Alla vill vi må bra. Glida fram genom livet med en aura av självförtroende och skön elektrisk magnetism. Studs under fötterna som visar att vi lyckats och vet vad vi vill. Tungsinthet är väl livet ändå alldeles för kort för? Och ändå är det alltför många som vaknar upp en dag som denna, och inte ens är säkra på om de vill fortsätta. En vän till mig som arbetar på en vårdcentral berättar att för varje månad som går, ökar antalet personer som söker hjälp för depression och panik inför livet dramatiskt. Jag vill inte låta dyster en tisdag som denna, men så ser en del av verkligheten ut. Människor likt du och jag, som inte känner det vi ”borde” känna – tacksamhet.
Vi lever i en brytpunkt i historien: att som mänsklighet fortsätta i full fart framåt där tillväxt är mantrat som skall rädda oss. Eller, och då menar jag inte någon motsats till ett gott materiellt liv, stanna upp och fråga vad poängen är: Vad verklig lycka? Vad är mening och sammanhang? Bråttom behöver ersättas med viktigt/betydelsefullt. Annars kommer vi att ha sjöar och därmed fiskar som är fyllda med antidepressivt.
Vad hade hänt om vi började prata med varandra? Ställde frågorna som man inte ”bör göra”, därför att de kan verka påträngande:
”Hur är det? Hur har du det?”
Allt bortom olika coachingstrategier!
Vi behöver hitta vår egen mening – det som blåser liv på insidan. Hur till synes litet det än verkar vara.
För någon månad sedan satt jag i en hotellobby; hög musik, massor med välklädda, vackra och glada människor som lyste av att på vara G. Våra ögon och sinnen är lätthypnotiserade av yta. Vi skapar oss ”verkligheter” av mannen, kvinnan, familjen, kollegorna….Vi tolkar och drar slutsatser mot bakgrund av tidigare upplevelser och hur vi önskar att det skall vara. ”En stor andel av dem som gläds här, kommer att sitta där med en nummerlapp på VC” tänkte jag för mig själv.
Med detta vill jag poängtera: jag är inte en person som sitter och ser mörkt omkring mig. Tvärtom! Att må dåligt kan vara en början. Till och med en bra sådan! Många ögon har börjat se efter att ha konfronterat demonerna som ligger under framgångsfernissan.
Livet speglar så många olika fasetter:
Det finns gnistrande diamanter där nere i mörkret. Det finns mening någonstans som vi behöver kroka fast i. Det finns en kärlek som vill länkas samman med din. Var, vem och när vet vi inte, men en sak är säker – ett längtande hjärta ger aldrig upp. En promille vilja kan räcka för att förändra allt.
Michael Larsen – relationscoach
LYCKA:
”Appreciations before expectations and you will never get disapointed”
<3
Hemskt men sant! Allt fler som saknar en inre gnista!
Det är sorgligt hur utvecklingen av samhället har blivit. Lycka stiger inte med mer pengar…den linjära ekvationen gör en konstig sväng tillbaka mot Y-axeln (lycka) och sjunker nedåt då inkomsten på X-axeln ökar! Intressant!
Tror mänskligheten i Sverige inte hängt med samhällets utveckling vad gäller innovationer som lett till teknik- och specialisering av tjänster.
Det finns människor bakom BNP…det verkar som om man glömmer bort det i den politiska debatten…var finns diskussionerna vad gäller politisk filosofi?
…tänk vilken lycka det finns i de små vardagliga göremålen…ex. att bara kunna gå till jobbet. En dag kan man inte det!
Kram alla
Jag tycker då inte lycka skall vara livets mantra..Men det kanske bara är jag.
Såg döden i vitögat idag. En vän på jobbet har fått ett cancerbesked. Rödsprängda ögonvitor som för bara en vecka sedan var fulla av liv och vilja. Alltid nära skratt och till synes lycklig med det som var. Nu, några dagar senare, ihopskjunken liten och trött. Även om oddsen finns där för att klara sig bra så är tankar och känslor någon helt annanstans. Han; ”jag har ju bara jobbet, det är ju det här jag lever för…” Frågan varför som börjar mala….Min resa från emotionellt omogen och otillgänglig till idag nära känslor och reflektion får såna här ögonblick livet att stanna upp. Se sina barn, nära och kära. Att få träna, umgås, äta gott. Planera julen. Känna in vad som är viktigt. Och vad som är skitsamma.
Ja Håkan, det är dessa besked som skakar om en i grunden och plockar fram frågorna: ”Hur lever jag mitt liv? Vad prioriterar jag?” Hur ser prognosen ut för din vän?
Så sorgligt Håkan! Hoppas du kan vara ett stöd för din vän och att han klarar sig.
Kram
Förstår hur du känner Håkan! Jag råkade ut för en liknande situation i februari, dock ifrån perspektivet att en av mina anställda fick svår cancer. Att som chef både stötta så nära man kan och samtidigt se till att verksamheten kunde/kan fortgå var/är ingen lätt uppgift. Jag har tidigare haft förmånen att få jobba mkt med individer som på olika sätt varit utsatta för svårigheter i livet; missbrukare, långtidssjukskrivna, långtidsarbetslösa, traumatiserade mm. Har också en dotter med svåra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Allt detta har gjort mig ödmjuk över livet. känna tacksamhet för vad jag har. Och medfört att en vanlig dag utan att det är något jobbigt eller dramatiskt på gång – är lycka!