Intensitet i känslor behöver inte vara detsamma som att personen du träffar är rätt för dig. Förälskelse och sexuell laddning kan vara SÅ förförisk att hela ditt ”system” lockas till att kompromissa med saker du normalt sett aldrig skulle göra. Kemiska substanser, isolerade från varandra kan vara fullständigt harmlösa, men mixade – destruktiva till tusen.
Kickarna i mötena med passionen är några av de absolut starkaste drogerna. Och så är vi skapta. Men vi fick med någonting annat i ”verktygslådan” – reflektionsförmågan: stanna upp, se, lyssna och andas djupt. Sänkta hjärtslag är en bra beslutsnyckel. Vi behöver påminna oss själva om det i stunder då vi är nere för räkning. Jag vet – inte alltid så lätt men styrkan i påminnelser är potent.
Vi tror att vi aldrig mer skall få känna det fantastiska ruset, så det klamras fast vid hoppet om personen som inte bryr sig över hela spannet, en dag skall nå ”upplysning” och se oss. Det kan hända men skulle du satsa alla dina besparingar på aktier med 50 % risk för brakförlust?
Så här tänker jag: lugn behöver inte vara likställt med tråkigt. Vi kan både vila i någons sällskap OCH samtidigt känna passionsvågorna. Att komma hem i någons sällskap är enastående.
När det blir haveri i förbindelsen till dina egna djupare värderingar/övertygelser/sanningar i förhållandet, är du inte på rätt plats. Det blir aldrig bra om vi dumpar värdet på självrespekten för att till varje pris passa in. Har själv gjort det – sålt den inre gps:n under inköpspris och vet därför vad det leder till.
Dörrar stängs samtidigt som andra öppnas.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Tack!!!
Åhhh….får sååååå mycket till mig just nu, som ger mig tillit och bekräftelse på att mina känslor är de rätta för mig….just nu….måste bara få dela en länk till en, också fantastisk person som ger så mycket styrka!
http://www.minervas.se
Tack Michael!
Tack för kloka tankar:> stina
Tack. Har följt dina inlägg sen ett år tillbaka. I november lämnade jag ett destruktivt förhållande, och dina inlägg stärkte mig i det. Jag var döförälskad i honom, men var förblindad och kompromissade bort mig själv. Blev en grå genomskinlig massa utan egna värderingar. Jag vaknade jag upp och lämnade honom.
Sen började arbetet med att hitta mig själv. Nu har jag träffat en man som ger mig så mycket kärlek, trygghet och just det där lugnet som du beskriver. Jag kan vara mig själv med honom, behöver inte kämpa, anpassa mig, ändra på mig, känna av. En liten del av mig skriker dock fortfarande efter det där döförälskade blinda läget igen, när man är så kär så det tar upp hela ens väsen, den lilla delen vill tillbaka till det där destruktiva.., men jag försöker hela tiden påminna mig om mitt eget värde och mina egna värderingar som min nya kille så varmt vårdar. Han är precis vad jag behöver och efter två månader börjar den lilla destruktiva delen av mig faktiskt släppa. Jag hoppas bara att jag inte får kalla fötter och drar. Vill så innerligt att detta ska fungera, för han är den finaste människan jag någonsin mött.
Men hur är det då om det känns så lugnt och bra så fort man är tillsammans. Det känns rätt. Men när man är isär så känns det fel?
Inger, jag kan känna igen det du skriver. Känns så bra när vi e tillsammans, men när vi är isär mår jag inte alls bra. Å det är inte pga saknad. Det är att allt vi sagt o bestämt helt plötsligt känns så fel för mig. Jag känner mig inte alla trygg. Helt plötsligt är det ngt inom mig som vill så mycket mer.
Jag tror att det är passionen han o jag har som grund…och det är inte alls bra.
Det är ändå så svårt!!! Hur sjutton vet man att det är rätt? När det känns galet magiskt och underbart, hur vet man att det är rätt i långa loppet?? Alla presenterar ju den bästa sidan av sig själva i början.
Jättebra skrivet. Är helsäker på att drogen du beskriver förosakar massor av smärta för de inblandade när väl verkligheten kommer ikapp.
Det är rätt partner när både hjärta och hjärna, kropp och själ är med. Krymper du eller växer du i din partners närhet? Blomstrar du eller vissnar du? Blir du lycklig över vetskapen att hen är en del av ditt liv? Vi människor vill så gärna bli älskade till varje pris, och det gör oss både blinda och döva ibland!
Min långa kärlek började med det där drogtillståndet. Otrolig passion, som fick ta all vår tid, och separationångest när vi var isär. Jag tappade bort mig själv när han inte stämde med min personlighet och utbildning, mina intressen och vänner. Jag kände mig schizofren och undrade vad det var för fel på mig. Men jag trodde att han måste vara rätt med den där starka passionen emellan oss!
Idag vet jag att så inte är fallet. Passionen förstärktes av att vi båda har beroendetendenser. Och man kan älska en annan människa men ändå välja att inte leva ihop. Därför att lyckan skulle bli en sällsynt gäst i den relationen, och man skulle ge upp för mycket av sig själv.
Det är rätt när både hjärta och hjärna, kropp och själ är med. När du blir lycklig över att ha din partner som en del i ditt liv. När du är ditt bästa jag med hen, och låter hen vara precis den hen är. Blomstrar du, slokar eller rent av vissnar du i din partners sällskap?
Min stora kärlek började med passion. Och en massa separationsångest när vi inte sågs. Jag tappade bort mig själv. Han stämde inte riktigt med min personlighet och utbildning, mina intressen och vänner. Men jag var övertygad om att om man kände så mycket, då var det väl rätt? Så jag utplånade mig själv till stor del.
Idag vet jag att det vi tror är kärlek kan vara en upprepning av barndomens medberoende. Och även om vi älskar någon, kan vi välja att inte dela vårt liv med den personen. För att vår magkänsla säger oss att hen inte är bra för oss. Om vi är villiga att lyssna…
Ursäkta dubbla inlägg! Mitt kommentarsfält verkar leva sitt eget liv, med kommentarer som försvinner och dyker upp i cyberspace som det behagar…