Det är många som vaknar upp en dag som denna och känner sig fruktansvärt ensamma. Som singlar eller i tvåsamhet. Alldeles för många! Jag skulle vilja påstå att ensamheten är vår tids virus, därför att den öppnar väg för så många tokiga beslut. Psykisk ohälsa har sina rötter i en djup känsla av att inte tillhöra ett sammanhang – en ensamhet i sig själv. Ingen framtid att längta till.

Jag tänker på mannen som kliver upp på morgonen: nyskild, ett svart hål i bröstkorgen, saknad efter efter det som varit, frågetecken, ovanan att ha barnen varannan vecka (eller några helger emellanåt), ångesten över saker som han sa och/eller gjorde. En enormt stark drift efter att få chansen att ställa relationsmisstag tillrätta.

Jag tänker på kvinnan som inte känner sig som en ungdom längre. Som suckar åt de nykläckta linjerna i ansiktet, och ser det alltför starka ljuset i spegeln som en fiende. Mannen som hon lever tillsammans med går det inte att prata med, eftersom att han inte vet vad det innebär att lyssna.

Jag tänker på kvinnan och mannen som känner sig så fruktansvärt ensamma i det icke valda singellivet. Som från djupet av sina hjärtan längtar efter kärleken. Någon att få hålla om i nattmörkret. Någon att planera resmål tillsammans med.

Pratar med människor som inte längre vet varför de är kvar i sina relationer. När det skrapas på ytan kommer rädslor fram: obehaget inför tystnaden att det inte finns någon vid sidan. Det gör att de står ut med spända axlar och sammanbitna käkar. En kronisk gråt på insidan.

Tänk så många beslut vi fattar utifrån oro och rädsla. Krafter som får oss att härda och självanklaga:

”Varför kan jag inte bara vara nöjd!?”

Vi bygger upp alla möjliga förklaringar och barriärer till varför vi är där vi är. Eller kämpar på för att det ekonomiska utrymmet inte tillåter att stå där själv med allt praktiskt ansvar.

Nu tänker jag:

”Så lätt att ge råd till andra, men vad skulle jag själv göra i liknande situation?”

Vi kan slänga ur oss uppmuntrande kommentarer i all välmening om att: ”allt ordnar sig.” Vi behöver väga meningarna med omtanke.

Ser även människor resa sig från de mest komplicerade, mörka, insnärjda och hopplösa omständigheter och bli mer gnistrande än någonsin.

Det finns någonting väldigt genuint och naket i ensamheten: den ger oss möjligheter att utveckla empati. Gentemot andra och oss själva. Den kan få oss att reflektera och söka mening. Den kan tända en gnista inombords så att vi kan  bygga känslomässiga band till en annan människa.

När vi kan acceptera och integrera sårbarhet, längtan, icke perfektion och att det här livet inte ger hundraprocentiga garantier, utan handlar om ett närvarande nu, blir friheten oändligt mycket bredare. Insikten om att det finns en enorm kraft i att kunna ge till andra. Då tänker jag inte på ett givande utifrån medberoende eller ett ego som kräver: ”ge tillbaka!”- utan de små gesterna som smittar av sig på en annan persons emotionella värld.

Att kunna välja utifrån självempati; känslan att behagliga och ljumma vindar kommer att smeka ditt ansikte igen. Att mjuka läppar kommer att kyssa din nacke flera gånger till. På resan dit tränas vi i att bli kärleksfulla vänner till den egna personen.

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se