Idoler för mig är människor som lyfter andra genom sitt sätt att vara. Jag kände en man som gick bort för ett par år sedan: Herr Naraghi som jag kallade honom, kom ursprungligen från Iran och var i 80 års åldern. I slutet av 70 -talet var han på besök i Sverige för att besöka sin son, som studerade till tandläkare. Herr Naraghi var en förmögen och betydelsefull person i sitt hemland.
Under sitt planerade två veckors besök här, bröt revolutionen ut i Iran. Herr Naraghi kunde ALDRIG mer återvända till hemlandet p.g.a. att han hade ”fel” religion. Allt han ägde i Iran beslagtogs av en fanatisk regim.
Den här mannen hade en inre styrka som jag sett hos få. De inledande orden han sa till mig när vi möttes för första gången på 90 -talet var: ”Michael, jag vill att du alltid skall vara lycklig.” Jag hörde aldrig Naraghi klaga över sin situation – inte en enda gång! Jag hörde aldrig honom tala illa om någon. Han var en sann idol och lyfte alla han mötte till ett högre plan. Det var enastående att få ha en sådan människa i sitt liv.
Finns det någon du beundrar? Vilka egenskaper besitter hon/han?
Hej Michael. Ja, det är fantastiskt att få ha sådana människor i sitt liv. Det är ju många gånger bara vetskapen att de finns i världen som får en att orka fortsätta när det är som tuffast i livet – vilket gud hjälpe mig jag aldrig betvivlar att jag vill igen. Jag har en sådan i mitt liv. Det är en kvinna i England som heter Pauline Turner. Hon är andlig rådgivare. Min ”guru” skulle man kunna säga. Fast numera mera en vän. Jag har känt henne sedan ’91, så det är en lång tid. Hennes starkaste drag är hennes vilja att aldrig ge upp eller betvivla eller avvika från ”vägen”. Även fast jag förstår att hon, som tycks veta och kunna allt (och jag lovar, hon är mer än häpnadsväckande och full av information – ibland rent vetenskaplig – om vad som händer och sker på jorden, fakta som sedan kan bekräftas av vetenskapen flera år efteråt), så förstår jag ju att det måste vara mycket ensamt ”på toppen”. Hon har ju ingen ”bredvid sig”, på samma höga andliga nivå som sig själv. Så vem ska hon fråga om råd? Hon vänder sig till Gud. Gud är hennes enda verkliga stöd i den här världen. Hennes ensamhet och övertygelse och förtröstan på Gud har inspirerat mig många gånger att inte ge upp, fast att det känts motigt. Fast att jag ibland har stått utan vänner och sammanhang, alldeles ”ensam”, så tänker jag på Pauline och hennes samtal med Gud och får kraft av det. Och då känner jag ingen ensamhet längre. Så förtröstan i Gud är en stor styrka. En styrka som inspirerar mig.
//Per
En fantastisk styrka för dig att kommit till sådan insikt, vilket så tydligt framgår av dina ord Per. Jag brukar även läsa din blogg och du beskriver många vackra tankar.