncept i förhållningssätt till livet kanske ❤
Tack för en mycket tänkvärd blogg!
Är så rädd för att fastna i mina känslor av ensamhet, sorg och rädslor för framtiden. Vill inte bli missunsam och bitter. Hur gör man, Michael?
Lär dig älska dig själv först! Alla människor kommer in i våra liv för att lära oss något om oss själva. Allt händer av en anledning.
Du är inte ensam! Träna på att fokusera på allt du har att vara tacksam för. Ditt hem, maten på bordet, en vacker höstdag, att solen går upp varje dag, att behandla dig själv som du behandlar andra du tycker om. Meditera,
Ju mer du tänker på saker som faktiskt är bra desto svårare blir det för de negativa tankarna att tränga igenom.
Har suttit i precis din sits tills för inte så länge sen och vet att det går!
All kärlek till dig!
Tack Janette för kloka råd. Det var precis vad jag behövde höra. Jag är inte särskilt snäll mot mig själv men ska träna på att bli det. Dina ord väckte mig.
Stor kram.
Så lite så! Vet precis hur du känner det! Något som gett mig perspektiv på tillvaron är Abraham Hicks. Sök på You Tube kanske kan inspirera dig också!
KRAM
Tack Michael! Det var en väldigt fin text du skrivit idag. Jag tror på ett sätt att jag kanske kom till det här livet för att verkligen få uppleva hur det är att vara i min ensamhet. Alltså jag har ju alltid längtat efter fysisk och själslig närhet till någon jag vill vara nära. Men har ju egentligen bara upplevt hur det är att längta, men inte få njuta av den där närheten. Kanske ibland, en kort stund…sen har jag behövt backa ut i min ensamhet igen av olika anledningar. När jag ser tillbaka på mitt liv och alla gånger det här hänt så gör det ont i mig, för jag vet egentligen att jag hela tiden varit värd att få komma nära och få känna mig önskad, älskad och trygg. Men det har liksom aldrig blivit så. Och jag har väl funderat massor på varför. Är det något fel på mig? Tycker inte Gud att jag är värd det? Vad är det jag gjort som varit fel? Har jag bara sån otur? Jag har kunnat känna att det finns kopplingar till att jag inte kunnat känna att jag fått komma nära min mamma. Att hon avvisat mig på olika sätt, och att det blivit ett mönster som speglar sig på mitt liv. Att jag blir intresserad av och söker närhet hos otillgängliga män. Det är säkert så det är. Hursomhelst har det här inte varit roligt att leva i. Min ofrivilliga ensamhet. MEN jag kan ändå se att den gjort bra saker med mig oxå. Att jag blivit en väldigt fin människa, tyvärr med en dålig självkänsla och underliggande bild av att jag kanske ändå är värdelös fast att jag är snäll, klok, duktig, etc. Det går inte riktigt ihop. Det är som att min känsla av om jag är värdefull e så nära knuten till om jag får komma nära den jag vill någon gång i livet. Är jag värd något för någon som är värd massor för mig? Har nyligen bestämt mig för att välja bort alla relationer i mitt liv som är kompromisser/smulor. Tänker visa Gud och mig själv och alla andra att jag är värd det bästa nu!!! Annars får det vara.
Det finns en mening i texten som väcker lite agg i mig. ”Att mjuka läppar kommer att kyssa din nacke flera gånger till”…
Helt ärligt. Det finns många människor som aldrig får vara med om det en enda gång i sitt liv. Jag har själv inte ens varit med om det.
Tänker att det kan man inte bara anta att alla får vara med om. Men man kan behöva acceptera även en sån verklighet.
Fast jag antar att det var mer menat som en liknelse än bokstavligt.
Hej Ann1…självklart…det förstår jag…menade mer att det finns människor som verkligen inte kan luta sig mot den tilliten…jag är en sån. För jag har aldrig upplevt sån närhet å samhörighet hittills i mitt liv och jag kan inte förutsätta att det kommer hända heller. Jag kan försöka tro på det. Men man kan inte säga till människor att det HAR hänt och givetvis KOMMER att hända igen…
Hej Petra!
Känner exakt samma. Det är inte alla förunnat och att skriva det som en sådan självklarhet kändes som en spark i magen. Fick mig bara att känna ännu mer att man inte har varit värd att få kärlek på det sättet och inte troligt att det kommer att ske framåt heller.
Kram från mig.
Fantastisk text som vanligt! Dina ord ger så mkt styrka, reflektion och visdom!
Det är precis så jag vill att det ska vara Sandra. Önskar dig en skön dag:-)
Så vackert i ord och tanke 🙂
Härligt att glädjefylld förväntan sprids och delas 🙂
Allting går över- faktiskt- också det som känns hemskt. En klen tröst när man står i det, men att bara blunda en stund, fylla lungorna med klar, frisk luft och försöka tänka på en endaste liten sak som är bra, tar oss igenom dag efter dag tills det som är svårt nu är – bara historia.
Styrkekramar till oss alla 🙂
Allt det bästa till dig Tina S. Tack för att du delar med dig.
Det är alltid bra..men detta var SJUKT BRA !!!tack
Energigivande att höra Joakim:-)
Ett stort tack!
Vi bröt upp från våra äktenskap, som båda fastnat. Efter två år tillsammans i Stockholm flyttade vi till Värmland. Efter ytterligare fyra år så hände något med vår relation, det blev mycket bråk och tårar och jag upplevde en förändring hos min sambo. Han var två personligheter i en. Social med vänner men hård och envis med mig. Det blev svåra utbrott hos honom och djupa tvivel hos mig. Vi gick i terapi men jag såg ingen förändring. Mina tankar kretsade kring skilsmässa varje dag i två år, men inget beslut togs för att skiljas. Idag har det gått nästan ett halvår och jag upplever inga utbrott längre, bara början ibland men så backar han. Jag är tacksam över att vi fortsätter vår gemensamma dröm och jag hoppas att vi, om det fortsätter så här kan leva tillsammans i många år till. Jag tycker om den självvalda ensamheten men skulle nog förtvivla i den ofrivilliga.
Idag har jag haft ett underbart möte där jag verkligen fick uppleva kraften i att få ge till andra. Och inte för att få tillbaka. Eller för att fånig i medberoende och ta över den andras problem.
Fick ett meddelande från en avlägsen bekant. Hen ska skiljas och sträckte ut en hand. Jag ringde upp. Två timmar senare är jag glad och tacksamt över möjligheten att få bidra i hens liv. Att hjälpa till att hen kan andas något lättare, kan lite lite lättare ta sig igenom dagen.
Vilken kraft det gav också mig!
Tack för dina ord
Men många gånger stannar många i sina relationer just rädslan att bli ensamma på ett ytterligare sätt, många har vänner som är en del i tvåsamheten, det är inte bara rädslan bli ensam utan oxå bli ensam utan vänner. Det blir inte några parmiddagar, blir inte en del av de gamla vännerna. Jag pratade med en man som är skild sedan ett par år, han hatar verkligen ensamheten, han blev bortvald o nu lever bara för varannan vecka, då dottern kommer
Så jag förstår rädslan.
Att hitta nya vänner verkar svårt för många. Det ska visst vara dejter osv men inga kompisdejter verkar finnas
Så ensamheten förstår jag att man fasar för
Denna text berörde mig djupt .jag har haft en känsla av att ha berövats mitt hjärta till en man. I tron att det var en fin ny kärleksfull relation vi höll på att bygga upp lämnade jag ur en del av mig själv. plötsligt noll kontakt om jag inte hör av mig till honom. Jag kan inte passa in hjärtat i min kropp. Det ser stukat ut och får inte plats där det brukar sitta. Denna bild fick jag upp när jag läste denna text. Jag vet att det låter flummigt.
Du sätter ord på det som alla tänker, ser och känner . Du är så otroligt klok, varm i ditt sätt att formulera dig.
Så otroligt tacksam att läsa och helas av din röst.Det är som att lyssna på mina favoritlåtar, gå min vackra promenad i skogen, äta den smarriga chokladkakan eller få en varm kram av min lille tonårskille. Tack ❤️
Det är helt otroligt vilka kunskaper du besitter Michael! Så tänkvärt inlägg idag.
Mina tankar far iväg till att våra undangömda men ack så viktiga instinkter. Den ”vilda” människan levde i flock för att kunna beskydda varandra mot faror som vilda djur. Jag har funderingar på att en abrupt och ofrivillig ensamhet skakar om oss så otroligt hårt att våra instinkter börjar sätta fart. Vi är blottade när vi är ensamma. Så blottade att vi kan få psykosomatiska reaktioner pga av ensamheten. Förutom ensamheten så är vi dessutom ofta bortvald för någon annan. Vi duger inte pga av precis just den personen vi är… självbilden åker ned i diket. Två stora saker som skakar om.
Krisen man kommer in i skakar om en ordentligt men det kanske finns ett syfte med det… att blotta sig själv och visa sin sårbarhet… så att man kan bli öppen för omgivningen (vara i nuet). Så att man kan söka sig till en ny flock för att söka skydd/gemenskap.
Instinkten av att det inte är nyttigt att leva ensam, kanske kan vara en av förklaringarna till att man inte lämnar en lite osund relation. Kanske det kan förklara varför man efter en tid efter en skilsmässa kommer till insikt att den var det bästa som kunde hända. Att man inte ser sina egna osunda beteenden i relationen.
Ofrivillig ensamhet är osunt och ofta anledningen till att man vill komma in på äldreboende när man blir gammal. Hade de äldre levt i anpassade flerfamiljsbostäder med sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn i ett samhälle som ger dem mer tid över för de äldre så hade nog väldigt många avböjt att flytta från sitt hem för att frivilligt lägga in sig på äldreboende. Så många jag fått trösta för att de just känner sig ensamma, en enorm smärta så stor att de önskar dö för att nå sin kärlek på andra sidan… De som klarar av ensamheten bäst tycker jag är de som har lätt till att krama och som har väldigt bra kontakt med sina barn och barnbarn. Samt det som levt ett rikt socialt liv. De har lätt för att knyta nya sociala band även på äldreboendet. De som har svaga förmågor till att skapa socialt liv får man hjälpa på traven, ”tina upp” för att de ska få känna delaktighet i livet.
I min skilsmässa så var det flera saker som gjorde att jag kom in i en kris, men det var ensamheten och smällen att bli bortvald vilket skakade om självbilden, som var värst att ta sig igenom. Blottandet av mig själv i min sårbarhet var väldigt stressande. Nu i efterhand kan jag reflektera över att stressen som orsakade psykosomatiska reaktioner tvingade mig att se lite snällare på mig själv. Jag upptäckte då mönster jag hade hållit på med i många år vilka var att jag gått runt med negativa tankar om mig själv. Stressen tvingade mig in i utveckling för att överleva ensamheten… och empatin till mig själv började ta fart och då smittar den av sig till andra i min närvaro. Idag mår vi bra både jag och barnen. Men det var en sjuhelsickes resa och inga genvägar fanns…
Håller med Joakim dina inlägg är alltid bra men idag nådde du fram på ett underbart vis… storslaget du varmhjärtade människa!
Anna K. Det det du skriver om flockbeteendet är intressant. Jag känner att jag inte riktigt hör hemma i någon flock just nu. Lite som att sakna ett sammanhang eller Kasam som man brukar tala om. Du är oxå väldigt klok.
Tack alla ni som visar er här. ❤️
Det du skriver berör allt som oftast men det var något speciellt med dagens text. Som alltid mycket fint och bra skrivet, men just idag fanns det något extra i dina ord.
Tack för din blogg
Kära Martina du är värdefull precis för den du är och det finns alltid plats för dig vilka vägar du än tar.
Ja, teorin kasam- känslan av sammanhang, har jag haft stor nytta av i mitt arbete. De människor som har ett högt kasam har ofta större förmåga att kunna ta sig genom starka förändringar i livet som exempelvis en separation kan innebära utan att hamna i allt för destruktiva faser.
Orsaken till högt/lågt kasam bygger på begreppen begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet, enligt Aaron.
När hjärtat går i tusen bitar och stressen i kroppen är hög kan det först vara svårt att begripa att man är ensam och utblottad. Själv kom jag i en chock som varade i 6 dagar tills jag svimmade på köksgolvet efter beskedet om en ny kvinna (1 år hade de träffats). Men begriplighet i denna teorin är något större än chocktillståndet vilka alla kan komma in i, även den bästa och starkaste. Begriplighet handlar mer om hur man klarar att ta dig igenom sin svåra situation i helhet och hur du ser på livet efteråt.
En del människor går med tungt hjärta och med böjda huvuden resten av sitt liv efter en svår förändring. Vissa människor kan se meningen med livet trots att ex. deras dotter blev skjuten påväg hem från skolan medan andra får en knäpp resten av livet. Skillnaden ska vara om jag tolkat teorin rätt att den som klarar en sådan svår förändring kan begripa att gärningsmannen ex. var påverkad av knark, begripa att det var drogen som styrde honom. Den som ”fångar” i psykisk ohälsa kan inte ta in och begripa omvärlden. Den som klarar av att ta in kan såsmåningom börja hantera sin nya livssituation igen och tillslut även känna mening med livet igen och ofta även kunna förlåta gärningsmannen som var påverkad av droger.
Det går att jämföra en separation från ett långt förhållande där man byggt ekonomi, vänskaper, släktingar, skaffat barn, utfört så mycket tillsammans som en stor förändring likt att mista ett barn.
Vad jag förstår så härrör högt kasam från ens tidigare erfarenheter i livet av stora förändringar och hur man lyckats skapa mening med livet efter dem. En del påstår att ”curling-generations-barnen” hoppas ni förstår vad jag menar, kommer när de blir vuxna att få problem med kasam vid stora livsförändringsr. Kanske får de rätt. Orsaken lär vara att man som barn och ungdom mår bra av att inte få allt serverat av sina föräldrar utan att lära sig att livet är svårt ibland och att känslor kan vara jobbiga men att de går över.
Själv tror jag att det individualiserande samhälle vi fått i Sverige idag, gör som Michael säger, oss sjuka. Vi behöver varandra i mindre och större sociala grupper, inte bara i parrelationer. Annars mInimerar vi kanske också chansen att träffa en ny partner om vi inte träffar människor.
Själv ska jag snart börja en kurs, – cykelreparationskurs!! Jag vill cykla på landsbygden i Sverige i Frankrike… och då vill jag kunna klara av att reparera min cykel själv. Kanske jag får ännu mer vänner på kursen eller längs vägarna…finns många flockar längs vägarna och kanske drömprinsen är han som håller i kursen.
Mitt i allt elände som en separation innebär så får man försöka ha roligt emellanåt…så att man får umgås och skratta lite. Några korta andningshål så man får vila lite från alla upprivande känslor. Själv gick jag ut och dansade men framförallt bjöd mitt jobb, alla de äldre på många skratt. Dessa skratt var en av sakerna som gjorde att jag kunde klara av hanterbarheten i kasam i min kris. Min uppväxt innebar att mina föräldrar alltid haft ett öppet hus för fester, vänner, släktingar mfl ned mycket god mat och skratt.
En gång läste jag en klok kommentar – när barnen eller du mår pyton….baka kanelbullar eller bröd, för när doftern sprids i rummen väcks positiva känslor i kroppen.
Tillsammans är vi starka♥️
Jag älskar att cykla Anna K! Cyklade på Ven i somras med min dotter och vi blev förälskade i denna ö.
Jag har i mitt yrke som förskollärare mycket kärlek att ta emot och ge. Tyvärr gör stressen att många pedagoger tappar känslan och barnen får inte bli sedda på riktigt. Mycket dokumentation, möten och utvecklingsarbete som är mycket givande och säkert viktig. Men tyvärr kommer barnen i kläm. Det kommer säkert oxå att forma morgondagens vuxna. Det är med en kluvenhet jag går till arbetet numera ochförsöker att hitta en annan yrkesbana i framtiden. Många föräldrar är dessutom i stort behov av stöd och många samtal behövs för att lyfta dem i sitt föräldraskap.
Jag insåg idag att min separation, min trasiga barndom har jag med mig i min ryggsäck. Men jag är stark nog att fylla den med fina saker och orkar bära mer än vad jag tror. Just nu med körmusik, löpning, en fest för tjejkompisar i helgen….en tokig Halloweenfest på dotterns skola……
En Kentkonsert i Malmö med min bästa vän….
Kram och tack alla ni på bloggen❤️❤️❤️
Åh…vilket bra tips om Ven Martina!
…jag förstår att personalen på förskolorna inte orkar… och jag känner mig så maktlös att inte kunna göra något åt er situation. Era insatser med sina förutsättningar blir ju morgondagens Sverige!
kanske det kan vara lite till tröst att även om ryggsäcken är tung så är det bra att du vet vad den är packad med, självkännedom är ju så bra. Och kanske du snart kan plocka bort vissa delar ur den, när acceptansen får träda in.
Tack för sina kloka inlägg Martina♥️