Det är en fin balansgång mellan att kunna stå kvar i och acceptera en känsla, och att andra sidan vara på ständig flykt. Det finns ett enormt brus där ute som vi försöker distrahera oss med. Att känna kan både vara ett himmel och helvete.
Mannen berättar för mig att han i hela sitt liv försökt komma undan smärtan i bröstet:
”Jag är rädd för att bli avslöjad i min osäkerhet! Att jag inte är värdig. Inte duger till. Det har färgat mig i min karriär och mina relationer. Allt skall vara perfekt! Jag har sett till att bli framgångsrik. Ett pansar av självförtroende. Jag lyckades i arbetet…. men relationerna har avlöst varandra.”
Kvinnan säger:
”Egentligen är det sorgligt – när jag i tidiga tjugoårsåldern upptäckte att jag kunde styra och manipulera män genom mitt utseende. Har alltid sett män som svaga eftersom de är så förutsägbara. De som ser igenom ytan dras jag till, men samtidigt skrämmer de mig. Jag är på många sätt stark, men samtidigt väldigt, väldigt rädd för att bli sviken.”
Känslor är inte farliga. De dödar inte! De kan göra fruktansvärt ont, men de får oss inte på fall. Om vi inte ständigt reagerar på dem. Och det är det som är konsten: att se, lyssna och känna utan att låta sig uppslukas. Jag påstår inte för en sekund att det är lätt, men allt går att träna.
Jag hade en vän för många år sedan som var en extremt talangfull konstnär. Det stora hindret var hans känslor och drickandet som vida övergick det hälsosamma. Han satte fingret rakt i såret med orden:
”Jag känner för mycket! Har så enormt mycket kreativitet inom mig, vilket gör att jag bedövar genom alkoholen. Jag är en känslomässigt fullständigt överkänslig människa.”
Som jag sagt tidigare: tänk om vi tidigt i livet fick lära oss känslomässig intelligens. Det skulle vara ett av kärnämnena i skolorna. Det kommer helt säkert dit en dag!
Jag möter sexmissbrukare som säger att sexet inte är njutning, eller ens närhet – utan ångestlindring. Allt för att bedöva/lindra känslor och ge illusionen av kontroll.
Vi behöver bli bättre på att möta det som är. Utan fixande. Tillåta oss att vara i det som känns, så att det får läka av sig själv. Klinga av genom vår acceptans. Tillit till den självläkande intelligensen.
Önskar dig en fin fredag min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta michael@separation.se
Det är en konst det där. Under en ganska lång period hände så mycket negativt i mitt liv och jag fick ensam ta mig igenom allt det. Just när jag trodde att nu är det som värst så hände något och det blev ännu värre. Ensam var jag eftersom det bara var jag som kunde hantera det. Det var ju jag som kände! Såhär några år efter inser jag att jag är just den som står kvar och låter det blåsa över. Det du beskriver så ofta Michael. Jag faller inte ner i det svarta hålet per automatik så fort det är ”knäckande”. Det var tungt stundtals och visst reagerar jag fortfarande starkt ibland. Samtidigt har jag hittat en ovärderlig trygghet i insikten i att jag är en överlevare
Precis. Exakt så. Flykten från att känna efter vem man egentligen är. Slå undan tårar, ständig skräck att någon ska komma på en. Att framgången och kometkarriären är en bluff. Kopiöst med timmar som läggs på jobb och fritidsaktiviteter för att skydda mitt inre. Ihålig självkänsla och stort självförtroende är förödande. Flykt från att visa sig sårbar, värme och kärlek. Livsfarligt att vara ensam. Rädslan och smärtan obeskrivlig när insikterna börjar skölja över.
Separation. Skilsmässa. Känslor i massor. Floder av tårar. Närhet och värme till barnen. Ett visst lugn börjar sprida sig. Sitter i timmar och skrattar, gråter, pratar med döttrarna. Vänner finns där. Kramar i massor. Jag är nog bra ändå, utan att behöva överprestera alla dagar på året. Börjar utmana mina rädslor, en efter en. Flyttar gränser. Slår mig blodig ibland, men kompassriktning är glasklar. Närvarande. Visa sårbarhet. Trivs med mig själv. Ger mig själv bekräftelse. Gråter när jag är ledsen. Skrattar när jag är glad. Talar om när någon trampar på mig. Automatiska tankar med skuld och skam noteras men leder inte till agerande. Balans i livet. Konturerna av mig börjar skönjas, linjerna som varit obefintliga tidigare i livet.
Tänk att det ska vara så svårt?
Ja tänk att det ska vara SÅ svårt!!! HUR gör man för att komma ur någon annans känslomässiga terror som utövas på en gång på gång på gång. Ena gången värre än den andra.
Jag vill inte skada , utan tror på ” det goda” o kommunikation men det är aldrig värt något o ger inte något tillbaka. Pga så många saker är jag fast i ”känslorna” och vet inte hur jag någonsin ska bli ” fri”.
Svårt. Javisst, men väldigt viktigt. Man klarar inte allt på en gång, men om man jobbar målmedvetet och tar en liten bit i taget, så går det.
När man klarar av att stå stadigt mitt i en känslostorm blir man förundrad och lycklig över att det går, trots att man kan känna oerhörd smärta