Frågan är väldigt enkel: tar relationen din kraft eller ger den?
Blir du lätt inombords då du tänker på partnern och det ni har tillsammans? Är det skönt att bara hänga i hans/hennes sällskap? Kan du vara dig själv?
Du är mätinstrumentet – känslorna i kroppen talar om hur det står till. Allting kommunicerar.
Det är stekhett i luften och paret håller på att lasta ur bilen som är fylld med strandsaker. Barnen på ca 3-4 år ser matta ut. Det är minst sagt en hel del som skall släpas ned till havet och synen är inte avundsvärd. Mannen svettas som jag vet inte vad. Han stannar upp i aktiviteterna och tittar på kvinnan:
”Så fin du är!”
Hela hennes gestalt ler. Familjen rör sig nedför slänten som leder till det spegelblanka glittret.
”Det där kostade ingenting” tänker jag. En till synes liten kärleksgest som spred sköna ringar på ytan – kärleksnäring.
Meningen med livet? Se, lyssna, känna gott, vilja väl och samla outplånliga intryck. Lära och växa genom de emotionella lågkonjekturerna. Minnen som sprider leenden, ett behagligt nu och framtidstankar som bygger ett levande du.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Åh, Michael! Dina texter är så bra! Och dina bilder så vackra!
Mina tankar blir, -tänk så enkelt det kan vara att bara öppna munnen att säga en fin sak, även när det är som jobbigast, som mannen du beskriver gjorde till sin kvinna.
Min erfarenhet säger mig, att även om ett förhållande bygger på ömsesidig kärlek, så måste vi nog, mannen och kvinnan (partnerna) ha fått något med oss från vår uppväxt för att kunna nå till den fina kommuniceringen av kärlek som mannen klarar av i ditt exempel.
Min far har alltid bekräftat i ord och handling min mor. Tvärtemot under de 26 år jag var tillsammans med mitt ex. hörde jag aldrig min svärfar säga eller utföra en handling som var vacker till min svärmor. Han led av alkoholism och är en mycket orolig själ, som gav sig i uttryck i ett matcholiknande/” Don Juan” uppträdande. Som ni kan förstå, var dessa slags uppträdande inte lyckade då man är alkoholiserad. Man skämdes ögonen ur sig, och flera gånger blev det storbråk mellan min man och hans far, vid middagar/kalas. Dvs min man fick aldrig lära sig hur man ska uppföra sig mot en kvinna, så som du beskriver i din text. Samtidigt var jag uppfostrad till att inte vara till lags och alltid göra rätt för sig, arbetaranda. Ung och omogen kunde jag inte se, att jag hade behövt lära min make, vad han hade behövt sagt och utföra för att bygga starkare och starkare band i vår kärlek. Istället började jag anpassa mig och präglas mer av hans uppväxt, och hur man ska vara mot varandra. Den perfekt kombinationen för att vi skulle få ett förhållanden där man sakta förminskar varandra…
Men men, man lär sig av sina olika förhållanden, och idag, mycket också tack vare denna blogg och alla fina kommentarer här inne, samt några kortvariga förhållanden, så har jag lärt mig hur man ska bete sig mot varandra i ett sunt förhållande. Och jag är oerhört tacksam över att mitt förra förhållande tog slut efter 26 år och inte 46 år eller att vi hållit ut tills döden skiljer oss åt, för då hade jag inte fått leva ett liv utifrån min egen sanning.
Kanske det ligger någonting i det att man behöver ha några förhållanden innan man stadgar sig som ung. Eller i vart fall dem som haft en ”taskig uppväxt”. Min man hade bara ett förhållande innan mig. Synd, han hade behövt några för lära sig lite mer och kanske var det därför han sade när vi skildes, -Jag har alltid haft en snurrande tanke efter andra kvinnor, i alla år! Det var tufft att höra då, när skilsmässan var färsk, men skönt att sanningen kom fram, för efter ett tag när man lugnat ned sig så ger det svar på mycket. Samtidigt berättade han efter ett år, efter skilsmässan till våra barn, -Er mamma lärde mig kvinnosynen!
En av mina dagliga gärningar är nu att försöka lära mina barn hur ett bra förhållande ska vara. Insikten om att de präglats av en inte allt för bra bild av oss, sina föräldrar, gör ont ibland. Däremot är jag inte orolig för att de ska präglas negativt av själv skilsmässan. Tvärtom, den kan ha stärkt dem så att de lära sig att man klarar tuffa saker i livet. Jag hoppas snart att jag träffar en man som kan visa dem skillnaden mot hur jag blev behandlad av deras far. Enligt mitt yngsta barn, har deras far en något bättre och lugnare attityd till sin nya kvinna. Men det är sällan våra barn träffar dem tillsammans. Av någon anledning så vill deras far oftast bara träffa sina barn när han är själv. Ett av mina barn pratar om att han nog måste välja mellan dem eller den nya kvinnan.
Som ni ser så återkommer jag ofta till uppfostra, jag är en förespråkare av vad det sociala arvet gör med oss. Och är övertygad om att mannen i Michaels exempel ovan, kommer att lägga grunden för hans son hur han präglas av att bete sig mot sin kommande fru, när han ser och hör sin far göra så fina handlingar till sin kvinna. Samtidigt som hans döttrar vet vad de kan förvänta sig av en kommande man.
Lycka till er alla, och särskilt till alla er som nyligen slängts ut i tomma intet genom en separation.
Det värmer så och ger hopp – paret du beskriver! Tänk så enkelt egentligen / och avväpnande. Det går ju inte atg ens att irritera sig på hettan när man blir så kärleksfullt bemött. Tack Michael för du delar med dig !
Tyvärr kände jag mig inte avslappnad i min relation. Kände att jag kunde inte vara mig själv fullt ut. Men jag undrar fortfarande, varför? Varför var jag inte mig själv fullt ut? Jag tror att han hade tyckt om mig lika mycket ändå. Nu e vi separerade, å två olyckliga själar. Har kräkt av mig mycket om honom pga hans beteende. Men jag då? Jag e precis lika mycket skuld t allt som hänt. När jag inte orkade anpassa mig mer blev det mycket bråk.
Jag hade svårt att säga allt jag tyckte o tänkte. Hur jag ville ha saker o ting. Varför? Vi hade säkert löst mycket då. Idag känns det som att allt e mitt fel!
Hej Vilsen! Jag tänker att självklart var inte allt din exmans fel, eller ditt fel. Men jag tänker ändå att kände du dig inte avslappnad med honom så var det inte rätt. Och om det beror på att du behöver jobba med dig själv för att våga vara dig själv fullt ut, eller om det beror på att han behöver göra detsamma, eller om ni båda behöver det, är inte lätt att veta. Men jag tror att när du träffar rätt man kommer det att kännas lätt.
Anna K. Jag känner såå igen mig i din berättelse. Jag hade varit tillsammans med mitt ex i 28 år när han lämnade mig. Vi var båda våra första förhållande, och mitt ex sa ”att han inte visste hur ett förhållande skulle vara”. …detta eftersom han inte hade något att jämföra med. Så du har nog rätt i att det är bra att ha några förhållande innan man binder sig. Det har varit både tankar och handlingar som snurrat i hans huvud under väldigt många år, något som jag har fått reda på efteråt. Våra mönster från våra uppväxter präglade oss väldigt mycket. Han stängde av och gav inte – jag försökte duga och gav och gav…Jag håller fortfarande efter 4 år att försöka hitta mig själv och resa på mig och sträcka mig upp. Jag anpassade mig helt och hållet och var inte mer än en fläck när han lämnade. Ibland blir jag orolig att jag aldrig skall kunna komma vidare. Det känns skönt att läsa goda exempel.
Ordet avslappnad får mig att småle. Jag måste alttid välja mina ord för han kan bli stött och undra vad jag menar. Han säger att jag är snygg ibland men dom orden känns som ett måste från hans sida. Han kan brumma på med åsikter om div. saker medans när jag säger något för äta upp det i hånande uttryck. Ändå undrar jag varför jag stannar. Får nog inrikta mig på hur jag ska göra det istället.