förälder, Pappa

När jag vaknade i morse var min första tanke: ”så många moment av upprepningar. Varje dag. Tycker du om dina vanor Michael?” Svaret som kom ur mig kl 06 en söndag blev: ”har lärt mig forma vanor så att jag kan tycka om mitt liv. Är tacksam för att jag kan känna mig tacksam. Enastående människor finns i mitt liv.”

Sätter mig och skriver, konstaterar att ordet ”autentiskt jag” ofta kommer upp i mina inlägg. Utmanar mig själv: ”och vad f-n är det då? Är det inte bara något som låter fint och djupt?”

Har en mental bild med mig sedan några år tillbaka, där någon intervjuar mig de sista minuterna i den här världen: ”levde du bra?” Tänker kunna svara ja, vilket går om jag lever ett liv som gör andra väl. Och mig själv. Vanorna är penseldragen över tavelduken. Vilket motiv skall ta form?

Hur ser den autentiska relationen ut och hur kan vi skapa den?

  • Att varje dag stanna upp, ge en kram (som varar längre än en minut) till den du valt leva med. Känna varandras hjärtslag utan tanke på nästa moment i vardagen. Fixar du inte detta, är det dags att stanna upp: varför?
  • Kunna berätta om oro, utmaningar och behov utan att känna sig censurerad och bli överöst med smarta lösningar. En konstant upplevelse av känslomässig yttrandefrihet.
  • Tillfredsställs de egna behoven (och är de sunda) så att jag har energi över till att ge av mig själv?
  • Lyssnar, pratar och ger du fysisk närhet till din partner i minst samma utsträckning som tiden med smartphonen?
  • Att vara äkta innebär bl.a. att uppmärksamma allt sådant i den egna personen som sänker partnerns självförtroende, som får henne/honom att känna sig förminskad av dig. Och förändra till bättre.
  • Hur ser mina beteendevanor ut i det här parförhållandet? Hur ärlig är jag just nu gentemot mig själv?

Vilka tankar tänker du min bloggvän?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare