Kortisol och hydrokortison är några av de ämnen som frigörs när vi är under stress. När vi pratar om stress, tänker nog många på en alldeles för stor arbetsbörda eller dramatiska händelser som skakar om oss. Men hur är det med den lågfrekventa stressen som är ständigt närvarande i ett dåligt förhållande? Vad gör en kronisk otillfredsställelse, känslan av att aldrig känna sig förstådd och respekterad med oss?
En dålig relationsmiljö kan bokstavligen förgifta våra kroppar!
Men med ökad klarsynthet och medvetenhet ges vi möjligheter att välja. Ju mer vi stärker vårt emotionella immunförsvar, desto mer sunda val kan vi göra. Och ju fler bra val, desto starkare immunitet mot det som bryter ned.
Men medvetenhet leder inte alltid till förändring. Det är en sak att intellektuellt förstår och ser behoven av grundläggande förändringar, men att verkligen känna och agera i en riktning som lyfter oss…
Människor som under lång tid tex. varit utsatta för härskarmetoder och som alltid fått höra hur: ”Instabila” de är…Som: ”Är svag! Tänker fel. Känner fel. Är fel!” Har inte alltid så mycket kvar att sätta emot. De är utmattade och behöver ögon som ser utifrån och en röst som säger: ”Detta är styrkan som du behöver hitta i dig själv!”
Vi kan behöva se till att för ett ögonblick vara våra egna livräddare, så att vi kan gå åt ett helt annat hål. Konstgjord andning och att plåstra om alltför stora sår räcker dock inte. Vi behöver hitta en grund på insidan som gör att vi lämnar kärlekstiggeri och ohälsosam bekräftelsetörst.
Livet belönar handling!
När du agerar uppbyggande gentemot dig själv, så sätts ämnen i kroppen igång som ger dig ytterligare kraft att färdas mot det som är din bästa destination.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Du är välkommen att delta i ett webinar om Kärlek och Relationer den 6/12
Tack för ditt fina o kloka inlägg .
Tack Gun-Britt 🙂 Jag önskar dig en fin dag!
Han som utsatt mig i lång tid. Har nu valt att välja annat fokus och går till kurator och förändra sig. Nu är jag kluven om jag ska gå eller stanna. Kommer han kunna ändra sig. Ska jag ge honom en chans?
@Busan, jag tror man ska väldigt försiktig med att gå tillbaka. Min man gick i terapi för att hantera sin ilska, och visst blev det något bättre, men enbart ”på ytan”. Han fick inte samma utbrott och var inte lika utåtagerande, men den ilskna blicken, de tysta förtrycket och negativa mönstren av maktspel fanns kvar. Det tar lååååång tid att förändra ett destruktivt beteende, och man måste med hela sitt hjärta vilja förändras och se sin egen delaktighet. Man går ju inte till en kurator och förändrar sig, det är inte så enkelt. Man går till sig själv och förändrar sig under lång tid framöver, troligtvis under en hel livstid.
Åh så bra skrivet och väl uttryckt! Känner igen mig…❤️Kärlek till dig och alla medsystrar (och bröder)
Tack Eva för att du delar med dig. Har känt mig som en åsna mellan två hötappar en lång tid. Jag är så otroligt rädd att såra honom. Han har inte så många vänner som stöttar honom. Jag har blivit hans allt som han dessvärre valt att vara inte så trevlig mot alla gånger. Att säga orden är sjukt jobbigt. Jag sätter inte mitt eget mående i första rummet dessvärre.
Svåra händelser i livet kan absolut utlösa fysiska sjukdomar. Jag mötte en man med psykopatiska drag. Förödmjukelser samt ett ständigt förminskande av mig som människa och av vår relation försatte mig i osäkerhet och stress vilket utlöste min sjukdom som jag får leva med hela livet. Jag har insett att det inte var jag som hade problem men det var jag som fick bära dem.. Nu är jag på väg tillbaka till den jag vill vara. Jag blir aldrig som jag var innan men jag vill nog inte bli det heller. Jag vill vara litet mer klok så händelsen i alla fall har gett mig något. Har nu hamnat i ett läge som är varken eller på nåt sätt; ett slags vakuum. Kanske betyder det att jag är på väg att acceptera det som hänt och där jag befinner mig. En tuff resa men med många insikter om mig själv. Jag går och pratar med kurator så jag kan hantera händelserna och så att jag håller min sjukdom i schack. Att skriva av sig hjälper när den där hackiga LP-skivan är inställd på repeat. Jag tänker att det är som att ha tinnitus… ibland är ljudet starkare, ibland hörs det inte alls. Hur som helst har han visat vem han var och han är aldrig mer välkommen in i mitt liv. Det måste finnas något bättre! Nu kan jag tycka att det var tur att det tog slut mellan oss när det gjorde; vem vet hur denna ”relation” sett ut nu? Man hoppas och hoppas att det ska bli annorlunda, och man lever på smulor.. men tyvärr.. Jag tror inte på det. Det är min tid och mitt liv som rinner mellan mina fingrar, och priset är för högt.
Nu vill jag bli så pigg jag kan bli och gå framåt i livet. Vem vet vem som kommer i min väg nu?
@busan, ta hand om dig <3
Tack Anna..
Anna, det du beskriver kunde varit hämtat ur mitt liv.
Jag kämpar att hitta den jag ska vara som person efter den psykiska misshandel jag överlevt.
Har svårt att tro på att människor är ärliga numera.
”Den lilla dj-vulen” på axeln som viskar i örat , att jag ändå inte kommer att räcka till, bromsar mig att ens försöka ibland.
Tragiskt och patetiskt tycker jag själv med tanke på att det gått 4år sedan jag fått en ny chans i livet. Men jag kommer lixom inte igång utan fastnar ofta i varför, fast det inte finns nåt svar att få…
Självbilden är låg efter den värsta resan i mitt liv och jag blir heligt förbannad på varelsen som tryckte ner mig, men även besviken på att jag lät mig behandlas så illa så länge (20+år).
NÄR ska det vända…
Jag fastnade också i ”varför” och jag kämpade och kämpade för att förstå… varje dag var en kamp men min kurator fick mig att inse att jag aldrig kommer att förstå varför. Han var så totalt olik mig och dessutom hade jag aldrig träffat någon med de dragen förut. Jag kom fram till att jag inte ville förstå eftersom jag då kunde tänka på samma sätt, och det ville jag absolut inte; vad skulle det säga om mig? Så när jag insåg det slutade jag kämpa med mig själv och det var som om nåt släppte inombords.. Det har gått snart två år nu och det tar tid. Det vore märkligt om det vore en quick-fix, särskilt inte efter drygt 20 år. Försök förlåt dig själv, det har jag gjort. Jag gjorde det där och då som jag trodde var det bästa. Man måste vara snäll mot sig själv. Det som händer med dig är varken tragiskt eller patetiskt, det visar bara att du är en människa med känslor.
Kram <3
Tack Anna, så klokt du skriver om att skulle man förstå varför skulle det ju innebära att jag tänkte som exet, och det vill jag verkligen inte.
Jag har släppt försöken att förstå, men det är ändå en process. Jag faller ändå ständigt tillbaka. Det är verkligen verkligen en resa detta.
Det finns ett engelsk uttryck som är så bra ”When somebody shows you who they are, believe them the first time”.
Exakt. Det försöker jag leva efter numera.
Bra uttryck du delar med dig Eva!
Styrka till er alla